Samvetet

Jag hade sällan dåligt samvete kring min vardag innan hundarna. Jag hade mängder av fritidsaktiviteter och var aldrig hemma. Sedan fick jag Capo, och plötsligt behövde någon mig. Han har alltid fått första prioritet, och nu när det finns två fyrbeningar i mitt liv så tar de ganska mycket tid. Jag skulle aldrig lämna bort dem, aldrig, men nog finns det dagar när jag känner att jag absolut inte räcker till och att jag skulle vilja finnas en dag utan krav.

Det värsta är ju att de aldrig ställer krav. De är alltid glada och söta, kryper upp i knät och är mysiga. Och kanske är det just därför som kraven känns. För att de är så villkorslösa i sitt sätt och aldrig skulle tänka tanken att kräva något.

Jag är ensam hemma, och idag har hundarnas dag sett helt annorlunda ut än den brukar. Jag börjar sent på onsdagar, och tog lite sovmorgon och gick med hundarna. Sedan gick jag iväg på jobb men återvände på lunchpaus för att gå en lunchpromenad. Vi gick lite längre än vanligt, dubblerade husses normala promenad. Sedan gick jag tillbaka till jobbet. När jag kom hem tog vi en till promenad, innan jag åkte iväg till stallet. Och där, i den stunden, när jag stängde dörren om dem för tredje gången den dagen, hade jag så otroligt dåligt samvete. Summan av deras ensamtid är den samma idag som alla vanliga dagar, ändå kände jag mig så dålig som lämnade dem igen.

Nu är jag hemma, alla har fått mat och jag sitter på golvet (trots min ömma svanskota) med en hund på var sida. Jag skrapar dem bakom öronen och känner mig så där fånigt gråtmild. Mina fina vovvar. Det är tur för Rondo att jag har en sådan här dag, för nu är han plötsligt förlåten för att han rymde häromdagen och skämde ut sin matte.

Samvetet lär knappast bli bättre med åren. Kanske mitt sätt att hantera det. Just nu är jag väldigt nöjd med att vara hemma med mina guldklimpar. Får jag sova med dem bredvid mig inatt kanske jag vågar lämna dem hemma imorgon igen. Mina älsklingar!

Någon dag ska jag klara det

Någon dag ska jag ta mig igenom en hel dag utan att svära inombords.
Någon dag ska jag klara 24 h utan att mumla fram ett "idiot" åt någon förbipasserande.
Någon dag ska jag gå en hel promenad och ha tålamodet att låta dem ta precis all den tid de behöver.

Jag har lite svårt att förstå mig på mig själv just nu. Jag vaknar alldeles för trött trots att jag sover nästan 8 h per natt. Jag svär åt hundarna varje morgon och de stirrar oförstående på mig när jag inte förstår att också kissfläck nummer 1 000 000 är viktig. Sedan händer något när jag går till jobbet. Jag genomgår någon form av metamorfos. Mitt millimeterlånga tålamod växer till kilometer. Jag har plötsligt oändligt med resurser. Med det säger jag inte att jag inte blir irriterad och störd vissa dagar också på jobbet, men det är inte alls på samma sätt som hemma.

I en vardag som känns som ett bottenlöst hål som sväljer all energi så får jag lite energi av jobbet. Lustigt, eller hur? Jag är otroligt lyckligt lottad som har det så. Och lyckligt lottad att jag kan se det trots att jag kanske inte känner mig så lyckad i övrigt alla dagar just nu.

När jag kommer hem är jag färdig, klar. Som en urvriden trasa. Är så där stingslig igen, så där otroligt lättirriterad. Alla småsaker stör. När små skitsaker som inte betyder något alls känns som hela världen. Lite sand på golvet, en mattas hörn som vikt upp sig, en hund som står i vägen, en SMULA!

En dag ska jag klara mig hela vägen genom en dag utan att dräneras. Jag har insett att jag kanske aldrig kommer att hitta tillbaka till det där sjuka energiknippet jag var. Men en dag ska jag klara av att portionera ut min energi normalt under en dag och gå och lägga mig samlat. Inte kollapsa mellan fyrbeningar och man.

Jag övar på att vara lite normal nu igen. Efter 2-3 år med svårt att göra något annat än jobba och se till att hundarna får sitt försöker jag prioritera mig själv en stund igen. Jag vet ju innerst inne att en aktivitet för MIG (inte hundarna) är något som ger mig energi. Men trots det har jag haft svårt att ta mig ut på de där aktiviteterna. Men *ta i trä* jag har börjat 2020 med att försiktigt fylla min vecka igen. Jag sjunger i kör igen. Jag går en yogakurs. Och jag hoppas jag vågar en sak till, jag ska testa här i veckorna som kommer.