8 blir 12

Det är ju så att vi är i en viss ålder, en ålder då våra facebookflöden bombarderas av bekanta och släktingar som går och väntar på en ny spännande tid i livet. Vårt liv är egentligen nog spännande som det är just nu, men lite extra krydda i livet är väl aldrig fel.

Så vår lilla flock på 8 ben ska bli en lite större flock på 12 ben.

Säg Hej till... Rondo

Bild: Antti Koskela

Bild: Antti Koskela

Bild: Antti Koskela

Under påsklovet fick vi träffa vår Guldklimp, då var han bara ett par veckor gammal. Han är lite långt borta från oss, men vi får regelbundna bilduppdateringar. Idag är han lite äldre, och mycket större.

Bild: Antti Koskela

The GOLDEN day

Jag vet inte om jag någonsin berättat om hur det gick till när vi beslöt oss för att skaffa hund:

Det var andra året vi bodde i Åbo. Vi hade pratat om hund redan länge, det ingick liksom i kontraktet när vi flyttade ihop. Jullovet innan hade jag tillbringat med näsan i en datorskärm, scoutande genom Finlands alla kennlar som födde upp Golden Retrievers. Vi hade nämligen bestämt att det var en goldis som skulle få bli vår första hund. Dels för att det är en helt underbar ras, dels för att Lennart var bekant med rasen sedan tidigare. 

På vår hemväg fanns en rastgård, och vi cyklade förbi den varje dag på väg från skolan. Det hände ju att vi såg goldisar där och beundrade dem. Jag tänkte många gånger att jag skulle ha kunnat stanna och fråga tips från de goldenägare som stod där i parken, fråga om de hade någon bra kennel att rekommendera. För problemet med en populär ras som Golden Retriever är att det i Finland fanns 198 registrerade uppfödare, och det fanns få sätt för oss att veta vilka som var "bra".

Många gånger tänkte jag stanna när jag kom hem från skolan, men modet svek alltid. Det var så sjukt skrämmande att stanna och på min knaggliga finska försöka låta som en intelligent varelse som önskade hjälp. Risken fanns att jag mest skulle verka vara en rodnande, stammande finlandssvensk utan mumintroll i dalen. Många gånger såg jag goldisar, och många gånger fegade jag ur. Men sedan bestämde jag mig för att "nästa gång, då skall jag f*n stanna".

En solig eftermiddag våren 2014 inträffade denna "nästa gång". Utan att tänka stannade jag min cykel vid rastgården. När jag väl stannat svek modet igen, men jag kunde väl inte låtsas som att jag bara annars idiotiskt hade stannat precis vid grinden. Nej, jag var tvungen att ta tjuren vid hornen. Jag gick fram till grinden, beundrade 3 goldisar som kom springande mot mig. Ropade på måfå in i gården och frågade om jag kunde få ställa några frågor om Golden Retrievers. Jodå, en man kom framgående och ställde sig till förfogande. Jag började stammande berätta att jag och min pojkvän ville skaffa en goldis men att vi gärna tog emot tips på vad man ska hålla ögonen öppna efter.*

Mannen berättade tålmodigt om avelsindex, PEVISA-undersökningar, höfter, knän, utställningsresultat och olika fodersorter. Saker jag visste från de otaliga böcker jag redan då läst, men saker som var bra att höra i varje fall. Jag ställde så småningom försiktigt frågan om han kunde rekommendera någon kennel. Njae, det kunde han inte egentligen, för alla rastgårdens goldisar råkade vara hans egna, alltså från hans egen kennel. När han sade detta ringde det en liten klocka i mitt huvud, det fanns faktiskt en liten kennel jag hade bookmarkat på min dator. En som låg ganska nära oss i Åbo. Vid närmare inspektion av hundarna kände jag igen hans hundar från hemsidan jag hade läst igenom.

Vi avslutade den stammande konversationen med att han gav mig sitt kennelnamn och bad mig mejla honom om jag hade fler frågor eller om jag var intresserad av kenneln. Ett par veckor senare besökte vi honom för första gången, och träffade hans hundar. Jag har sällan varit så extremt nervös som den dagen. Vi tog en promenad med alla hundarna och han berättade vidare om rasen, om deras typiska egenskaper och om vad man kunde hitta på i Åbo. Om Turun seudun kultaiset som han satt i styrelsen för. Efter det hade vi bestämt oss, det var härifrån vi ville ha en hund. Kenneln planerade valpar så fort nästa löp infann sig, men det var svårt att säga exakt när detta skulle inträffa. Både tik och hane var dock bestämt och under sommaren fick jag träffa också pappan på en utställning.

Så gick sommaren, vi förberedde oss på valp. Jag inkluderades i den lokala klubbens aktiviteter och tillbringade bland annat en helg kastande kråkor för retrieverprov. En eftermiddag när vi just hade satt ner oss vid middagsbordet i Vasa (vi var på en kort praktik) kom ett mejl som sade att valparna var födda och att det fanns en hane. Han var vår om vi ville ha honom. Kan ni gissa vad vi svarade?

Första gången vi träffade Capo var han 12 dagar gammal

Vi besökte Capo minst en gång i veckan medan vi väntade på leverans. Vi höll nog på att driva den stackars uppfödaren till vansinne. Men vi fick hållas, vi fick komma och gå som vi ville och umgås med vårt älskade Cap.

Ibland bara satt vi och hade mysstund.

I oktober 2014 flyttade Capo in hos oss, och sedan dess är vi hopplöst förälskade i vår hund. Vårt älskade Cap, vår ögonsten.

Vi har aldrig ångrat vårt val av uppfödare, vi har världens bästa uppfödare. Och världens bästa hund. Trots en grundläggande research tog vi valet baserat på ödet. En eftermiddags mod, ett vänligt bemötande, ett tålamod med otaliga språkfel. Nu kanske ni förstår min rubrik, den där vårdagen i Åbo har blivit en viktig dag för oss. Förutom den fantastiska hund vi fick gav detta oss dessutom två väldigt goda vänner. Jag har bott en sommar hos dem i Åbo, de var gäster på vårt bröllop. Den dagen går till historien.

*Långt senare har jag fått vårt första möte återberättat för mig från andra perspektivet. Jag kom hem sprudlande glad över mitt möte och stolt över att jag fått fram åtminstone några vettiga meningar på finska. Jag trodde i ärlighetens namn att jag inte gett ett särskilt intelligent intryck. Uppfödaren i sin tur hade kommit hem och berättat för sin fru att han mött en "väldigt pratsam flicka" i rastgården. Herregud om jag är pratsam på finska, vad är jag då på svenska? Öronskavsinducerande?