torsdag 26 december 2019

Bortskämda hundar?

Momi sade häromdagen att våra hundar nog är lite bortskämda. Hon sade det med värme i rösten, det var nog positivt menat. Men jag började fundera lite över om de verkligen är bortskämda, och om det i så fall är en dålig sak.

Vad är en bortskämd hund? 
Är den överviktig, klädd i fina kläder? 
Får den sova på soffan och lämna leriga tassmärken på mattes finaste tröja?
Får den göra vad den vill, klättra på vem som helst och vad som helst? 
Får den alltid sova i sängen och kräva mys?
Får den bestämma rutten alla promenader? 
Äter den bättre än husse och matte?
Är den försäkrad bättre än husse och matte?

Vad är din definition på en bortskämd hund?



Våra hundar är nog väldigt bortskämda på många sätt. De bestämmer tidtabellen för våra dagar, för de får VARJE dag minst 3 promenader, och i 99% av fallen 4 promenader, sammanlagt närmare 10 km per dag. De får bra mat (inte det bästa, men absolut inte det sämsta heller) och små snacks med jämna mellanrum. De får all närhet de vill ha och ja, de får sova både i soffan och i sängen. Också trots att matte håller på att bli tokig av Rondos närhetskrav. De våldsgästar alla våra vänner och är med oss överallt. Och de gör att jag tillbringar de flesta sociala tillställningar (då våra hundar är med) på golvet eftersom Rondo behöver ett knä att sitta i. Och ja, de är bättre försäkrade än matte och husse...

Men, de får inte bestämma allt, de vet vad NEJ betyder och de får inte bete sig hur som helst med andra än matte. Inte ens husse tolererar alla former av ömhetsbetygelser. Och de är så missbytta att de får alldeles för lite träningar och mentalt stimuli, något som ger matte dåligt samvete nästan alla dagar. Jag har varit hundägare i 5 år och många många gånger funderat över om jag gör det tillräckligt bra, om våra hundar är lyckliga och om jag verkligen är värd dem. Om jag skämmer bort dem tillräckligt, eller inte alls...



Så visst är de väl bortskämda, men jag står 100% bakom den bortskämningsgraden och jag spricker av stolthet när de hanterar släktträffen med 22 personer med bravur. De är mina ögonstenar och mina guldklimpar. Och när de kryper tätt intill i sängen, placerar nosen i en armhåla och trycker sig så nära de kan, då får också jag känslan av att jag nog gjort något rätt i varje fall...