2016

Jag brukar alltid summera mitt år, men i år vet jag inte riktigt hur jag skall summera året. Det har på många sätt varit ett mellanår, ett år då jag mest funderat vad nästa år skall föra med sig.

2016 var året då vi bodde i Vasa
Året jag var sur på FPV
Året jag gjorde mina lärarstudier
Året jag blev magister
Året jag slutade studera
Året jag började studera igen
Året jag tröttnade på att studera
Året jag studerade ändå
Året vi flyttade till Umeå
Året jag lärde mej vara lite positivare och genuinare
Året jag insåg att finnar faktiskt är så negativa som omvärlden tror
Året jag var stolt över att vara finlandssvensk
Året jag skämdes över att vara finlandssvensk
Året jag inte visste vad jag ville bli då jag blir stor
Året då jag blev lite större ändå, trots ovissheten

Snart blir det 2017, ett år som kanske för med sig fler saker. Vem vet, det återstår att se. Jag får åtminstone börja det nya året tillsammans med L, Capo och blivande svärföräldrarna, så bättre början kan det knappast bli!

Gott Nytt År!

Påverkad av svenskarna?

Jag har alltid haft svårt både att ge och ta emot beröm. Eller att uttrycka tacksamhet. Jag har alltid känt att jag låter överdriven, trots att jag ju alltså är genuin. Jag är dålig på att ta emot beröm utan att låta dryg och jag är superdålig på att på ett naturligt sätt dela ut beröm fast jag jättegärna skulle vilja vara bättre. Jag jobbar på det hela tiden, att bli bekväm med att dela ut beröm och känna att det låter naturligt. För jag är ju genuin, och jag menar alltid vad jag säger, men jag tycker själv att det låter så krystat ibland.

I början av hösten förvånades jag över hur naturligt jag upplevde att alla här kunde beröma. Jag fick beröm för redovisningar av uppgifter exempelvis, i början blev jag helt paff. Att redovisa uppgifter är ju något jag är van med från ÅA också, men vi var nog urusla på att berömma varandra efter en redovisning, trots att det var betydligt mer press där än här. Jag har under månaderna försökt bli bättre på att direkt och rakt visa min uppskattning och min tacksamhet, det verkar passa bättre in här än i Finland.

Lite verkar jag faktiskt ha blivit påverkad av den svenska mentaliteten. Den senaste veckan har jag tre gånger direkt och rakt uttryckt min tacksamhet och verkligen känt mig genuin. Jag har inte alls haft den där äckliga känslan av att någon tycker jag låter överdriven eller att det inte skulle vara från hjärtat. Kanske de gör det ändå, men då är det inte mitt problem längre. Jag har varit genuin, och det är väl allting man kan begära!

Hundfeber

Capo övar "spela död"

Jag bodde ju som många vet hos vänner i Åbo i somras. Dessa vänner är samtidigt Capos uppfödare. Under sommaren fick jag nöjet att lära känna 9 härliga goldenvalpar. Vi (definitivt endast jag) funderade länge på om vi skulle ha en hund till. Vi (mest L) kom fram till att det inte var helt fiffigt ändå, vi skulle ju flytta utomlands, vi visste inte helt hur och var vi skulle bo, hur våra skoldagar skulle se ut o.s.v. Vi (definitivt endast jag igen) gjorde det smarta valet trots att mitt hjärta var helt inställd på en speciell valp, valpen vi döpte till Paddington.

Jag ser Paddington (eller Paavo som han heter nu) på instagram mest hela tiden och jag vet att han har det bra. Men jag ångrar mer och mer för varje dag att jag inte fick hit honom. Han är så himla fin, och han skulle ha passat oss så himla bra. Jag vet dock att han har det bra i sin familj, och han gör ett jätteviktigt jobb i sin familj. Men oj vad jag ändå ville ha honom.

Innerst inne vet jag att hösten skulle ha varit kaotisk med två hundar, speciellt med en liten valp. Capo var otroligt distraherad och olydig den första månaden vi bodde här. Delvis antar jag att det berodde på flytten och delvis på att jag var borta från honom nästan hela sommaren. Och med en valp skulle jag inte alls haft tid att jobba på vår kommunikation. Och han skulle kanske ännu varit kaotisk. Men ändå, jag ville ha Paddington!

Här är några bilder från senaste träningen vi var på. Vi övade platsligg, där alla hundarna ligger på rad och alla förare står en bit ifrån. Capo var superduktig, speciellt med tanke på att vi inte övat detta sedan vi flyttade från Åbo för ett år sedan. I går var han också superduktig då vi var till veterinären på avmaskning och vaccinering, och han fick gå med mej både i djurbutik och i hästsportbutik efter besöket. Varje gång han är så där superduktig spricker jag nästan av stolthet, mattes älskade guldklimp. 

Mattes hjärta

Goda gärningar lönar sig

I går fick jag ett lustigt samtal. En kvinna som påstod att de hade ett blombud åt mej. Mej? Jag har aldrig i mitt liv fått blommor från blombud, och jag hade ingen aning om vem som skulle kunna tänkas skicka blommor åt mej.

Blombudet kom och jag öppnade med spänning. Det visade sig att tjejen som råkade ut för en cykelolycka i början på hösten (hon som jag hjälpte till och på akuten) hade kommit ihåg mej och ville tacka med en superfin blombukett. Oj vad glad jag blev! Goda gärningar lönar sig tydligen!

Jag vill ha jullov

Jag behöver jullov, nu, idag, på momangen! Vi har tre dagar kvar av terminen men min hjärna har varit avstängd säkert i en vecka redan. Till all lycka är det sista caset genetik och det känns faktiskt ganska intressant efter alla proteiner och enzymer den här terminen.

Jag känner att det behövs jullov, en paus från allt läsas och pluggas och några dagar då jag bara får koncentrera mig på någonting annat än skolan. Jag behöver god mat, en god bok och framför allt inga molekyler överhuvudtaget. Dock är det så här att terminen slutar först i mitten av januari så vi har tentamen efter jul. Så mitt lov kommer alltså att inkludera ett visst mått av tentamensläsas men jag planerar faktiskt vara rebellisk och lämna här min enorma tegelsten till cellbiologibok och faktiskt koncentrera mig på att fira jul åtminstone 10 dagar innan jag ens närmar mig mina anteckningar.

Men för att försvara Umeå mot den galna tentamenstiden så bjuder faktiskt staden på en aning med julkänsla då vi faktiskt har snö. Det har varit kallt nästan två veckor i sträck nu och vi har ett tunt fint vitt snölager som täcker marken. Det vita behövs verkligen eftersom solen går ner ungefär 14.30 så största delen av dygnet är mörkt. Jag har aldrig tänkt på att det att man reser i väst- eller östled också påverkar när solen går upp. Jag har ju flyttat ungefär 60 kilometer västerut och bytt tidszon men solen har ju kanske inte påverkat så hemskt mycket så nu känns det som att vi har extremt ljusa mornar och fruktansvärt mörka kvällar.

Vi har just kommit hem från kvällens biobesök och nu tar vi helg.

P.S. Hela den här texten är skriven med telefonens tal-till-text funktion. Jag är faktiskt ganska imponerad!!

Yrkesskicklighet

Idag har jag varit hos tandläkaren, och som alltid då jag besöker vårdinrättningar slås jag av hur otroligt mycket man måste lita på vårdpersonal. Man är så otroligt utelämnad och man måste lita på att personalen gör vad de skall och att de är duktiga på det.

En annan sak som också alltid slår mig är hur mycket fingerfärdighet det ligger i ett läkaryrke. Hur mycket petas det handlar om, hur enorm noggrannhet det handlar om. Hur extremt nervös jag är, eftersom jag aldrig varit särskilt fingerfärdig alls. Men jag har ju tid på mej att utveckla det.

Tandläkare idag alltså, en ganska angenäm upplevelse (så trevlig som nu tandläkarbesök är). Jag har absolut ingen tandläkarskräck, har gått ganska mycket hos tandläkare i och med min tandreglering, så jag är liksom inte särskilt nervös. Men denna gång visste jag att det skulle borras, och det är ju klart man lite spänner sig då. Tandläkaren föreslog att han skulle borra ena hålet med bedövning och andra utan, eftersom de båda låg i nedre käken och på olika sidor. Helt enkelt så att han skulle kunna laga båda hålen idag utan att bedöva hela ansiktet på mej.

Jag sade att han får prova, vi avbryter sedan om det inte går. Men det gick så bra så. Han var superskicklig och jättesnabb, det gick hur bra som helst. Han var mycket snabbare än andra tandläkare jag gått hos, han bytte rappt redskap, gjorde allt med säker hand utan att ta i hårt i käken och klämde inte en enda gång varken min tunga eller min kind. 40 minuter senare var jag lappad och klar, och nöjd. Nu sitter jag också väntar på att bedövningen i halva käken skall släppa så att jag kan säga bokstaven S igen.

Han var en sådan där läkare som hade yrkesskicklighet. Han var snabb, trygg, säker, förklarade för mej vad han gjorde och hur mycket som var kvar. Gick igenom min mun och förklarade allting. Jag litade gärna på honom och på hans yrkesskicklighet.

Målsnöret

Idag är det sista november. Sista dagen i månaden betyder att Åbo Akademi har skrivit ut betyg.

Detta innebär att jag nu officiellt, äntligen är klar med mina studier.

Jag tänker för en stund glömma att jag varit galen nog och påbörjat en ny lång utbildning och bara njuta. Jag är nu officiellt en mossig matematiker, och jag är officiellt matematiklärare.

I själ och hjärta är jag matematiklärare, vi får se var jag till slut hamnar. En väg tar slut, en annan tar vid. I dag njuter jag!

Passion

Jag har alltid varit en passionerad människa, en människa som bryr sig så oerhört passionerat om allting. Jag bryr mej starkt om saker jag älskar, och jag hatar saker med samma glödande passion. Jag tror att man måste hata något för att kunna älska något passionerat, jag tror att man måste balansera känslorna för att på riktigt kunna bry sig. Att alltid vara glad och positivt passionerad fungerar inte för mej, jag behöver få vara arg på världen ibland. Man behöver inte gå omkring och hata och vara bitter, men man kan koncentrera sitt hat på orättvisor i världen eller något liknande...

Jag har lugnat mig ganska mycket från mina "vilda tonårsår". I stället för en Smaug-drake bor det nu bara en liten Norbert i min mage. Han sprutar inte eld fullt så ofta eller fullt så aggressivt. L har sänt ut zeze-flugevibbar och lugnat ner mig, fått mig att vara lite positivare, en aning mindre cynisk och inte så eldig. Och det är i princip en bra sak. Men...

Jag tappade passionen. En stund tappade jag känslan av att bry mej. Jag upptäckte det en aning för sent, då jag redan tappat passionen. Jag brydde mig helt enkelt inte längre, och jag saknade det. Jag saknade att riktigt passionerat BRY mig om saker, och jobba för att få det bättre. Tre år i Åbo var jag passionerad kring vad jag studerade, jag älskade det. Jag brann för det!

Sista året var ganska tungt, höstterminen innehöll de sista jobbigaste kurserna och vi gjorde oss klara för att lämna Åbo, trots att vi inte helt var klara att lämna Åbo. Och våren, ja, jag tänkte inte ens öppna upp den minnesboxen igen... Men jag var arg, och min nya tamare drake hann liksom inte riktigt med. Han kunde helt enkelt inte spruta så mycket eld som jag skulle ha behövt. Och jag orkade inte bry mig så mycket som jag skulle ha behövt. Och jag tappade passionen. Jag tappade förmågan att gråta, jag som brukar vara som en öppen kran oberoende om jag är arg, ledsen, glad, lycklig eller rörd, jag kände inte lika starkt kring något...

Jag tror jag inte ens insett hur mycket jag saknat att bry mig, och att passionerat jobba med något. Jag var inte passionerad i början av hösten, och är nog inte det helt ännu men jag känner hur elden återvänder. Jag vill älska passionerat igen, älska något jag gör. Och då behöver jag tyvärr spruta lite eld ibland. Jag återvänder, förhoppningsvis starkare och eldigare, men kanske en aning förnuftigare.

Jag känner hur elden återvänder, hur det bränner i bröstet, och det ultimata tecknet var väl att jag stod och störtgrät i köket i går. Orsak? En dokumentär om Peder Fredricson och hans väg mot OS-silver.

När poletten trillar ner

Alltså!

I två år har vi jobbat på att få vår retriever att fatta att han är en retriever, alltså att han verkligen skall retrievra något. Tror ni han gör det... nope! Jag har prövat allt, lockat med godis, haft en "bättre" leksak att byta till, försökt vara superrolig med dummyn eller bollen som skall apporteras, pajasat mej för att locka honom till mej, sprungit undan, haft en speciell dummy som inte är leksak... ja, allt...

Utom uppenbarligen en sak, klickerträning.

I går fokuserade vi på att förstå att jag vill ha bollen i min hand. 15 hundgodisar senare jobbade han ivrigt och han försökte och försökte plocka upp bollen och fundera ut vad det var jag ville. Och så stirrade han snålt på godisarna. Vi gav upp efter en stund när godisarna tagit slut och vi övar andra tricks också. Kan ni ana vad som händer då? Jo, han plockar upp bollen och hoppar upp i soffan med den, levererar den hela vägen till min famn, utan att jag bad om det. Då får man förstås en jackpot-belöning!

Och minen är så obetalbar då poletten liksom ramlar ner. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Alltså, i TVÅ ÅR har jag jobbat på detta, och inget har fått ljuset att tändas. Men 15 godisar och ett par klick senare tänds lyset! Så enkelt, men ändå såååå svårt. Nu skall vi se vart det bär!

Men en nöjd vovve är man i varje fall!

Förutom den nya aptiten för godis som belöning (nytt för oss) har han faktiskt utvecklat en aptit för annat också. Han äter ju alltså sin mat nu för tiden. Och i går höll min glassboll på att försvinna bara för att jag tog en vända till köket för att hämta min tekopp. DET ÄR NYTT, han har inte visat intresse för att stjäla min mat tidigare. Så vi har en ny hund här, jag vet inte riktigt varför och hur det kommer sig.

Men han är ju ändå världens lugnaste, finaste och perfektaste hund. Hur skulle vi klara oss utan vårt Cap?

Idag minns vi

I dag är det alla helgona, alla helgons dag. En dag som inte får så mycket utrymme i dagens värld. Nu för tiden är det bara halloween som gäller, och man glömmer så lätt dagens ursprungliga budskap. Inte för att jag heller alltid varit bra på att minnas, men idag minns jag.

I dag är jag långt borta från familj och vänner, men jag minns ändå. Jag minns fafar, som varit borta i 1,5 år nu. Jag kan inte minnas (i ordets rätta bemärkelse) famo, som jag aldrig fick träffa, men jag kan skänka henne en tanke i varje fall. Och jag minns andra, ingen nämnd och ingen glömd. Jag är dock lyckligt lottad och har inte så hemsk många att minnas.

Men jag minns också annat, jag minns våra marsvin Emma och Lina, jag minns hästar som lärt mej rida. Denna vecka riktar jag också en extra tanke till de 3 fina goldisarna som dött denna vecka i sviterna av en trolig förgiftning.

Idag minns vi!

Hur tänker man?

Innan vi skaffade hund läste jag på ganska mycket och funderade på alla saker som man måste vara orolig över. En sak som från början stressade mej helt otroligt mycket var tanken på att Capo skulle äta något olämpligt och bli sjuk. Han åt ju faktiskt hundskit i början och blev sjuk en gång, en bakterie i magen som ställde till bekymmer. Men inget desto farligare. Men alla böcker är fulla med listor på vad hundar inte skall äta, choklad, vindruvor, xylitol, russin, avokado... ja, listan är hur lång som helst. Visserligen vet jag ju att Capo är en stor hund och att en vindruva troligtvis inte alls gör honom något, men från början var det ju bästa att lära sig allting, han var ju faktiskt liten då.

Med jämna mellanrum läste jag också rapporter om idioter som roat sig med att placera ut förgiftade köttbullar (eller annat hundmums) i hundparker i Åbotrakten. Och så blev jag nojigare och nojigare. Och kunde inte förstå hur folk tänker som vill skada oskyldiga djur. Hur man kan spetsa en köttbulle med gift eller småspik bara för att skada. Hur tänker man då?

Med detta i bakfickan har jag varit otroligt noga med vad Capo stoppar i munnen. Han har fått lära sig att matte får öppna munnen på honom när som helst och ta ut vad som helst. Ingen skillnad vad det är. Om han plockar upp något utomhus behöver jag bara morra till och det åker ut. Är det något SUPERMUMSIGT kanske jag faktiskt måste gå fram och be om det. Jag är relativt nöjd med hur han är uppfostrad där, även fast jag misstänker att jag är orsaken till att han inte apporterar, alltså att jag lite förstört det här men att ha spännande saker i munnen för honom. Men hellre har jag en frisk hund som inte apporterar än en apporterande hund som riskerar förgiftas av allt möjligt.

L tycker ibland jag är lite onödigt nojig kring just denna sak. Och ibland frågar han mej hur många gånger jag verkligen hört att detta har hänt. Nå IDAG har jag igen hört, vilket föranledde detta inlägg. En flock Goldisar har blivit förgiftade och tre av sex hundar har man varit tvungen att avliva på grund av att njurarna skadats irreversibelt. Tre hundar har dött, och tre kämpar ännu för sina liv. På grund av någon idiot. Hur kan man göra så? Hur kan man vilja skada oskyldiga djur på detta sätt? Hur tänker man egentligen?

Det vackra i den annars så tragiska sagan är det otroliga stöd som bildats och riktats mot ägaren till hundarna och de sätt på vilket vilt främmande människor via en stor facebookgrupp velat hjälpa och stöda. Det gör att jag kan återfå en del av tron på mänskligheten igen. Men jag blir ändå superorolig igen, och kommer nog inte att bli mindre noggrann med vad mitt älskade Cap hittar utomhus.

Umeälvsdeltat

Idag gjorde vi ännu ett besök till Umeälvens delta. Hela vägen längs älven finns det gångstigar för folk som vill ha en naturupplevelse. Vi tog bilen en bit bort och utforskade ett nytt ställe.

Det är lågt vatten också här i Norrland, och man såg halva älvsbottnet. Längs med älven låg också ett par fina hus, och man fick nästan lust att bosätta sig.

En bit nedströms hittade vi en väldigt creepy hängbro. Världens modigaste lilla Cap vågade sig över den superskrämmande, gungande metallbron gjord av metallnät. Man såg rakt ner i älven, matte var skitskraj!

Vår promenad gick till slut genom en liten bondgård (promenadstråket gick där, vi invaderade inte) med fina fluffiga kossor. Capo var superintresserad av kossorna, de var inte så intresserade av honom.

Ibland är det vackert

Ibland är det vackert här i Norrland. Även fast jag ibland saknar Finland, främst Åbo, så är det vackert här, och vi trivs.

Dagens promenad gick ner till älvdalen, och Capo tog sig ett dopp. Det är kallt så här års, så doppet resulterade i total "hepuli" efteråt med massa hopp och studs!

En vanlig promenad

En vanlig promenad med Capo innehåller 4 stadier.

1) Total explosion: Större ju längre tid som gått sedan den senaste promenaden. Är dock alltid närvarande, också fast det gått typ 3 sekunder sedan senaste promenaden. Hunden är i detta stadium stendöv och snabb som en gasell.

2) Ett par minuters koncentration: När den största mängden överlopps energi förbrukats i random hopp och studs så övergår promenaden till några minuters koncentration. Då han verkligen lyssnar, vill göra som jag ber och har öron och ögon på skaft för att snappa upp mina signaler. Går dock snabbt över.

3) Småtrött hund: När energin är förbrukad övergår koncentrationen igen i något annat. Trotsig hund. Småtrött hund. När han inte längre orkar lyssna eller vill vara till lags, när han i stället gör precis som nosen säger. Han återgår till att vara stendöv. Stoppar nosen i marken, måste följa alla spår, måste nosa upp ALLA molekyler doft från varje liten fläck. Också fast vi båda vet att det kommer att sluta med att han pissar på fläcken.

4) Trött hund: Om promenaden blir tillräckligt lång, det krävs nästan 65-70 minuter innan vi når det stadiet, har jag en trött hund som tillfreds springer bredvid mej, koncentrerad endast på vår promenad. Om nu någon exceptionellt intressant doftfläck kommer emot så kan han stanna och sniffa, men annars så knallar han på. Då går vi i harmoni han och jag, och koncentrerar oss bara på vårt promenerande.

Låt mig påpeka att jag aldrig medvetet tränar under fas 1,3 och 4, utan jag sparar det till fas 2. Men ibland kan man behöva kommunicera med sin hund också under de andra faserna, om det kommer en hund emot, eller det är glas på vägen eller han håller på att knalla ut på vägen. Och då är "stendöv" ingen riktig hit. Men vi jobbar på det, och när Capo varje kväll kryper upp i sängen för att gosa är han ju ändå bäst.

Mattes älskade guldklimp!

HAN ÄTER

Vår stora kinkpelle äter! Han som kinkat nästan från dag 1, och dessutom alltid har haft lite lös mage äter äntligen frivilligt. Och samtidigt har vi gjort livet för matte och huse lite enklare.

Från allra första början fick Capo det valpfoder som uppfödaren valt ut åt honom. Han åt väl helt okey, för små valpar brukar äta, för de är alltid hungriga. Men när han blev en lite större pojke och vi böt foder började väl våra problem. Inte hade vi problem egentligen, många har ju allergiska hundar och så, men Capo åt superdåligt. Och växte ju alltså lite ojämt. Han blev lång och hög, men såg ju ut som en gasell då han inte alls byggde några muskler. Dessutom hade han alltid lite lös mage. Vi böt från kycklingbaserat foder till lamm, och magen blev lite bättre, men hunden kinkade fortfarande. Så vi började köpa såna där små burkar med "mjuk" mat från vanlig matbutik (vi har alltid köpt foder från djuraffärer) för att blanda i och laga godare mat åt Capo.

Capo äter hellre läderhandskar än knallar :D Lyckades suddigt fånga när handskarna flyger

När vi flyttade till Vasa böt vi till ett svenskt foder, för i Vasa fanns Finlands enda importör. Det fungerade en stund, men han tröttnade nog på det också, och vi fick blanda i lite annat foder igen. Och sedan började vi koka ris och blanda i, för han hade hela tiden lite lös mage. NU, när vi flyttade igen, så böt vi igen foder. Denna gång föll valet igen på ett svenskt märke, med nästan samma näringsinnehåll (en aning mindre C-vitamin, men det fixar vi med en apelsin med jämna mellanrum). Och så beslöt vi att sluta fjanta oss med ris och annat, och samtidigt övergå till att ge mat endast en gång om dagen. Så nu fyller vi skålen på morgonen med torra knallar, och HÖR OCH HÄPNA! Han äter! Nödvändigtvis inte allting på en gång, han äter gärna kvällstid och nattetid, men han äter. Allting! Hela hans dagsdos försvinner, och magen är super. Så nu kanske vi faktiskt snart får en goldis, och inte en antilop!

En sån vecka

En sån vecka. Mycket har hänt, dagarna har varit långa och jag har gått i taket många gånger på grund av bankstrul.

Vi har haft långa skoldagar med en Hälsocentraldag på onsdagen. Vårt uppdrag var att prata med patienter före deras läkarbesök, följa med på läkarbesöket och även samtala efteråt för att diskutera och analysera hur patienterna upplevt sitt läkarbesök. Hur blev de bemötta? Fick de svar på sina frågor? Förstod de vad läkaren sade o.s.v. Jag hade en bra dag i Holmsund, trots att jag nästan förfrös tårna på vägen. Morgonen var iskall och jag hade inte helt kollat temperaturen innan jag stack iväg till skolan.

Vi har också samlat vuxenpoäng denna vecka, och köpt en bil. Därför uppkom bankstrulet, då vi skulle föra över pengar till svenska kontot och allting strulade. Inget fungerade, allting gick såååååååå långsamt, och det innan pengarna ens lämnade Finland. Jag har känt mig som en fattiglapp i Guatemala, som att jag skulle vara helt avskuren från normal civilisation. Jag kan liksom inte förstå hur det i dagens samhälle skall krävas ett helt dygn av sammanhängande vardag för att föra pengar mellan mina egna konton. Det är inte ens som att jag skickat pengar åt någon annan, jag har ju bara skickat pengar mellan mina egna konton. Helt sjukt!

Men till slut fick vi bilen i varje fall, förra ägarna var snälla och förstående. Så för tillfället äger vi två bilar. Ingen som vill köpa min snälla lilla Peugeot? :)

Men veckan har också bidragit med fina icke-irriterande stunder, då Capo spridit glädje omkring sig. Vi har hunnit med både morgon- och kvällspromenader tillsammans. Veckan i bilder gott folk:

Ståtlig hund

Fjantig hund

Hund som inte vill gå in

Hund som VERKLIGEN inte vill gå in

Hund som lockades med med hjälp av mattes handske

Hund som tog till flykten med mattes handske

Vacker morgon i Holmsund, utan hund

Hund som inte vill stiga upp

Hund som väntar på sin husse, vi var snabbare :)

Spontan och osjälvisk

Idag har jag varit två saker jag sällan är, spontan och osjälvisk. Jag älskar att vara kontrollerad och planerad, jag har svårt att vara spontan. Det existerar inte den dag som jag inte planerar redan dagen innan, det veckoslut som inte har en agenda för. Jag brukar inte gilla att vara spontan, trots att jag samtidigt längtar efter ett mindre planerat liv.

I kombination med mitt planeras kommer ju ofta en viss själviskhet. Jag vill gärna ha det så som JAG planerat, så som jag tänkt mej saker och ting. Jag lever, som så många andra stressade nordbor, i en liten bubbla av mina behov. Visst slipas ju min vardag kring också sambon och hunden och deras behov, men det är ändå jag som kan planera så att det är bra för mej.

Samtidigt är osjälviskhet en dygd för mej. Jag beundrar folk i min omgivning som vågar och kan välkomna vardagens alla ryck med öppna armar, och inkludera allting spontant i sin världsbild. Jag vill bli mindre kontrollbehovig!

Så idag har jag brutit mitt mönster och närmat mig en aning den jag vill vara. Jag råkade bli vittne till en olycka på väg till skolan, och har idag tillbringat 4 h på akuten med en vilt främmande människa, för att den ville ha någon som stöd på akuten. Jag måste göra ett litet avkall på osjälviskheten för att springa på ett obligatoriskt möte, men jag sprang tillbaka till akuten sen. Så dagen blev inte som planerat, och jag gav en liten bit av mej själv för att stötta en annan människa i en utsatt situation. Och vi hade det ganska bra där i akutrummet tyckte jag.

Om att stänga en dörr

Det här är ett inlägg jag länge suttit och formulerat i huvudet, och som jag länge velat skriva.

Jag är i det absoluta slutskedet av min graduprocess. En process som varit lång, långsam (med mina mått mätt), frustrerande, tröttsam och krånglig. Kommunikationen har kanske inte alltid varit på topp och när jag trott att ett kapitel varit avslutat har det ändå sedan inte varit det och det har funnits ytterligare saker att rätta och peta i. Senast jag hade ett möte med handledaren pratade vi om framtiden, om ungefär hur "bra" avhandling jag bör skriva för att ha förutsättningar för en fortsatt akademisk karriär inom matematik. Den diskussionen fick mej att tänka till lite.

Jag har ju alltid varit ambitiös, och alltid velat göra mitt bästa, velat kämpa ända till slutet. Att ge upp, och inse mina begränsningar är extremt svårt. Jag har alltid varit extremt bra på att aldrig stänga en dörr till min framtid, utan bara fortsätta och skaffa mej behörighet i allt möjligt och omöjligt. Det är ju orsaken till min dubbelkompetens från första början, att jag inte ville ge upp kompetensen som matematiker trots att det var lärare jag ville bli. Men nu då, när en akademisk karriär dinglar framför näsan som en köttbit, vad tänker jag då?

Jo, att jag ju absolut inte vill forska inom matematik, att jag inte är byggd för den karriären. Att jag inte vill, inte alls vill! Men ändå stör det, den där känslan av att jag "skulle ha kunnat". Efter många funderingar och diskussioner med mitt bättre vetande kom jag ändå till att det kanske äntligen skulle vara dags för mej att stänga en dörr till min framtid. Att erkänna att jag inte klarar det och att jag framför allt inte vill. Att jag inte gillar eller njuter av en forskningsprocess och att det helt enkelt inte är där jag hör hemma. Så det blir ingen doktor i matematik av mej, inte nu, inte sen. Jag tänker stänga den dörren och jag tänker vara nöjd med det.

För första gången erkänner jag mina begränsningar, att det finns något jag inte klarar av. Jag tar ett beslut som begränsar mina framtidsmöjligheter. Och jag tänker vara nöjd över det beslutet!

Kundtjänst

Jag gillar kundtjänster, jag ringer dem gärna i stället för att vänta på en långsam mejlkorrespondens. Allt som oftast har jag fått fin och ändamålsenlig betjäning av företagens telefonkundtjänst. Vissa gånger går det dock inte helt som på Strömsö.

I somras ringde jag en kundtjänst, minns inte helt vilken, kan ha varit elbolag, telefonbolag eller bank. När jag slog numret frågade det snällt om jag ville ha betjäning på finska eller svenska. Jag valde svenska. En ganska god stund stod jag sedan i telefonkö, och hann redan tänka många gånger att jag ju nog borde ha valt den finska kön eftersom den garanterat har kortare kötid (fler som sitter i andra änden och svarar). Men jag höll ut och kom så småningom svar. När jag då började med mitt sedvanliga "Jennifer Lindholm här hej" fick jag svaret, på klockren svenska "Tyvärr kan jag inte betjäna dej på svenska!".

Litet paff konstaterade jag att det inte gör något och att jag nog klarar av mitt ärende på finska också. Men jag log nog ganska brett åt det lilla faktum att personen i den svenska telefonkön inte kunde svenska. Nu är jag inte (i detta inlägg, annars nog ibland) bitter över bristen på svensk betjäning, jag är mest road över situationen.

Just var jag igen med om en udda upplevelse. Jag ringde försäkringsbolaget, knappade in mitt ärende genom att välja någon siffra, identifierade mig med personnummer i luren och sattes i telefonkö. En vänlig mansröst meddelade mig med 20 sekunders mellanrum att jag ännu stod i kö och att det snart är min tur. Han räknade ner från plats 26 till 22, 18, 14, 8, 5 och till slut plats 2. Efter detta sade samma lugna mansröst att mitt samtal nu kopplas vidare. Jag drog efter andan för att påbörja mitt egentliga ärende när en likaså inspelad kvinnoröst sade "Personen du försöker nå är inte tillgänglig, tack för samtalet!" och så klickade det till i luren. Ni kan förstå att denna kund är extremt nöjd med betjäningen hon fick idag.

Dagar som går

Dagarna går fruktansvärt snabbt här. Skola från tidiga morgonen (allt som oftast), hundpromenad, laga mat, diska, göra små grejer som ännu är ogjorda. Sedan, där kring 7 får jag sätta ner mig och börja beta av skolarbetet. Vad tror ni händer då?

Jo Capo bestämmer sig för att världen är otroligt tråkig och att han behöver aktiveras. Han hämtar sin stora delfin och slänger omkring den åt alla håll. Han skuttar, hoppar, gnäller, piper och gör allt för att meddela att han håller på att krypa ur skinnet. Ungefär 30 minuter har jag fått sitta i lugn och ro varje kväll och läsa. Med mycket övertalning kan jag få sitta en halv timme till, men med halva fokuset på Capo.

Vet ni vad de värsta i kråksången är? Att L får jobba i fred hela förmiddagen och halva eftermiddagen här då Capo tycker det är fullkomligt okey att ligga lugn eller leka för sig själv. Men efter en lång promenad med matte vid 5-tiden skulle man tro att han klarar sig en liten stund, meeeeen nej! Är det inte kul att ha hund?

Men han är söt, och i går var han jätteduktig på jaktträning, så han är förlåten ändå. Trots att jag inte får någonting gjort alls. Tur att det finns veckoslut så att man kommer ikapp. Det är väl därför helger finns antar jag.

Det vegetariska nyårslöftet

Mitt nyårslöfte 2016 var att laga mer vegetarisk mat. Både för att jag skulle få en utmaning i köket och för att L gillar vegetarisk mat mer än mat med kött i. Och då menar jag ju inte att jag skulle laga "det vanliga" men byta ut köttet mot något köttsubstitut, utan att verkligen lära mig att laga vegetariska rätter.

Ibland har jag haft bättre inspiration än andra gånger, så det har blivit lite varierande. Det började ganska försiktigt med purésoppor med olika rotsaker och nudelwok med grönsaker. Sedan vågade jag mej på att laga en vegetarisk lasagne (med morötter) och rotsaksröstin med tsatsiki till. Jag varvade enklare grejer (grytor, wokar) med några mer avancerade rätter och jag försökte våga mej på pastarätter eftersom jag är väldigt förtjust i pasta. Jag fick med jämna mellanrum inspiration från några facebookvänner som är veganer. Jag lade ofta till lite mjölkprodukter, för jag hade lite svårt att hålla mig till bara tomat eller att komma på något annat (jag gillar INTE kokosmjölk).

Under sommaren blev det en liten paus i det vegetariska, jag lagade inte så mycket mat alls och blev dessutom omskött som en prinsessa i Åbo med lagad mat varje kväll. Nu har vardagen börjat igen och jag har försökt starta upp maskineriet igen. Den här veckan råkade det bli mindre kött än vanligt eftersom vi åt fisk två dagar och jag kände att inspirationen slog till igen. Veckans nyhet var en gryta med köttsubstitutet Quorn (L gillade, jag gillade ej konsistensen) och en supergod rotsaksgratäng. Sedan fredagsmös vi med mozzarella-pestopizza (en klassiker hos oss).

Idag veckohandlade jag, och kom hem med en massa grönsaker, rotsaker och växtproteiner som jag inte har den blekaste aning om hur jag skall tillaga på ett fiffigt sätt. Jag har aldrig använt mig av linser och nu kom det med hem en påse röda linser som jag skall försöka komma på något fiffigt att laga av. Jag handlade också kikärter och kidneybönor och jag funderade lite löst på att våga mej på att laga kikärtsbiffar. Har ni något bra recept på lager?

L som inte är så förtjust i köttsmaken uppskattar mina vegetariska försök mer än jag, som verkligen gillar kött. Mitt vegetariska nyårslöfte var delvis för att pröva mej på något nytt och delvis förstås ett miljöval, men jag vet inte om jag skulle kunna övergå helt till vegetarisk kost. Min känsliga mage är inte helt övertygad om mängden rotsaker, lökar, bönor och baljväxter som följer med en vegetarisk kost, men det blir bättre hela tiden, sakta men säkert. Som belöning för veckan så fick jag i varje fall lövbiff idag, och kanske det är helt okey det. Stora delar vegetariskt och så kött sen som festmat. Nästa vecka blir det alltså något med kikärter, något med linser och något med rotsaker... mer än så vet jag inte just nu. Tips mottages tacksamt!

Jennifers superdiet

Jag har alltid varit fascinerad av olika dieter och olika sätt att sälja system som skall få folk att gå ner i vikt. Jag ger mej inte in i diskussioner kring 5:2, LCHF eller Atkins, och jag dömer ingen som går på dieterna, men jag har alltid funderat hur mycket av dieternas framgång som sitter i hur de syns i media och hur bra man kan göra reklam för dem. Framgångssagan beror väl också på hur väl de fungerar. Ibland är det klart att de fungerar (dock kanske inte på ett så hälsosamt sätt), om man ex. skall äta endast grapefrukt i 2 veckor, och ibland är det kanske lite mindre uppenbart.

Med detta i bakfickan har jag funderat på två mindre seriösa träningsmetoder jag skulle kunna marknadsföra och bli rik på.

1) Två veckor i fjällen:

Dagarna fylls med träning. Vi hjälper bävrarna i den lokala fjällbäcken genom att släpa stockar uppströms. Det iskalla vattnet ökar förbränningen då kroppen måste jobba för att upprätthålla kroppstemperaturen samtidigt som ni släpar stock. Under kvällarna svettas vi i bastu och äter proteinrik kost för att upprätthålla musklerna och tillåta det kalla vattnet att bränna endast fett. Efter två veckor garanterar vi en viktnedgång på 10% av kroppsvikten. Pengarna tillbaka om du inte uppnår målet.

2) Daglig workout: (Nyhet!)

Denna workout kan utnyttjas på daglig basis eller någon gång nu som då. Tag en okastrerad hanhund som tillbringat veckan med att känna doften av grannens löptik. Ta denna hane med dej ut i skogen med en främmande tik. Håll hanen i koppel eftersom han annars retar gallfeber på honan. På endast 90 minuter uppnås en ordentlig förbränning, kraftig muskelworkout av ben, armar och magmuskler. Effekten ökar med vikten på hanhunden, kalkylerna är uträknade med en hund på knappa 40 kg.

Alternativ nr 2 har jag just utfört i skogen med en vän från skolan, nu sitter jag och tar igen mig på soffan. Axlar och rygg värker efter att ha kämpat med hunden i skogen. Han var helt tokig. Tack och lov hade jag sele på honom, för han skulle ju ha kvävts i halsband, han brydde sig inte ett spån om att jag stod i andra ändan av kopplet. Han var helt fixerad vid stackars tiken. Nu ligger han helt utslagen på mattan och matte äter chokladkaka som plåster på såren. Men annars var promenaden kul, jag fick öva lite finska med min vän och skogen var fin, dagen härlig och vädret perfekt.

Apportträningen

Vi har varit på vår första hundkursträff i Umeå (och i Sverige!). Via bekanta i Åbo fick jag tips om en klubb i Umeå för goldisar och en av de första dagarna träffade vi en man och två goldisar som tipsade om en apportkurs som just skulle börja. Så jag skickade lite mejl, blev medlem i klubben och betalade en kursavgift och vips var vi anmälda till en apportkurs.

Capo har ju aldrig riktigt visat intresse för apportering eller vilt. Vi har prövat lite löst på egen hand och med Antti och det har väl gått så där. Men vi vet att han inte är skotträdd i varje fall, det har vi testat. Han reagerar i och för sig inte så hemskt mycket alls, blir inte piggare eller aktivare heller. Vilt har han aldrig intresserat sig för, sniffat lite på fåglar men inte ens tagit dem i munnen. Och dummies har inte alls varit intressanta! Jag övar många gånger i veckan på att kasta något och be honom hämta det, och för det mesta springer han fram, sniffar på det och skiter totalt i det jag kastat. Han brukar lägga sig ner och rulla omkring i stället, eller bara stirra på mej.

Men nu tänkte jag att jag skulle ge detta en ordentlig chans, se om det skulle finnas lite jaktdrift i honom i varje fall. OM jag skulle lyckas på någon form av merit inom apport skulle det vara ett stort steg framåt för min lilla dröm om att avla med vår guldklimp. Då skulle det finnas en reell chans i varje fall, OM jag någon gång skulle vilja avla på honom.

Ikväll hade vi alltså första träffen, 6 goldisar (och Capo var äldst tror jag!) och 6 ivriga förare. Första träffen var mest lite teori för oss förare och lite tråkig (men ack så bra) väntetid för hundarna. Vi avslutade i varje fall med lite träning för hundarna. Först passivitet, att sitta still mellan fötterna på föraren och sedan en enkel markeringsuppgift. Att sitta still med rumpan i famnen på mej var svårare än jag tänkt. Han kan ju vara passiv, men att sitta så som jag ville var svårt. Capo ville ligga. Punkt. Slut. Frågan är om det var en lyckad övning eller ej, han var ju lugn och passiv, men inte så som han skulle :)

Till slut skulle vi göra en markeringsövning. Capo fick kommando att sitta bredvid mej och vänta på att ledaren kastade en dummy. Capo satt stilla och väntade medan dummyn flög (har aldrig hänt förut). Jag sade "hämta" och Capo skuttade iväg. Sniffade på dummyn, vände om och gick åt annat håll. Jag kommenderade igen "hämta då" och döm om min förvåning när hunden skuttade tillbaka till dummyn, tog upp den och skuttade tillbaka mot mej. Visserligen släppte han dummyn halv meter från min hand, men han kom i varje fall! VILKET ALDRIG HAR HÄNT! (L inflikar att det visst händer med leksaker ibland). Så där stod en paff förare som knappt kom ihåg att berömma och belöna och en ivrig hund. Vi skall se vad som händer nästa vecka, men början var mycket bättre än jag tänkt mej!

Världens bästa gubbstrutt!

Lördagsnöje

Vad gör flitiga studenter på lördagar då?

Jo vissa simmar i Campusdammen (i dag var det flottrace) men vissa andra går ut i skogen med hundar. Och Capo fick simma i stället för mej. Han hittade ett dike (trodde han) som han skulle hoppa ner i. Diket visade sig dock vara ett bottenlöst hål med lera. Hunden försvann och kom upp med ansiktet helt fullt med lera och två små hål där ögonen tittade fram. Han fick inget bottengrepp och slapp inte upp så jag var tvungen att lyfta upp honom i selen. Lite chockad kanske han var, men glad och nöjd och superlerig! Han rullade sig ivrigt i blåbärsriset men hamnade nog ändå i duschen när vi kom hem. Med oss i skogen hade vi Molly, en ny bekantskap. En bekant från Åbo bor också här och vi hade date idag!

Lyckliga och leriga hundar #multainennoutaja

Capo har varit föremål för många funderingar denna vecka. Han har liksom varit lite orolig. Inte under dagarna då han och L varit hemma, men på kvällarna då vi alla varit hemma. Han har inte alls kunnat slappna av och vara lugn efter maten utan hoppat kring och härjat, pipit, gnällt och härjat. Och sniffat sniffat sniffat och sniffat på promenader. Men i övrigt har väl det varit okey. Inomhus verkar han annars trivas, sover på våra nya mattor och i sängen som vanligt.

Nästa vecka skall vi på apportkurs med Golden Retrieverklubben Västerbotten. Vi hoppas på många nya bekantskaper. Apport har väl aldrig varit vår grej, men tänkte att jag skulle ge det en ordentlig chans innan jag helt avskriver det!

Skillnader

Efter att varit bosatt i Sverige i två veckor har jag stött på några skillnader mellan länderna som jag har varit tvungen att lägga på minnet.

1. Här öppnar man dörrar åt varandra, och utbyter några meningar i hissen på morgonen

2. Man frågar hur folk mår vid varje möte, trots att det är nittonde gången man ses på en dag

3. Man behöver inte väga grönsakerna i butiken, de gör det i kassan

4. Här finns två miljoner olika sorters knackkorv

5. Gräddfil säljs i fyrkantiga tetrapacks, så där som fetaost i hel bit hemma

6. Mjölk finns även de i rätblocksformade förpackningar, som VIP-juice

7. Här är jag specialbarn, alla laktosfria produkter finns på en skild hylla, bredvid mjölkfria substitut

8. "Lättmjölk" är inte lättmjölk (fel fettprocent). Det jag vill ha heter tydligen mellanmjölk

9. Här finns inga "studentrestauranger", utan alla har med sig matlåda med lunch

10. Personnummer används så som vi använder bankkoder, för all sorts identifiering, liten som stor

Om två veckor till har säkert listan fördubblats. Men listan är ganska trevlig, inga stora problem utan snarare kul saker. Men saker som man kanske behöver hålla i minnet om man vill hitta vad man söker och fungera som en normal människa här. Imorgon avslutas vår introkurs och sedan börjar det biokemiska allvaret.

Etik och moral

Det första som skall få oss att reflektera (hatar fortfarande ordet) över vårt nya kall som läkare är etiken och moralen bakom våra gärningar. Vi har haft några föreläsningar på detta ämne och föreläsarna tillämpar dramapedagogik. Två av mina tre akademiska delar (lärardelen och den blivande läkardelen) ser på saken på litet olika sätt. Lärardelen ser lite intresserat på, lärarna är duktiga och inlevelsefulla, men jag är lite obekväm med dramapedagogiken. Läkardelen ser på de olika casearna som spelas upp och funderar på hur jag skulle lösa problemen. Men min matematiska del (den tredje delen) tycker att det finns ett hål i resonemanget.

Detta inleder vår allra första termin här. Vi har ingen aning om vad som väntar oss, vad som krävs av oss och vilka lagar och regler som skall komma att reglera oss. Så jag känner inte att jag kan ta ställning till olika moraliska dilemman. Om jag skulle veta vad jag BORDE göra (säg vad lagar och regler vill) kan jag ta ställning till om min moral tillåter att jag följer den i en specifik situation. Men vet jag inte vad som väntas av mig kan jag bara fundera på vad jag VILL göra, och det är nödvändigtvis inte det jag borde lära mig.

Jag förstår att det finns en poäng med att ställa oss inför moraliska dilemman utan att ge oss alla regler, för det gör att vi fritt måste fundera på vad vi verkligen tycker och tänker. Men samtidigt är det inte med de premisserna vi kan jobba. Jag värdesätter en lag och en ordning, ett sätt att veta vad jag borde göra och vad jag förväntas göra. Då kan jag ta en moralisk ställning till huruvida ett specifikt case borde fullföljas enligt lagen/reglerna/kutymen eller innehåller orsaker till att ställa sig mot det. För det är väl också en del av yrket, precis som läraryrket, att väga vad som borde göras mot vad som bör göras i vissa situationer. Så jag behöver den delen av informationen för att rättvist kunna bedöma min egen reaktion och min moral. För jag kommer att styras av lagar, och jag måste få veta om en reaktion eller handling riskerar mer än bara mitt samvete.

Lite reaktioner på dagen, och samtidigt en del av hemläxan. I dag var det förutom detta blodomloppet och imorgon är det matsmältningssystemet. Vi har liksom en snabbgenomgång av allt vi redan borde kunna, men denna gång på latin, intressanta veckor. Gute nacht!

Vecka 1

Vecka 1 i Umeå har tagit slut, eller ja, arbetsveckan. 

Allting känns ännu väldigt stort att vara här, väldigt overkligt. När vi kom in på universitetsområdet på måndagen möttes vi av Norrlands universitetssjukhus. Det kändes enormt! Vi vet att vi redan efter jul skall in på sjukhuset för att "svansa" som de kallar det här (följa med en läkare i arbetet). Och det känns så enormt. Allting känns hiskeligt overkligt. När kom jag hit? Hur kom jag hit? När bestämde vi att vi skulle flytta till Sverige?

Men trots förvirringen har första veckan varit helt amazing. Umeå är en superfin stad, vi bor i ett mysigt område med perfekta skogsstigar för mej och Capo att vandra på. Skolvägen är lite längre än jag är van med, men med en rak, fin cykelväg går det ganska så smidigt. I går hann vi upptäcka Umeälven innan jag åkte iväg på middag med min nollegrupp (här är vi nollor och inte gulisar). Allting är så kul här, alla är så himla trevliga. Det är faktiskt helt annan stämning här än i Åbo, alla är så välkomnande och inkluderande. Det känns bra, stort, men bra!