Första utställningen

I dag har jag rört mej låååångt utanför min comfort-zone. Jag har gått på utställning med Capo. Visserligen på en Match-Show (lite som en övningsutställning) men ändå. Det var första gången för både mej och Capo.

Arrangörerna var Turun Seudun Kultaiset så goldisarna hade en helt egen ring och en helt egen klass där bara goldisar tävlade. Vi tävlade i valpklassen, med hundar under 1 år. Och vilka bjässar det fanns där bland med, helt otroligt att vissa var under 1 år gamla. Det var dessutom svinkallt och jag var lite avundsjuk på Capsingens mysiga päls.

Jag var säkert lite nervös, och Capo med, men han var ändå otroligt lugn i ringen. Jag tyckte han sprang riktigt fint, men ståendet behöver vi öva på. Han orkar inte helt och tappar focus när man börjar peta på hans svans. Men vi skall öva! 16.5 har vi nästa Match Show, då i Karis.

Som den trogna följeslagare L är stod han med kameran redo när vi var i ringen, så nu finns allt på film. See for yourselves, och kom gärna med förslag på vad vi skall förbättra!

Mina böcker-min barndom

Jag är en bokälskare. Mitt läsas går i vågor, ibland hinner jag eller vill jag inte alls, ibland slukar jag. Jag har ett hatkärleksförhållande till bibliotek. Jag älskar att där finns massor med böcker men hatar att jag inte äger dem alla, att andra människor klottrar i dem och inte förstår att uppskatta berättelsen. Jag har böcker som jag ibland tar fram bara för att läsa ett specifikt kapitel som jag vet att hjälper mej då jag bara behöver gråta. Jag har böcker jag läser varje år, böcker jag glömt att jag hade. Böcker jag kan utantill, böcker som jag inte minns slutet på. Jag har böcker jag läser när jag mår bra, böcker jag läser då jag mår dåligt. Jag har böcker jag har läst 10-tals gånger och gärna läser igen och böcker jag bara läst en gång och inte tänker läsa igen. Jag gillar även de böckerna, men de kanske sitter så intimt förknippade med något visst att jag inte vill läsa dem igen.

Förra veckan hade jag ont om läsbart efter att (äntligen) fått slut på Game of Thrones sista utkomna del. Min blick fastnade på Systrar i Jeans som jag har i bokhyllan. Jag har 4 böcker i serien och jag samlade väl på mej dem i något skede under slutet på lågstadiet / början på högstadiet. Jag har läst serien två gånger i sin helhet, en gång i den ordning det kom ut och sedan en gång till i slutet på högstadiet.  Serien handlar om fyra flickor. I den första delen är de 15 år gamla och i de 4 böckerna är de varje gång ett år äldre. Böckerna gjorde stor succé när de kom men filmatiseringen blev en flopp några år senare. Och jag hade lite glömt att jag hade dem.

När jag första gången läste dem var jag alltså bara 12, tre viktiga år yngre än huvudpersonerna. Jag läste om att ta steget ut i vuxenlivet, åka hemifrån och studera, hur man tampades med både förbjudna och lovliga kärlekar och stora viktiga steg i livet. jag läste om känslor som var främmande för mej och situationer jag inte kunde greppa. Jag läste och tänkte inte desto mer på det, det var min framtid jag läste om, med kval och känslor jag säkert skulle känna.

Andra gången jag läste böckerna var jag jämngammal med huvudpersonerna. Jag förstod bättre de känslor som beskrevs och ömsom kände med ömsom irriterade mej på huvudpersonernas kval. Ville sparka dem i baken med jämna mellanrum och led med dem då omständigheterna satte dem på livets pottkant. Trots att jag inte personligen kunde relatera till alla saker var känslorna ändå bekanta och jag var beredd att förstå och hantera.

Efter sommaren då jag var 15 då jag läste dem senast har jag lite glömt bort dem, vuxit ifrån dem. Men nu när jag läser kan jag relatera igen. Nu är jag visserligen äldre, men jag förstår. Jag kanske mognade långsammare än huvudpersonerna men nu kan jag relatera till dem och leva mej in. Och jag minns vem jag själv var när jag var 15. Det är samtidigt nära och så långt ifrån. Jag har vuxit mycket, och hoppeligen till det bättre. Men jag minns vad jag kände när jag var 15 och minnas hur fruktansvärt reella känslorna var då. Jag är ingen privat människa, jag delar gärna hur jag känner och tänker men jag minns ändå nu känslor som jag glömt att jag känt och som jag aldrig delat. Genom dessa böcker kan jag minnas vem jag var för 4 år sedan och hur jag tänkte. Och trots att jag kanske i dag ångrar mej i vissa fall och inte kan förstå hur jag tänkte accepterar jag utan problem att det var reellt då.

Jag tror att det är en del av varför jag gillar böcker. De ger inte bara en inblick i någon annans liv och en möjlighet att sväva bort med någon huvudperson som har mer spännande liv än jag. I retroperspektiv ger det också mej en påminnelse om hurudan jag var då jag läste dem. Och jag hoppas att jag alltid skall kunna minnas vem jag var med glädje. För jag ändrar, varje dag, och eftersom jag inte är någon stor vän av fotografi så är böckerna min backspegel, mitt sätt att minnas och bearbeta det lilla faktum att jag inte är 15 längre. Minnas och glädja mej åt hur lycklig jag är nu, och hur barnsligt lycklig jag var då.





P.s. Ända tills i förrgår trodde jag att serien hade endast 4 böcker. På onsdagen insåg jag att det finns en femte, en avslutning. Gissa om den är på väg till mej redan!

Knähund?

"Visst ryms jag i famnen"

Mattekänslor

Det heter ju liksom egentligen moderskänslor, men sådana kan jag ju inte ha. Däremot har jag mattekänslor för min lilla korv. Min lilla Capokorv. Inte vet jag nu om det var kärlek vid första ögonkastet, men första gången jag såg Capo var han en liten liten blind och nästan döv klimp, en liten hundvalp. Jag menar, vem blir inte kär i en hundvalp?

Det var på något sätt en väldigt surrealistisk känsla att se honom växa de där första veckorna. Vi var på besök till uppfödaren ungefär en gång i veckan och såg vår lilla guldklimp växa. Sedan bestämde vi ett datum då vi skulle hämta honom. Då blev det mer reellt på något vis. Vi köpte lite grejer, matskål, koppel och halsband. Vi beställde mat och andra saker som vi skulle få hem tillika med hunden.

Och sedan tog vi hem honom då. Vår lilla klimp. Första veckorna kändes det fortfarande lite konstigt. Vi lärde känna varandra, lärde oss hur vi skulle bete oss, vi tränade på vardagssaker och träffade släkt och vänner. Han var så liten och hjälplös. Han vaknade på nätter och störde oss, han pockade på uppmärksamhet när man inte alls skulle ha orkat med honom, han irriterade och gav sådan glädje på samma gång. Det att vi fick Capo var ju nog en stor omställning för oss. Vi hade plötsligt en tredje "person" som vi behövde ta ställning till och ta hänsyn till.

När Capo började spy en kväll och vi sedan tillbringade några timmar på veterinärjouren och sedan åkte hem ensamma medan Capo stannade kvar för uppföljning visste jag inte helt vad jag skulle känna. Jag var glad över att vi tagit beslutet att föra honom till veterinär. Jag var ledsen över att han var sjuk och lite oroad över hur han skulle klara natten där ensam på kliniken. Jag var i hemlighet lite lite lättad över att jag skulle få sova ut följande morgon, längre än till 5.30. Bara tre veckor hade redan gett mej en rejäl sömnskuld och jag kände mej ganska hemsk som kände detta. Jag undrar hur okristligt trött jag kommer att vara när jag har småbarn. Det var svårare för L än för mej att lämna honom där, jag tror att jag inte riktigt hade utvecklat alla mina mattekänslor ännu.

Jag har inte så många minnen kring mina känslor under resten av hösten och julen, inte heller här under början av våren. Men förra veckan slog det mej igen. Att jag nu definitivt fäst mej så vid min lilla (numera ganska stora) klimp att det skulle vara helt omöjligt att ha en vardag utan honom. Jag har saknat honom denna vecka då jag inte gått lika långa och många promenader som vanligt. Jag vill krypa ner på golvet och mysa med min nu för tiden ganska stora hund.

Jag tänkte många gånger under de första veckorna lite skeptiskt att jag kanske nog egentligen är en kattmänniska då jag kände mer för familjens katter än för min egen hund. Men varje dag lärde jag känna vår guldklimp mer och mer och inse vilken otrolig tur vi haft med uppfödare och val av vår lilla individ. Vi har fått en helt otrolig hund. Vi har fått allting vi önskade i en hund. Han är otroligt lugn och följsam, han vill vara till lags. Han är mysig och sällskapssjuk, han vill klämma in hela sin 26 kg tunga lekamen i famnen. Han tål att lekas med, han vågar busa men stannar direkt då man säger. Han är helt otroligt lugn och oberörd av barnaskrik och stoj och stim. Han är en riktigt guldklimp, ett riktigt Cap. Och jag tror att jag nog ändå blev en hundmatte, inte bara en kattmatte, till slut.

Mitt älskade lilla Cap

Pig in a blanket

Han kanske inte passar in på receptet "pigs in blankets" men efter promenaden i går morse behövdes någonting att torka sig med. Capo simmade nämligen nästan i ån på vägen tillbaka, alla fyra tassarna i vattnet, i följd med att följa sin stora idol Lumi när hon simmade efter en pinne. Så jag virade in min lilla gris i en handduk och lyckades till och med knäppa en bild på vovven innan han påbörjade det stora projektet att rulla ut sig ur handduken.

The Smörgåstårta

Den blev faktiskt bättre än jag tänkte mej, smörgåstårtan. Jag var lite skeptisk när jag smakade på smetarna jag rörde ihop men de passade faktiskt riktigt bra ihop. L hade bjudit hit en kompis och jag bakade en liten blåbärspaj som söt del, även fast L påstod att han tröttnat på sött. I övrigt var L:s födelsedag en ganska lugn tillställning, precis som L vill ha det! :D

Mitt livs första smörgåstårta

I morgon har L födelsedag så jag frågade om jag skall baka något åt honom. Han har dock fått sig en liten överdos av sött under påsken så han bad mej laga smörgåstårta. Men jag har aldrig lagat smörgåstårta förr! Så jag har ingen aning om hur man skall bete sig.

Efter mycket googlande och hjälp från vänliga facebookvänner bestämde jag för att göra som jag brukar. Improvisera. Jag for till butiken, handlade lite skinka, lite leverpastej, lite ingredienser till olika smörjor och en massa grönsaker till garnering. Sedan gjorde jag som jag brukar, svängde ihop på högt.

Nu står en blivande smörgåstårta i kylskåpet i väntan på garnering imorgon! L har bjudit hit en kompis för provsmakning av mitt livs första smörgåstårta.

Capo deltar intresserat, han känner doften av leverpastej