2016

Jag brukar alltid summera mitt år, men i år vet jag inte riktigt hur jag skall summera året. Det har på många sätt varit ett mellanår, ett år då jag mest funderat vad nästa år skall föra med sig.

2016 var året då vi bodde i Vasa
Året jag var sur på FPV
Året jag gjorde mina lärarstudier
Året jag blev magister
Året jag slutade studera
Året jag började studera igen
Året jag tröttnade på att studera
Året jag studerade ändå
Året vi flyttade till Umeå
Året jag lärde mej vara lite positivare och genuinare
Året jag insåg att finnar faktiskt är så negativa som omvärlden tror
Året jag var stolt över att vara finlandssvensk
Året jag skämdes över att vara finlandssvensk
Året jag inte visste vad jag ville bli då jag blir stor
Året då jag blev lite större ändå, trots ovissheten

Snart blir det 2017, ett år som kanske för med sig fler saker. Vem vet, det återstår att se. Jag får åtminstone börja det nya året tillsammans med L, Capo och blivande svärföräldrarna, så bättre början kan det knappast bli!

Gott Nytt År!

Påverkad av svenskarna?

Jag har alltid haft svårt både att ge och ta emot beröm. Eller att uttrycka tacksamhet. Jag har alltid känt att jag låter överdriven, trots att jag ju alltså är genuin. Jag är dålig på att ta emot beröm utan att låta dryg och jag är superdålig på att på ett naturligt sätt dela ut beröm fast jag jättegärna skulle vilja vara bättre. Jag jobbar på det hela tiden, att bli bekväm med att dela ut beröm och känna att det låter naturligt. För jag är ju genuin, och jag menar alltid vad jag säger, men jag tycker själv att det låter så krystat ibland.

I början av hösten förvånades jag över hur naturligt jag upplevde att alla här kunde beröma. Jag fick beröm för redovisningar av uppgifter exempelvis, i början blev jag helt paff. Att redovisa uppgifter är ju något jag är van med från ÅA också, men vi var nog urusla på att berömma varandra efter en redovisning, trots att det var betydligt mer press där än här. Jag har under månaderna försökt bli bättre på att direkt och rakt visa min uppskattning och min tacksamhet, det verkar passa bättre in här än i Finland.

Lite verkar jag faktiskt ha blivit påverkad av den svenska mentaliteten. Den senaste veckan har jag tre gånger direkt och rakt uttryckt min tacksamhet och verkligen känt mig genuin. Jag har inte alls haft den där äckliga känslan av att någon tycker jag låter överdriven eller att det inte skulle vara från hjärtat. Kanske de gör det ändå, men då är det inte mitt problem längre. Jag har varit genuin, och det är väl allting man kan begära!

Hundfeber

Capo övar "spela död"

Jag bodde ju som många vet hos vänner i Åbo i somras. Dessa vänner är samtidigt Capos uppfödare. Under sommaren fick jag nöjet att lära känna 9 härliga goldenvalpar. Vi (definitivt endast jag) funderade länge på om vi skulle ha en hund till. Vi (mest L) kom fram till att det inte var helt fiffigt ändå, vi skulle ju flytta utomlands, vi visste inte helt hur och var vi skulle bo, hur våra skoldagar skulle se ut o.s.v. Vi (definitivt endast jag igen) gjorde det smarta valet trots att mitt hjärta var helt inställd på en speciell valp, valpen vi döpte till Paddington.

Jag ser Paddington (eller Paavo som han heter nu) på instagram mest hela tiden och jag vet att han har det bra. Men jag ångrar mer och mer för varje dag att jag inte fick hit honom. Han är så himla fin, och han skulle ha passat oss så himla bra. Jag vet dock att han har det bra i sin familj, och han gör ett jätteviktigt jobb i sin familj. Men oj vad jag ändå ville ha honom.

Innerst inne vet jag att hösten skulle ha varit kaotisk med två hundar, speciellt med en liten valp. Capo var otroligt distraherad och olydig den första månaden vi bodde här. Delvis antar jag att det berodde på flytten och delvis på att jag var borta från honom nästan hela sommaren. Och med en valp skulle jag inte alls haft tid att jobba på vår kommunikation. Och han skulle kanske ännu varit kaotisk. Men ändå, jag ville ha Paddington!

Här är några bilder från senaste träningen vi var på. Vi övade platsligg, där alla hundarna ligger på rad och alla förare står en bit ifrån. Capo var superduktig, speciellt med tanke på att vi inte övat detta sedan vi flyttade från Åbo för ett år sedan. I går var han också superduktig då vi var till veterinären på avmaskning och vaccinering, och han fick gå med mej både i djurbutik och i hästsportbutik efter besöket. Varje gång han är så där superduktig spricker jag nästan av stolthet, mattes älskade guldklimp. 

Mattes hjärta

Goda gärningar lönar sig

I går fick jag ett lustigt samtal. En kvinna som påstod att de hade ett blombud åt mej. Mej? Jag har aldrig i mitt liv fått blommor från blombud, och jag hade ingen aning om vem som skulle kunna tänkas skicka blommor åt mej.

Blombudet kom och jag öppnade med spänning. Det visade sig att tjejen som råkade ut för en cykelolycka i början på hösten (hon som jag hjälpte till och på akuten) hade kommit ihåg mej och ville tacka med en superfin blombukett. Oj vad glad jag blev! Goda gärningar lönar sig tydligen!

Jag vill ha jullov

Jag behöver jullov, nu, idag, på momangen! Vi har tre dagar kvar av terminen men min hjärna har varit avstängd säkert i en vecka redan. Till all lycka är det sista caset genetik och det känns faktiskt ganska intressant efter alla proteiner och enzymer den här terminen.

Jag känner att det behövs jullov, en paus från allt läsas och pluggas och några dagar då jag bara får koncentrera mig på någonting annat än skolan. Jag behöver god mat, en god bok och framför allt inga molekyler överhuvudtaget. Dock är det så här att terminen slutar först i mitten av januari så vi har tentamen efter jul. Så mitt lov kommer alltså att inkludera ett visst mått av tentamensläsas men jag planerar faktiskt vara rebellisk och lämna här min enorma tegelsten till cellbiologibok och faktiskt koncentrera mig på att fira jul åtminstone 10 dagar innan jag ens närmar mig mina anteckningar.

Men för att försvara Umeå mot den galna tentamenstiden så bjuder faktiskt staden på en aning med julkänsla då vi faktiskt har snö. Det har varit kallt nästan två veckor i sträck nu och vi har ett tunt fint vitt snölager som täcker marken. Det vita behövs verkligen eftersom solen går ner ungefär 14.30 så största delen av dygnet är mörkt. Jag har aldrig tänkt på att det att man reser i väst- eller östled också påverkar när solen går upp. Jag har ju flyttat ungefär 60 kilometer västerut och bytt tidszon men solen har ju kanske inte påverkat så hemskt mycket så nu känns det som att vi har extremt ljusa mornar och fruktansvärt mörka kvällar.

Vi har just kommit hem från kvällens biobesök och nu tar vi helg.

P.S. Hela den här texten är skriven med telefonens tal-till-text funktion. Jag är faktiskt ganska imponerad!!

Yrkesskicklighet

Idag har jag varit hos tandläkaren, och som alltid då jag besöker vårdinrättningar slås jag av hur otroligt mycket man måste lita på vårdpersonal. Man är så otroligt utelämnad och man måste lita på att personalen gör vad de skall och att de är duktiga på det.

En annan sak som också alltid slår mig är hur mycket fingerfärdighet det ligger i ett läkaryrke. Hur mycket petas det handlar om, hur enorm noggrannhet det handlar om. Hur extremt nervös jag är, eftersom jag aldrig varit särskilt fingerfärdig alls. Men jag har ju tid på mej att utveckla det.

Tandläkare idag alltså, en ganska angenäm upplevelse (så trevlig som nu tandläkarbesök är). Jag har absolut ingen tandläkarskräck, har gått ganska mycket hos tandläkare i och med min tandreglering, så jag är liksom inte särskilt nervös. Men denna gång visste jag att det skulle borras, och det är ju klart man lite spänner sig då. Tandläkaren föreslog att han skulle borra ena hålet med bedövning och andra utan, eftersom de båda låg i nedre käken och på olika sidor. Helt enkelt så att han skulle kunna laga båda hålen idag utan att bedöva hela ansiktet på mej.

Jag sade att han får prova, vi avbryter sedan om det inte går. Men det gick så bra så. Han var superskicklig och jättesnabb, det gick hur bra som helst. Han var mycket snabbare än andra tandläkare jag gått hos, han bytte rappt redskap, gjorde allt med säker hand utan att ta i hårt i käken och klämde inte en enda gång varken min tunga eller min kind. 40 minuter senare var jag lappad och klar, och nöjd. Nu sitter jag också väntar på att bedövningen i halva käken skall släppa så att jag kan säga bokstaven S igen.

Han var en sådan där läkare som hade yrkesskicklighet. Han var snabb, trygg, säker, förklarade för mej vad han gjorde och hur mycket som var kvar. Gick igenom min mun och förklarade allting. Jag litade gärna på honom och på hans yrkesskicklighet.