Jag har inte skrivit något sedan bok 36 av mitt nyårslöfte. Nu är det blott 11 dagar kvar av året, så snart har det ju gått ett år. 36 var ju målet, och det nådde jag. Men jag slutade ju inte läsa.
Nej då, jag fortsatte i nästan samma tempo. Men jag orkar inte riktigt recensera dem så som tidigare. Ni får bara en liten uppräkning :)
Bok 37 - Skuggorna ruva - Jonas Moström
Ytterligare en deckare, det fick bli sommarens sista för min del. Ett luciafirande som gick fel, en försvunnen tonårsflicka, ett litet samhälle med många udda karaktärer. En bra bok.
Bok 38 - Bridget Jones's Diary - Helen Fielding
Bok 39 - Bridget Jones: The Edge of Reason - Helen Fielding
Jag har äntligen läst detta. Böcker som "alla" mina kompisar läst i högstadiet med tillhörande filmer som alla utom jag sett. Har sällan skrattat så mycket som när jag läste detta. Jag undrar varför det tog 10 år innan jag tog tag i det.
Bok 40 - My Not So Perfect Life - Sophie Kinsella
Efter deckarsommaren övergick jag till romaner. Efter en klassisk feel good Sophie Kinsella övergick jag till självbiografier och romaner baserade på verkliga händelser. Några veckor var temat "kvinnomisshandel" och "dåliga relationer". Väldigt främmande för mig, jag tror jag aldrig läst något i denna kategori tidigare. Men jag upptäckte några riktiga pärlor. Jag upptäckte också att romaner baserade på verkliga händelser, hemska, gripande händelser, sällan är riktigt välskrivna. Känslorna har väl en tendens att komma emellan om man vill framföra något så smärtsamt.
Bok 41 - En tillräckligt vacker dag för att dö - Jeanette Lindblad, Pia Gadd
Bok 42 - Allra finaste du - Ebba Mörner, Erina Stene
Bok 43 - Kampen om ett barn: En sann historia - Louise Widman
Bok 44 - En vacker dag lämnar jag honom - Maria Blomqvist
Bok 45 - Elva år i fångenskap - Michelle Knight, Michelle Budford
Efter 5 böcker ville jag inte läsa mer om den grymma verkligheten. Jag valde i stället en romanserie som Storytel rekommenderade. Gripande och vackert, om två kvinnor och deras liv. Om hur deras vägar vävdes samman och hur de osannolikt kunde hjälpa varandra.
Bok 46 - Kanske imorgon - Felicia Welander
Bok 47 - Bara idag - Felicia Welander
Bok 48 - Nästan för alltid - Felicia Welander
Jag har också hunnit med två mer faktabaserade böcker. Jag har väl kanske inte avslöjat varför ännu, det får jag spara till ett senare inlägg. Men jag har läst:
Bok 49 - Blygerhundar - Jessica Mann
Bok 50 - Hundens språk och tankar - Per Jensen
Är mitt i två till, kanske jag hinner klart innan det nya året anfaller. Undrar just vad jag ska hitta på för nyårslöfte till 2019.
onsdag 19 december 2018
Årets bästa/värsta - fortsättningen
Vår valp är fortfarande ett litet problem med jämna mellanrum. Han tuggar på saker. På skor, möbler, väggar, dörrkarmar, you name it! Så årets värsta matte måste tänka till igen...
Förutom tuggandet har han dessutom en obehaglig tendens att inte kunna slappna av utan hjälp. Så när han inte har ro att slappna av tuggar han på förbjudna saker. Speciellt dagtid hemma. Oberoende av hur mycket vi plockar undan så hittar han nya saker att tugga på.
Jag fick dock en ny snilleblixt härom dagen. Det bästa att tugga på är något som ger lite motstånd, så han är inte så nöjd med det han fått, det går sönder för snabbt. Så jag köpte hem en liten vedkorg och ett gäng vedträn. Det tog ca 15 sekunder från att Lennart öppnat påsen med ved innan båda hundarna hade nosarna nedkörda i korgen på jakt efter ett byte.
Nu hörs ljudet av splittrat trä i hela lägenheten. Hela. Tiden. Det är ved i soffan, på mattan, i sängen... Men Rondo har inte tuggat på något annat (tror jag). Dessutom kan man plugga igen det skällande hålet med trä och få tyst på honom. Träna ger motstånd och verkar hålla ganska länge, väl investerade 50 kr.
Nöjdare valp, kanske ett steg på väg mot "Årets bästa matte" ändå.
Förutom tuggandet har han dessutom en obehaglig tendens att inte kunna slappna av utan hjälp. Så när han inte har ro att slappna av tuggar han på förbjudna saker. Speciellt dagtid hemma. Oberoende av hur mycket vi plockar undan så hittar han nya saker att tugga på.
Jag fick dock en ny snilleblixt härom dagen. Det bästa att tugga på är något som ger lite motstånd, så han är inte så nöjd med det han fått, det går sönder för snabbt. Så jag köpte hem en liten vedkorg och ett gäng vedträn. Det tog ca 15 sekunder från att Lennart öppnat påsen med ved innan båda hundarna hade nosarna nedkörda i korgen på jakt efter ett byte.
Nu hörs ljudet av splittrat trä i hela lägenheten. Hela. Tiden. Det är ved i soffan, på mattan, i sängen... Men Rondo har inte tuggat på något annat (tror jag). Dessutom kan man plugga igen det skällande hålet med trä och få tyst på honom. Träna ger motstånd och verkar hålla ganska länge, väl investerade 50 kr.
Nöjdare valp, kanske ett steg på väg mot "Årets bästa matte" ändå.
fredag 19 oktober 2018
"Du ser lite trött ut"
Nej, det är inte hela sanningen, JAG HAR ETT BLÅTT ÖGA! Till all lycka ser jag dock faktiskt lite trött ut, så blånaden smälter väl samman med de svarta ringarna.
På tisdagen när jag var hem till hundarna på lunchpausen skedde en lite olycka. Jag böjde mig ner för att dra på mig skorna, och mötte Rondo på en uppåtriktad bana ämnad att föra honom närmare mitt ansikte. Han kom lite väl nära. Med nosen först, med full fart. I krock med mitt kindben. Jag kände direkt hur några blodkärl sprack och det dök upp en blånad stor som en 1€ på kinden. Under eftermiddagen kände jag hur hela kinden stelnade, och väntade mig värsta blåmärket.
Till all lycka blev det inte så illa, men man ser en blånad under vänstra ögat. Med lite smink över och med matchande trötthet så tror jag inte jag väckt så mycket uppmärksamhet, men timingen kunde varit bättre. Jag har nämligen suttit på 16 utvecklingssamtal sedan onsdagen, och undrar hur många föräldrar till mina elever som tror jag är offer för hustrumisshandel.
Har fått några undrande "du ser lite trött ut" från kollegor och ett par elever som oroligt undrade om jag "alls har någon fritid". Nu är jag i behov av helg!
På tisdagen när jag var hem till hundarna på lunchpausen skedde en lite olycka. Jag böjde mig ner för att dra på mig skorna, och mötte Rondo på en uppåtriktad bana ämnad att föra honom närmare mitt ansikte. Han kom lite väl nära. Med nosen först, med full fart. I krock med mitt kindben. Jag kände direkt hur några blodkärl sprack och det dök upp en blånad stor som en 1€ på kinden. Under eftermiddagen kände jag hur hela kinden stelnade, och väntade mig värsta blåmärket.
Till all lycka blev det inte så illa, men man ser en blånad under vänstra ögat. Med lite smink över och med matchande trötthet så tror jag inte jag väckt så mycket uppmärksamhet, men timingen kunde varit bättre. Jag har nämligen suttit på 16 utvecklingssamtal sedan onsdagen, och undrar hur många föräldrar till mina elever som tror jag är offer för hustrumisshandel.
Har fått några undrande "du ser lite trött ut" från kollegor och ett par elever som oroligt undrade om jag "alls har någon fritid". Nu är jag i behov av helg!
Klimpen väger förresten 28,6 kg (!!!!!), han håller på att bli en flodhäst. I jämförelse med antilopen vi äger från förut så känns han enorm. Han är 7 månader nu, Capo var nästan 10 när han nådde 28 kilo. Klimpen vår!
tisdag 2 oktober 2018
Jag har faktiskt läst
Jag har faktiskt läst, trots att jag inte uppdaterat er.
Bok 29 - City of Swords - Mary Hoffman
Jag har inte så mycket att säga om denna serie som inte redan är sagt. Den är bra, den är riktigt bra. Den tappar lite lite i djup för varje bok, för den blir mer och mer spännande. Så det är okey ändå. Att läsa sista boken var nostalgiskt och känsloladdat, och en aning irriterande. Läste nämligen på Mary Hoffmans hemsida att hon någon gång tänkt att hon ska skriva 6 böcker till, så att alla 12 storstäder i Talia skulle få sin egen historia. Så nu vet jag inte helt vad jag ska känna. Jag hoppas hon någon gång skriver fler, så får jag en lång serie att läsa för mina barn någon gång.
Bok 30 - Det du inte vet - Anna Jansson
Bok 31 - Kvinnan på bänken - Anna Jansson
Jag gillar ju Anna Jansson. Jag gillar att det inte blir så skrämmande att jag inte vågar läsa vidare eller att jag inte vågar gå ut. Jag gillar också att hon skriver om aktuella teman och att hon vågar ge sig ut i en modern ungdomskultur och svänga sig med moderna slangord. Det blir inte styltigt och krystat som det ibland blir, det blir ganska så bra.
Jag verkar ha snöat in på deckare just nu, och jag är ännu i min deckarfas. Vilket inte alls är bra, för nu är det mörkt ute, och jag är feg som vanligt. Jag måste byta genre snarast. Men jag har faktiskt läst annat också.
Bok 32 - To All the Boys I've Loved Before - Jenny Han
Bok 33 - P.S I Still Love You - Jenny Han
Bok 34 - Always and Forever, Lara Jean - Jenny Han
Denna serie filmatiseras av Netflix just nu, det var den vägen jag blev inspirerad att läsa den. Kanske riktad till lite mer ungdomliga läsare än jag, men jag tänkte att det kanske ändå kunde vara en bra serie att läsa. Netflix har åtminstone marknadsfört den som höstens stora nyhet, så jag tänkte what the heck! Och alltså, det var riktigt bra. Jenny Han är en författare jag skulle ha älskat att läsa när jag var i tonåren. Hon skriver på ett känslofyllt, humoristiskt och öppet sätt om ett tonårslivs alla kval, från relationer till vänner och föräldrar till det sociala samspel i ett högstadie. Också detta rekommenderas. Vad Storytel sedan rekommenderade som fortsättning på detta nämner jag inte ens, jag kom någon halvtimme på ljudboken innan jag gav upp.
Så tillbaka till mina deckare. Jag fortsatte en serie av Jonas Moström jag börjat för många år sedan, första gången jag besökte bokmässan i Göteborg. Jag hade tydligen läst första två delarna, men inte fortsättningen. Så Jonas Moström fick äran att utgöra bok nummer 35 och 36, och alltså slutet på min utmaning!
Bok 35 - Midnattsflickorna - Jonas Moström
Klassisk svensk deckare. Denna utspelar sig i Uppsala, och huvudpersonerna tillhör en profileringsgrupp från Rikskriminalpolisen istället för den klassiska kriminalkommissarien. Dessutom är huvudpersonerna bland annat läkare och datanördar, och åtminstone med mina begränsade kunskaper inom båda ämnena så förefaller Moström göra grundliga undersökningar inför sina böcker. Även de här deckarna är relativt mjuka och snälla, utan den psykologiska trillerelementen som så många vill ha. Alldeles lämpliga för mig.
Bok 36 - Trogen intill döden - Jonas Moström
Den sista boken i min utmaning handlade om aktiv dödshjälp. Ett tungt tema behandlat på ett logiskt och tankeväckande sätt. Det var spännande och engagerande, och boken gav mig precis tillräckligt många ledtrådar för att lista ut vem mördaren var. Precis sådant som jag gillar. Dessutom utvecklar även Moström, precis som Anna Jansson och Marie Ljungstedt, en backstory som är riktigt bra. Det är väl egentligen därför jag fortsätter läsa bok efter bok, jag vill ju veta vad som händer med huvudpersonerna!
Jag kommer nog att fortsätta läsa nu också, men jag har lite mindre tid när skolan startat igen och jag dessutom startat ett stort projekt med Capo. Mer om det någon annan dag. Just nu kan jag bara säga, jag klarade det!
Bok 29 - City of Swords - Mary Hoffman
Jag har inte så mycket att säga om denna serie som inte redan är sagt. Den är bra, den är riktigt bra. Den tappar lite lite i djup för varje bok, för den blir mer och mer spännande. Så det är okey ändå. Att läsa sista boken var nostalgiskt och känsloladdat, och en aning irriterande. Läste nämligen på Mary Hoffmans hemsida att hon någon gång tänkt att hon ska skriva 6 böcker till, så att alla 12 storstäder i Talia skulle få sin egen historia. Så nu vet jag inte helt vad jag ska känna. Jag hoppas hon någon gång skriver fler, så får jag en lång serie att läsa för mina barn någon gång.
Bok 30 - Det du inte vet - Anna Jansson
Bok 31 - Kvinnan på bänken - Anna Jansson
Jag gillar ju Anna Jansson. Jag gillar att det inte blir så skrämmande att jag inte vågar läsa vidare eller att jag inte vågar gå ut. Jag gillar också att hon skriver om aktuella teman och att hon vågar ge sig ut i en modern ungdomskultur och svänga sig med moderna slangord. Det blir inte styltigt och krystat som det ibland blir, det blir ganska så bra.
Jag verkar ha snöat in på deckare just nu, och jag är ännu i min deckarfas. Vilket inte alls är bra, för nu är det mörkt ute, och jag är feg som vanligt. Jag måste byta genre snarast. Men jag har faktiskt läst annat också.
Bok 32 - To All the Boys I've Loved Before - Jenny Han
Bok 33 - P.S I Still Love You - Jenny Han
Bok 34 - Always and Forever, Lara Jean - Jenny Han
Denna serie filmatiseras av Netflix just nu, det var den vägen jag blev inspirerad att läsa den. Kanske riktad till lite mer ungdomliga läsare än jag, men jag tänkte att det kanske ändå kunde vara en bra serie att läsa. Netflix har åtminstone marknadsfört den som höstens stora nyhet, så jag tänkte what the heck! Och alltså, det var riktigt bra. Jenny Han är en författare jag skulle ha älskat att läsa när jag var i tonåren. Hon skriver på ett känslofyllt, humoristiskt och öppet sätt om ett tonårslivs alla kval, från relationer till vänner och föräldrar till det sociala samspel i ett högstadie. Också detta rekommenderas. Vad Storytel sedan rekommenderade som fortsättning på detta nämner jag inte ens, jag kom någon halvtimme på ljudboken innan jag gav upp.
Så tillbaka till mina deckare. Jag fortsatte en serie av Jonas Moström jag börjat för många år sedan, första gången jag besökte bokmässan i Göteborg. Jag hade tydligen läst första två delarna, men inte fortsättningen. Så Jonas Moström fick äran att utgöra bok nummer 35 och 36, och alltså slutet på min utmaning!
Bok 35 - Midnattsflickorna - Jonas Moström
Klassisk svensk deckare. Denna utspelar sig i Uppsala, och huvudpersonerna tillhör en profileringsgrupp från Rikskriminalpolisen istället för den klassiska kriminalkommissarien. Dessutom är huvudpersonerna bland annat läkare och datanördar, och åtminstone med mina begränsade kunskaper inom båda ämnena så förefaller Moström göra grundliga undersökningar inför sina böcker. Även de här deckarna är relativt mjuka och snälla, utan den psykologiska trillerelementen som så många vill ha. Alldeles lämpliga för mig.
Bok 36 - Trogen intill döden - Jonas Moström
Den sista boken i min utmaning handlade om aktiv dödshjälp. Ett tungt tema behandlat på ett logiskt och tankeväckande sätt. Det var spännande och engagerande, och boken gav mig precis tillräckligt många ledtrådar för att lista ut vem mördaren var. Precis sådant som jag gillar. Dessutom utvecklar även Moström, precis som Anna Jansson och Marie Ljungstedt, en backstory som är riktigt bra. Det är väl egentligen därför jag fortsätter läsa bok efter bok, jag vill ju veta vad som händer med huvudpersonerna!
Jag kommer nog att fortsätta läsa nu också, men jag har lite mindre tid när skolan startat igen och jag dessutom startat ett stort projekt med Capo. Mer om det någon annan dag. Just nu kan jag bara säga, jag klarade det!
Årets bästa/värsta matte
När vi skulle skaffa Capo läste jag ca 30 böcker. Om valpar, om Golden Retrievers, om hundträning och om att ha panik inför att köpa hund. Jag läste om allt. Om valpens första dygn, första månad, första tand, första trick, första trotsålder. Yeah you name it.
Med Rondo har det varit som jag antar det är med "andra barnet".
Jag läste en halv bok.
Googlade saker jag glömt som ex. när valpar börjar tappa tänder. Bläddrade fram ett tips från en annan bok. Läste ett halvt stycke i en blogg om skällande valpar.
Detta medförde förstås att jag missade en liten detalj, en detalj som nog nämns i varje valpbok på marknaden. Att valpen behöver en bädd/bur att sova i. En trygg plats som är bara valpens. Jag tänkte aldrig ens på det, för Capo har alltid föredragit golvet bredvid vår säng som denna trygga plats. Eller golvet var vi än är. Så jag tänkte inte ens tanken.
Jag har dock klagat några veckor på att Rondo har så svårt att slappna av och lugna ner sig på kvällen eller på natten när vi har varit ut. Att han vandrar omkring och piper och gnyr, och slappnar av först när jag lägger ner honom med huvudet på min dyna. I helgen fick detta problem en lösning... när Rondo fick en bädd. Jag fick en känsla, kalla det matteinstinkt om ni vill, kring Rondo och hans brist på bädd. Så jag inhandlade en bädd.
Gissa vad som hände. Jo, efter ca 40 sekunder hade han gosat ner sig i bädden, och nu är han en mycket nöjdare valp.
Med Rondo har det varit som jag antar det är med "andra barnet".
Jag läste en halv bok.
Googlade saker jag glömt som ex. när valpar börjar tappa tänder. Bläddrade fram ett tips från en annan bok. Läste ett halvt stycke i en blogg om skällande valpar.
Detta medförde förstås att jag missade en liten detalj, en detalj som nog nämns i varje valpbok på marknaden. Att valpen behöver en bädd/bur att sova i. En trygg plats som är bara valpens. Jag tänkte aldrig ens på det, för Capo har alltid föredragit golvet bredvid vår säng som denna trygga plats. Eller golvet var vi än är. Så jag tänkte inte ens tanken.
Jag har dock klagat några veckor på att Rondo har så svårt att slappna av och lugna ner sig på kvällen eller på natten när vi har varit ut. Att han vandrar omkring och piper och gnyr, och slappnar av först när jag lägger ner honom med huvudet på min dyna. I helgen fick detta problem en lösning... när Rondo fick en bädd. Jag fick en känsla, kalla det matteinstinkt om ni vill, kring Rondo och hans brist på bädd. Så jag inhandlade en bädd.
Gissa vad som hände. Jo, efter ca 40 sekunder hade han gosat ner sig i bädden, och nu är han en mycket nöjdare valp.
Frågan är nu om jag borde koras till "årets bästa matte" för att jag köpt en så bra bädd ELLER om jag borde koras till "årets sämsta matte" för att jag glömde en så vital del av valpens grundutrustning? Oberoende titel är jag nu matte till en mycket nöjdare valp.
söndag 12 augusti 2018
Jag har saknat det här
Oh vad jag egentligen har saknat att läsa. Detta nyårslöfte var det bästa jag gjort på väldigt länge. I barndomen och tonåren slukade jag ju böcker, men gymnasiet fick mig att tappa läslusten och det tog många år innan jag återhämtade mig. Nu läser jag igen, och jag har tillbringat många timmar denna semester med en bok i handen. Dessutom gör det mycket gott för mitt telefonberoende att ha en bra bok att dyka ner i . Med en bok i handen så kollar jag mobilen mycket mer sällan än förut, och också det är riktigt skönt emellanåt.
Det har gått i rasande takt under mina tre riktigt lediga semesterveckor. Här kommer en hel drös:
Bok 23 - City of Stars - Mary Hoffman
Bok 24 - City of Flowers - Mary Hoffman
Bok 25 - City of Secrets - Mary Hoffman
Bok 26 - City of Ships - Mary Hoffman
Jag har alltså slukat serien jag presenterade sist. Jag läser för tillfället den sista boken som finns publicerad. Författarinnan har sagt att det kanske kan komma fler böcker i serien ännu, att berättelsen har rum för ännu fler berättelser, men just nu är det slut efter denna. Jag tänkte inte berätta så mycket mer om dessa, bara säga LÄS! De är spännande även om man snart är 25 år gammal. De var spännande när jag var 10 och första gången snubblade över böckerna. Efterlyser ni högläsningsböcker åt er barn, your search is over! Serien har varit en av mina mer älskade genom åren, och de (för mig) nya böckerna är minst lika bra. Så läs, kära vänner, läs!
Bok 27 - Ett mörker mitt ibland oss - Mari Jungstedt
Alla somrar läser jag deckare, svenska deckare. Antagligen för att sommaren i Norden är så ljus att jag vågar gå utomhus ensam också efter en spännande deckare. Jag är nämligen den största fegisen ni någonsin träffat. Jag skulle tycka att det vore ett väldigt viktigt och givande yrke att vara polis, men jag skulle ju aldrig våga. Mari Jungstedt har jag följt länge, jag har läst nästan allt hon skrivit, inklusive nya serier och inte bara den "klassiska" om Anders Knutas. Denna deckare var bra, lite annorlunda än hennes tidigare, och med en gripande historia. Jag gillar den svenska deckargenren med en ganska lång och djup biberättelse som handlar om personerna bredvid mordgåtan. I Jungstedts fall inte bara om kommissarien själv utan också om en journalist som finns till hands. Jag gillar också att man verkligen får en upplösning och en förklaring, jag har svårt för de moderna deckarna som slutar mitt i och lämnar förklaringen åt min fantasi. Nope, nej! Jag vill ha den långa förklaringen, motiv, handlingsplan, ja, rubbet. Och Jungstedt är lämpligt skrämmande för mig, en ganska mjuk och lagom spännande deckare med temat främlingsfientlighet och extremism. Absolut läsvärd.
Bok 28 - Det andra ansiktet - Mari Jungstedt
Döm om min förvåning när jag läser förra boken och inser att jag har ett hål i min biberättelse. Jag hade alltså missat en bok, fy på mig. Denna bok handlade om svartsjuka, vad den kan göra med en människa, och om otrohet och köttsliga lustar. Den var skickligt skriven, med den där lilla detaljen mitt i berättelsen som gav mig en ledtråd min magkänsla sa att var viktig. En sån där ledtråd som gör att man känner på sig vem mördaren är fast man inte helt förstår sammanhanget ännu. Läsvärd den också. Nu är jag up-to-date med Mari Jungstedts böcker. Den sorgliga sanningen är dock att jag sällan minns vem som är mördare, så jag kan läsa om deckare. Jag minns biberättelsen, känner igen handlingen och att jag läst det tidigare, men kan inte för mitt liv minnas upplösningen. Lennart påstår att det är för att jag läser för snabbt och slarvigt, jag tror det mest är för att det inte är det som är det viktiga för mig. För mig är det spänningen i läsupplevelsen som är viktig, inte vem som sist och slutligen mördade vem.
Jag fortsätter min deckarsommar med Anna Jansson, är mitt uppe i en nu. Och så läser jag sista delen av Stravaganza. Jag har 8 böcker kvar i min utmaning, och 4,5 månad. Jag tror nog att det ska gå klart, trots att skolan kör igång nästan vecka.
Det har gått i rasande takt under mina tre riktigt lediga semesterveckor. Här kommer en hel drös:
Bok 23 - City of Stars - Mary Hoffman
Bok 24 - City of Flowers - Mary Hoffman
Bok 25 - City of Secrets - Mary Hoffman
Bok 26 - City of Ships - Mary Hoffman
Jag har alltså slukat serien jag presenterade sist. Jag läser för tillfället den sista boken som finns publicerad. Författarinnan har sagt att det kanske kan komma fler böcker i serien ännu, att berättelsen har rum för ännu fler berättelser, men just nu är det slut efter denna. Jag tänkte inte berätta så mycket mer om dessa, bara säga LÄS! De är spännande även om man snart är 25 år gammal. De var spännande när jag var 10 och första gången snubblade över böckerna. Efterlyser ni högläsningsböcker åt er barn, your search is over! Serien har varit en av mina mer älskade genom åren, och de (för mig) nya böckerna är minst lika bra. Så läs, kära vänner, läs!
Bok 27 - Ett mörker mitt ibland oss - Mari Jungstedt
Alla somrar läser jag deckare, svenska deckare. Antagligen för att sommaren i Norden är så ljus att jag vågar gå utomhus ensam också efter en spännande deckare. Jag är nämligen den största fegisen ni någonsin träffat. Jag skulle tycka att det vore ett väldigt viktigt och givande yrke att vara polis, men jag skulle ju aldrig våga. Mari Jungstedt har jag följt länge, jag har läst nästan allt hon skrivit, inklusive nya serier och inte bara den "klassiska" om Anders Knutas. Denna deckare var bra, lite annorlunda än hennes tidigare, och med en gripande historia. Jag gillar den svenska deckargenren med en ganska lång och djup biberättelse som handlar om personerna bredvid mordgåtan. I Jungstedts fall inte bara om kommissarien själv utan också om en journalist som finns till hands. Jag gillar också att man verkligen får en upplösning och en förklaring, jag har svårt för de moderna deckarna som slutar mitt i och lämnar förklaringen åt min fantasi. Nope, nej! Jag vill ha den långa förklaringen, motiv, handlingsplan, ja, rubbet. Och Jungstedt är lämpligt skrämmande för mig, en ganska mjuk och lagom spännande deckare med temat främlingsfientlighet och extremism. Absolut läsvärd.
Bok 28 - Det andra ansiktet - Mari Jungstedt
Döm om min förvåning när jag läser förra boken och inser att jag har ett hål i min biberättelse. Jag hade alltså missat en bok, fy på mig. Denna bok handlade om svartsjuka, vad den kan göra med en människa, och om otrohet och köttsliga lustar. Den var skickligt skriven, med den där lilla detaljen mitt i berättelsen som gav mig en ledtråd min magkänsla sa att var viktig. En sån där ledtråd som gör att man känner på sig vem mördaren är fast man inte helt förstår sammanhanget ännu. Läsvärd den också. Nu är jag up-to-date med Mari Jungstedts böcker. Den sorgliga sanningen är dock att jag sällan minns vem som är mördare, så jag kan läsa om deckare. Jag minns biberättelsen, känner igen handlingen och att jag läst det tidigare, men kan inte för mitt liv minnas upplösningen. Lennart påstår att det är för att jag läser för snabbt och slarvigt, jag tror det mest är för att det inte är det som är det viktiga för mig. För mig är det spänningen i läsupplevelsen som är viktig, inte vem som sist och slutligen mördade vem.
Jag fortsätter min deckarsommar med Anna Jansson, är mitt uppe i en nu. Och så läser jag sista delen av Stravaganza. Jag har 8 böcker kvar i min utmaning, och 4,5 månad. Jag tror nog att det ska gå klart, trots att skolan kör igång nästan vecka.
tisdag 7 augusti 2018
Semester
Vi har haft semester. Gemensam semester. För första gången sedan vi blev ett par. Visst har vi varit på någon resa nu och då, och det är väl nog semester men det är liksom inte samma sak.
Lennart och jag hade tre veckor gemensam semester i år. Jag njuter ju som bekant av mitt första sommarlov och har ju massor av semester.
En vecka tillbringade vi i Umeå. Det blev mest strandhäng i hettan, och en spännande utflykt. Vi packade in vovvarna i en lådcykel och tog en 10 km cykeltur till en strand vid Umeälven och simmade med hundarna. Här var så himla varmt så allt man kunde göra var att ligga på stranden och simma.
Sista veckan av vår intensiva men ändå avslappnande semester tillbringades i Ekenäs hos mina föräldrar. Eller egentligen mestadels på stugan eftersom det även här var hett. Vi hann med både kräftskiva och ett till bröllop, och av några timmars läsning. Vi har haft en alldeles underbar semester tillsammans, den var verkligen välbehövlig.
Nu är vi tillbaka i Umeå, och Lennart har börjat jobba igen. Jag njuter av min sista vecka i semester mode, men jag har också börjat starta hjärnkontoret så småningom. Jag svarar på mejl, brev från mina elever och planerar årets projekt. Snart kör vi igång!
Lennart och jag hade tre veckor gemensam semester i år. Jag njuter ju som bekant av mitt första sommarlov och har ju massor av semester.
En vecka tillbringade vi i Umeå. Det blev mest strandhäng i hettan, och en spännande utflykt. Vi packade in vovvarna i en lådcykel och tog en 10 km cykeltur till en strand vid Umeälven och simmade med hundarna. Här var så himla varmt så allt man kunde göra var att ligga på stranden och simma.
 |
| Lådcykeln som tog oss runt Umeå som Crazy dog couple |
 |
| Stranden på Bölesholmarna |
 |
| Mannen på Båten |
 |
| De bästa rökta räkorna jag någonsin ätit, och så massivt många! |
 |
| Trött valp i värmen |
 |
| Helan och halvan återhämtar sig efter en lång dag av hårt slappande. |
 |
| En sommarkväll i Övik |
Vecka två av vår semester tillbringade vi i Vasa på skären med Lennarts familj och släktingar. Vi fick också äran att gästa ett bröllop i sommarhettan. Hettan följde oss till Vasa och jag fick för första gången se hur skären känns när man verkligen vill simma i det kalla vattnet.
 |
| Vi har båthundar också! |
 |
| Rondo och hans sommarkompis Wille. |
 |
| Paradisön, med varmt vatten för en gångs skull. |
 |
| Kimo bruk |
 |
| Underbara stenar för bordsplacering |
 |
| Mattes stora skatt behöver gos han med |
 |
| Mattes lilla skatt |
 |
| Mattes trötta skatt, på mattes plats |
 |
| Ut i skogen ska vi gå, upp på berget i Gennarby |
 |
| Kräftskiva, en tradition vi tror att vi haft i ca 15 år |
 |
| Paradiset i södra Finland |
 |
| Mannen på bröllop, vi hade trollstavar vid vårt bord... |
 |
| För vi satt i Harry Potter-bordet |
 |
| På det coolaste bröllopet har brudparet förstås också light saber fights! |
tisdag 17 juli 2018
Våra älskade coola hundar
Alltså vi har de coolaste hundarna. Capo har överraskat mig och gjort mig så stolt så många gånger genom åren. Han har nämligen varit det lugnaste och finaste man kan tänka sig. Hans lillebror verkar vara stöpt i samma form, han är nämligen också med på det mesta.
När vi skulle ta oss från Vasa till Umeå var det jag som ensam skulle hantera en 15-veckors valp och en enorm bjässe på båten. När jag stod i kön för att köra ombord skickade Svärmor och frågade om jag skulle ha behövt någon hjälp på båten. "Nejdå - jag klarar mig bra" svarar jag med lite fjärilar i magen. Nog är jag ju relativt galen som ger mig ut på detta ensam. Men allt gick så himla bra. När jag lämnade hundarna ensamma i husdjursrummet ett par minuter för att springa på toa var det enda som hände att Rondo klättrade upp i min stol och lade sig tillrätta där.
Jag blir förvånad varje dag över hur otroligt coola våra hundar är, hur de går med på precis allt vi kommer på. Vi har släpat med dem nästan överallt, och allting är okey. Våra älskade guldklimpar!
När vi skulle ta oss från Vasa till Umeå var det jag som ensam skulle hantera en 15-veckors valp och en enorm bjässe på båten. När jag stod i kön för att köra ombord skickade Svärmor och frågade om jag skulle ha behövt någon hjälp på båten. "Nejdå - jag klarar mig bra" svarar jag med lite fjärilar i magen. Nog är jag ju relativt galen som ger mig ut på detta ensam. Men allt gick så himla bra. När jag lämnade hundarna ensamma i husdjursrummet ett par minuter för att springa på toa var det enda som hände att Rondo klättrade upp i min stol och lade sig tillrätta där.
Jag blir förvånad varje dag över hur otroligt coola våra hundar är, hur de går med på precis allt vi kommer på. Vi har släpat med dem nästan överallt, och allting är okey. Våra älskade guldklimpar!
 |
| Ensam i bakluckan |
 |
| Vid sommarstugan (Rondos första dopp - han ramlade i :D ) |
 |
| På Lions Loppmarknad med hundratals besökare |
 |
| Ensamma på båten |
 |
| Man kan sova på båten också |
 |
| På stranden med matte och kompis (till höger) |
 |
| På restaurang |
 |
| På bussen |
 |
| Och idag, i cykelbox. Våra coola voffar. |
Confusing bokregn
Nu får ni många böcker på samma gång, och denna gång har jag gjort mitt bästa för att utmana många fördomar jag har kring ljudböcker och deras uppläsare. Jag har nämligen läst en fortsättning på en ljudbok jag läst, och upplevde faktiskt att den jag lyssnade till var vackrare, inte bara tack vare storyn utan tack vare den fina uppläsaren. Jag har också lyssnat på fortsättningen till en bok jag nyss läst, vilket fungerade, men inte gav mig helt lika mycket spänning som om jag läst den själv. Dock gjorde även den uppläsaren ett bra jobb med inlevelsefull läsning.
So, here they come
Bok 18 - Det som inte dödar oss - David Lagercrantz
Denna bok har funnits på min to-read lista hur länge som helst, typ sedan den publicerades. Men jag har liksom inte kommit mig för. Nu tog jag tar i saken. Jag blev faktiskt lite besviken. Inte för att Lagercrantz inte skriver bra, eller för att boken inte var spännande. Men för att den inte var i Millenium-stil. De tre första böckerna i Millenium-trilogin var underbara tack vare Stieg Larssons underbara skrivstil och den ondska som sipprade fram mellan raderna. Det var aldrig uttalat, men det fanns alltid närvarande. Lagercrantz skriver enklare, simplare, med mindre finess, och hans berättelse är inte alls lika väl genomtänkt. Boken är spännande, javisst, men inte på Larssons nivå. En spännande deckare, absolut, men för mig är nog inte boken värd all den positiva respons den fått i media.
Bok 19 - Mannen som sökte sin skugga - David Lagercrantz
Bättre, på alla sätt. Mer genomtänkt, med fler twists and turns som inte var förutsägbara. Också sättet att skriva var mognare och djupare. Eller så var det bara jag som vande mig. Denna bok lyssnade jag på, och uppläsaren drog nog sitt strå till stacken för att jag skulle njuta av storyn. Dock känns det nu som att Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander mer blivit huvudpersoner i en serie deckare, det finns liksom inget naturligt avslut. Detta kan fortsätta hur länge som helst, så där som typ Wallander-serien. Det tycker jag är en aning synd, för det var inte det de var från början. Men det är väl bara jag som är konservativ som vanligt.
Bok 20 - Konsten att höra hjärtslag - Jan-Philipp Sendker
Jag fick en bok i gåva av mina elever på vår våravslutning. Det visade sig att boken var en fristående fortsättning på en annan roman. Så jag beslöt att lyssna på den första delen innan jag tog mig an boken. Romanen klassas som kärleksroman, och det är den verkligen. En rörande, fin och gripande berättelse av en enormt skicklig författare. Historien utspelar sig i Burma, och författaren skildrar på ett gripande sätt alla känslor från den minsta lilla barnakänsla till den gränslösaste av kärlekar. En läsvärd bok, om konsten att höra hjärtslag och om konsten att älska över en hel livstid.
Bok 21 - Hjärtats innersta röst - Jan-Philipp Sendker
Den fristående fortsättningen till föregående bok. Även denna utspelar sig i Nepal med samma huvudperson som i del ett men denna gång handlar det om jakten på en försvunnen barndom och ett försvunnet barn. Om val som är oåterkalleliga, om känslor och trauman som alltid finns kvar. Denna läste jag, efter att ha lyssnat på del ett. Jag var kanske sämre på att ta till mig alla nyanser i boken än uppläsaren till del ett, för denna grep mig inte på samma sätt. Trots att historien var minst lika gripande, om inte mer. Så det är väl här jag får ge mig och ödmjukt erkänna att ljudböcker har sin charm. Ni som hört mig döma ljudböcker det senaste decenniet inser hur stort detta är! Även detta en läsvärd bok, författaren är oerhört skicklig, en av de bättre jag läst på senaste tid tror jag.
Och nu till nästa utmaning för mig. Jag har svårt att blanda språk inom samma serie. Har jag en gång börjat på ett språk måste jag hålla mig till den. Vilket är orsaken till att jag för tillfälle har tre serier på hälft, som väntar på sina uppföljare. En på engelska som verkligen väntar på publicering av nästa del, samt en på svenska och en på finska som redan fått sina uppföljare (den på finska är faktiskt slutförd) men som inte fått uppföljarna översatta ännu. Jag kan byta språk i en serie endast om jag läser om de böcker som redan finns på ett nytt språk och sedan fortsätter med de nya på, säg, engelska. Så gjorde jag exempelvis när Harry Potter 7 publicerades, för jag kunde inte tänka mig att vänta ett år (!!!!) på att få den svenska översättningen. Detta gör jag nu igen, med en av mina mest älskade ungdomsserier. Tre böcker publicerades på svenska när jag gick på högstadiet. Jag köpte alla, de står här i min bokhylla, jag läste dem och jag grät. Jag tog dem till mig som en serie och jag var ganska så nöjd. Först för typ ett år sedan insåg jag att det finns tre böcker till, SOM ALDRIG ÖVERSATTES! Får man göra så? Jag fick ju typ hjärtattack. Så, nu har jag tagit tag i detta:
Bok 22 - City of Masks - Mary Hoffman
Detta är en av mina, genom tiderna, mest älskade böcker. Den är underbar på så många sätt, och jag gråter alltid i slutet. Även idag, trots att jag läste ut den för femte eller sjätte gången. Jag vet inte om detta räknas i min utmaning, eftersom jag redan läst boken, men det är väl en läst bok i varje fall? City of Masks (Maskernas stad) är första delen i serien om Stravaganza. Denna bok utspelar sig i Talia, en parallelldimension till vår tids Italien, och huvudpersonerna är så kallade Stravaganti som kan resa mellan vår moderna tids värld och 1600-talets Talia. Första boken utspelar sig i motsvarigheten till Venedig och följer dödsjuke Lucien som gör sina första resor till Talia. Det är en historia om makt, svek, kärlek, trohet och mod och jag älskar den. Jag rekommenderar alltid Stravaganza om någon söker efter historier för sina barn eller tonåringar, för detta är en värld man bara inte får missa.
So, here they come
Bok 18 - Det som inte dödar oss - David Lagercrantz
Denna bok har funnits på min to-read lista hur länge som helst, typ sedan den publicerades. Men jag har liksom inte kommit mig för. Nu tog jag tar i saken. Jag blev faktiskt lite besviken. Inte för att Lagercrantz inte skriver bra, eller för att boken inte var spännande. Men för att den inte var i Millenium-stil. De tre första böckerna i Millenium-trilogin var underbara tack vare Stieg Larssons underbara skrivstil och den ondska som sipprade fram mellan raderna. Det var aldrig uttalat, men det fanns alltid närvarande. Lagercrantz skriver enklare, simplare, med mindre finess, och hans berättelse är inte alls lika väl genomtänkt. Boken är spännande, javisst, men inte på Larssons nivå. En spännande deckare, absolut, men för mig är nog inte boken värd all den positiva respons den fått i media.
Bok 19 - Mannen som sökte sin skugga - David Lagercrantz
Bättre, på alla sätt. Mer genomtänkt, med fler twists and turns som inte var förutsägbara. Också sättet att skriva var mognare och djupare. Eller så var det bara jag som vande mig. Denna bok lyssnade jag på, och uppläsaren drog nog sitt strå till stacken för att jag skulle njuta av storyn. Dock känns det nu som att Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander mer blivit huvudpersoner i en serie deckare, det finns liksom inget naturligt avslut. Detta kan fortsätta hur länge som helst, så där som typ Wallander-serien. Det tycker jag är en aning synd, för det var inte det de var från början. Men det är väl bara jag som är konservativ som vanligt.
Bok 20 - Konsten att höra hjärtslag - Jan-Philipp Sendker
Jag fick en bok i gåva av mina elever på vår våravslutning. Det visade sig att boken var en fristående fortsättning på en annan roman. Så jag beslöt att lyssna på den första delen innan jag tog mig an boken. Romanen klassas som kärleksroman, och det är den verkligen. En rörande, fin och gripande berättelse av en enormt skicklig författare. Historien utspelar sig i Burma, och författaren skildrar på ett gripande sätt alla känslor från den minsta lilla barnakänsla till den gränslösaste av kärlekar. En läsvärd bok, om konsten att höra hjärtslag och om konsten att älska över en hel livstid.
Bok 21 - Hjärtats innersta röst - Jan-Philipp Sendker
Den fristående fortsättningen till föregående bok. Även denna utspelar sig i Nepal med samma huvudperson som i del ett men denna gång handlar det om jakten på en försvunnen barndom och ett försvunnet barn. Om val som är oåterkalleliga, om känslor och trauman som alltid finns kvar. Denna läste jag, efter att ha lyssnat på del ett. Jag var kanske sämre på att ta till mig alla nyanser i boken än uppläsaren till del ett, för denna grep mig inte på samma sätt. Trots att historien var minst lika gripande, om inte mer. Så det är väl här jag får ge mig och ödmjukt erkänna att ljudböcker har sin charm. Ni som hört mig döma ljudböcker det senaste decenniet inser hur stort detta är! Även detta en läsvärd bok, författaren är oerhört skicklig, en av de bättre jag läst på senaste tid tror jag.
Och nu till nästa utmaning för mig. Jag har svårt att blanda språk inom samma serie. Har jag en gång börjat på ett språk måste jag hålla mig till den. Vilket är orsaken till att jag för tillfälle har tre serier på hälft, som väntar på sina uppföljare. En på engelska som verkligen väntar på publicering av nästa del, samt en på svenska och en på finska som redan fått sina uppföljare (den på finska är faktiskt slutförd) men som inte fått uppföljarna översatta ännu. Jag kan byta språk i en serie endast om jag läser om de böcker som redan finns på ett nytt språk och sedan fortsätter med de nya på, säg, engelska. Så gjorde jag exempelvis när Harry Potter 7 publicerades, för jag kunde inte tänka mig att vänta ett år (!!!!) på att få den svenska översättningen. Detta gör jag nu igen, med en av mina mest älskade ungdomsserier. Tre böcker publicerades på svenska när jag gick på högstadiet. Jag köpte alla, de står här i min bokhylla, jag läste dem och jag grät. Jag tog dem till mig som en serie och jag var ganska så nöjd. Först för typ ett år sedan insåg jag att det finns tre böcker till, SOM ALDRIG ÖVERSATTES! Får man göra så? Jag fick ju typ hjärtattack. Så, nu har jag tagit tag i detta:
Bok 22 - City of Masks - Mary Hoffman
Detta är en av mina, genom tiderna, mest älskade böcker. Den är underbar på så många sätt, och jag gråter alltid i slutet. Även idag, trots att jag läste ut den för femte eller sjätte gången. Jag vet inte om detta räknas i min utmaning, eftersom jag redan läst boken, men det är väl en läst bok i varje fall? City of Masks (Maskernas stad) är första delen i serien om Stravaganza. Denna bok utspelar sig i Talia, en parallelldimension till vår tids Italien, och huvudpersonerna är så kallade Stravaganti som kan resa mellan vår moderna tids värld och 1600-talets Talia. Första boken utspelar sig i motsvarigheten till Venedig och följer dödsjuke Lucien som gör sina första resor till Talia. Det är en historia om makt, svek, kärlek, trohet och mod och jag älskar den. Jag rekommenderar alltid Stravaganza om någon söker efter historier för sina barn eller tonåringar, för detta är en värld man bara inte får missa.
onsdag 20 juni 2018
15 - 17
Mer böcker igen, ni har inte tröttnat än. Efter juni har ju halva året gått, och då måste ju jag ha halva mängden läst. Utmaningen var ju 36 böcker under året, så jag borde alltså ha läst 18 (visst räknar jag rätt nu) böcker när juni slutar. Här får ni nu bok 15 - 17.
Bok 15 & 16 - The Magician King & The Magician's Land - Lev Grossman
Fortsättningen på bok 14. Det fanns två delar till i denna (hederliga) trilogi. Jag fortsatte förstås serien och har nu avslutat serien. Den är alltså relativt ny, skriven och publicerad med början 2009. Den är lite ovanlig, och ganska filosofisk. Absolut läsvärd. Den hade många parallella spår som på ett elegant sätt knöts ihop i slutet och gjorde slutet ganska så bra. Ganska avslutande liksom. Finns få saker jag hatar mer i litteraturväg än ett "Öppet slut" som lämnar allt för mycket åt läsaren att hitta på. Läs gärna, eller våga er på TV-serien på HBO.
Bok 17 - The Magnificent 12 - Michael Grant
Jag tog en liten paus efter tyngre fantasytitlar och undersökte en ny ungdomsserie. Boken var ganska så mycket kortare än de senaste, men den var uppfriskande. En ung hjälte, en lite nytänkande story. En urgammal tanke kring magi och en kamp mellan gott och ont. En liten kille som växer in i sin roll som världens räddare och som hjälte. Boken känns som en ungdomsbok, absolut. Historien är enklare, inte så många långa krokar på vägen. Språket är urbant och modernt, och lättläst och roligt. Kändes som början på en bra story, återstår att se när jag hinner med följande delar.
Har bok 18 och 19 igång, så snart är jag exakt på rätt antal!
Bok 15 & 16 - The Magician King & The Magician's Land - Lev Grossman
Fortsättningen på bok 14. Det fanns två delar till i denna (hederliga) trilogi. Jag fortsatte förstås serien och har nu avslutat serien. Den är alltså relativt ny, skriven och publicerad med början 2009. Den är lite ovanlig, och ganska filosofisk. Absolut läsvärd. Den hade många parallella spår som på ett elegant sätt knöts ihop i slutet och gjorde slutet ganska så bra. Ganska avslutande liksom. Finns få saker jag hatar mer i litteraturväg än ett "Öppet slut" som lämnar allt för mycket åt läsaren att hitta på. Läs gärna, eller våga er på TV-serien på HBO.
Bok 17 - The Magnificent 12 - Michael Grant
Jag tog en liten paus efter tyngre fantasytitlar och undersökte en ny ungdomsserie. Boken var ganska så mycket kortare än de senaste, men den var uppfriskande. En ung hjälte, en lite nytänkande story. En urgammal tanke kring magi och en kamp mellan gott och ont. En liten kille som växer in i sin roll som världens räddare och som hjälte. Boken känns som en ungdomsbok, absolut. Historien är enklare, inte så många långa krokar på vägen. Språket är urbant och modernt, och lättläst och roligt. Kändes som början på en bra story, återstår att se när jag hinner med följande delar.
Har bok 18 och 19 igång, så snart är jag exakt på rätt antal!
fredag 8 juni 2018
Det här med att gråta
Läste detta blogginlägg på en av mina favoritbloggar och fick inspiration att skriva något om det här med att ha lätt till tårar. Jag är nämligen skapt ungefär som en fontän, jag gråter mest hela tiden. Och det är inga stilla, vackra tårar som i böcker, det är snuvig, rödmosig fulgråt. Alltid.
Jag gråter av sorg (som normala människor), av glädje, av rörelse, av ilska, av vanmakt, av smärta, av irritation, av lycka, ja listan kan göras oändlig. Jag gråter alltid. Punkt. Jag både älskar denna egenskap och hatar den. Jag älskar att jag vågar och att jag nästan slutat skämmas över att jag alltid gråter. Jag ogillar att jag knappt kan bli halvirriterad utan att ögonen fylls med tårar. Och jag fullkomligt hatar att jag inte kan vara arg utan att rösten kryper upp i falsett och ögonen fullkomligen sprutar. Hur skrämmande och respektingivande är man liksom då, snyftande och hulkande?
Vi är flera i min familj som fungerar likadant, och jag brukar berätta två historier om detta gråtande när det kommer på tal (ju äldre jag blir desto fler gråtare möter jag nämligen).
1. Mamma och jag i London
Mamma och jag var i London för några år sedan. Vi skulle, som så många andra, gå på Lejonkungen. Vi gick till teatern, bänkade oss och inhandlade snacks. Belysningen dämpades och föreställningen började. Vid den första (!) klara fina tonen i introt bröt jag ut i den berömda fulgråten. För att det var så vackert, och så nostalgiskt och så känslofyllt. Detta var på tiden då jag ännu lite skämdes för detta så jag försökte febrilt dölja detta för mamma som satt bredvid. Ända tills jag inser att hon också störtgråter. Typ 15 sekunder in i föreställningen, medan de vackraste maffigaste elefanterna marscherade ner för mittgången på teatersalen.
Vi grät många gånger under föreställningen, båda två, och fortsatte sedan rödgråtna kvällen. Magiskt på alla sätt!
2. Syster och jag har våravslutning på musikinstitutet
Året var 2012 och jag skulle delta i min sista våravslutning på Musikinstitutet i Ekenäs. I 12 år hade jag stått på samma scen för en våravslutning, och detta skulle bli min sista. Ni ser ju redan att detta skulle sluta på endast ett sätt, visst?
Jag klarade mig igenom mitt sista uppträdande på trumpet (for the record mitt livs näst bästa) och igenom körens uppträdande där jag dessutom sjöng solo. I slutet av konserten brukar det höra till att alla körer (barn i alla åldrar från 7-20) samlas på scenen för en gemensam sång. Alltid samma sång, alltid i kanon, alltid småfalskt och underbart.
Jag stod mitt i högen mellan mina två bästa vänner och började sjunga. En vers in började jag ju så klart gråta. Av känslan att stå där, av hur härligt det var, av att det var sista gången. Jag sneglade åt höger och mötte min systers blick. Kanske ni anar vad som händer då? Jo, också hon börjar storgråta och kommer gående till mitten med mig och där står vi och kramas. Vi vågar blicka ut i publiken efter en halv vers till och hittar mamma på sista raden. Gråtande. Släktfel?
Till saken hör att varenda kotte i publiken visste att vi var systrar och att mamma var mamma, så de måste ju ha trott att någon av oss var döende eller något dylikt, inte att det bara handlade om en speciellt gråtmild familj.
Så ja, jag gråter, minst en gång i veckan. I år har jag av många olika orsaker gråtit oftare än vanligt, så medeltalet är snarare än gång om dagen just nu. Men jag har slutat bry mig, och låter tårar av alla de slag falla. Jag har också lärt mig att det är ett dåligt tecken om jag slutar gråta, det är helt enkelt så jag ventilerar. Må jag aldrig sluta gråta.
P.S. Ja, jag gråter lite när jag skriver detta.
P.P.S. Ja, syster kommer också gråta lite när hon läser det.
Jag gråter av sorg (som normala människor), av glädje, av rörelse, av ilska, av vanmakt, av smärta, av irritation, av lycka, ja listan kan göras oändlig. Jag gråter alltid. Punkt. Jag både älskar denna egenskap och hatar den. Jag älskar att jag vågar och att jag nästan slutat skämmas över att jag alltid gråter. Jag ogillar att jag knappt kan bli halvirriterad utan att ögonen fylls med tårar. Och jag fullkomligt hatar att jag inte kan vara arg utan att rösten kryper upp i falsett och ögonen fullkomligen sprutar. Hur skrämmande och respektingivande är man liksom då, snyftande och hulkande?
Vi är flera i min familj som fungerar likadant, och jag brukar berätta två historier om detta gråtande när det kommer på tal (ju äldre jag blir desto fler gråtare möter jag nämligen).
1. Mamma och jag i London
Mamma och jag var i London för några år sedan. Vi skulle, som så många andra, gå på Lejonkungen. Vi gick till teatern, bänkade oss och inhandlade snacks. Belysningen dämpades och föreställningen började. Vid den första (!) klara fina tonen i introt bröt jag ut i den berömda fulgråten. För att det var så vackert, och så nostalgiskt och så känslofyllt. Detta var på tiden då jag ännu lite skämdes för detta så jag försökte febrilt dölja detta för mamma som satt bredvid. Ända tills jag inser att hon också störtgråter. Typ 15 sekunder in i föreställningen, medan de vackraste maffigaste elefanterna marscherade ner för mittgången på teatersalen.
Vi grät många gånger under föreställningen, båda två, och fortsatte sedan rödgråtna kvällen. Magiskt på alla sätt!
2. Syster och jag har våravslutning på musikinstitutet
Året var 2012 och jag skulle delta i min sista våravslutning på Musikinstitutet i Ekenäs. I 12 år hade jag stått på samma scen för en våravslutning, och detta skulle bli min sista. Ni ser ju redan att detta skulle sluta på endast ett sätt, visst?
Jag klarade mig igenom mitt sista uppträdande på trumpet (for the record mitt livs näst bästa) och igenom körens uppträdande där jag dessutom sjöng solo. I slutet av konserten brukar det höra till att alla körer (barn i alla åldrar från 7-20) samlas på scenen för en gemensam sång. Alltid samma sång, alltid i kanon, alltid småfalskt och underbart.
Jag stod mitt i högen mellan mina två bästa vänner och började sjunga. En vers in började jag ju så klart gråta. Av känslan att stå där, av hur härligt det var, av att det var sista gången. Jag sneglade åt höger och mötte min systers blick. Kanske ni anar vad som händer då? Jo, också hon börjar storgråta och kommer gående till mitten med mig och där står vi och kramas. Vi vågar blicka ut i publiken efter en halv vers till och hittar mamma på sista raden. Gråtande. Släktfel?
Till saken hör att varenda kotte i publiken visste att vi var systrar och att mamma var mamma, så de måste ju ha trott att någon av oss var döende eller något dylikt, inte att det bara handlade om en speciellt gråtmild familj.
 |
| https://twitter.com/hookedonfriends/status/751466163117314050 |
Så ja, jag gråter, minst en gång i veckan. I år har jag av många olika orsaker gråtit oftare än vanligt, så medeltalet är snarare än gång om dagen just nu. Men jag har slutat bry mig, och låter tårar av alla de slag falla. Jag har också lärt mig att det är ett dåligt tecken om jag slutar gråta, det är helt enkelt så jag ventilerar. Må jag aldrig sluta gråta.
P.S. Ja, jag gråter lite när jag skriver detta.
P.P.S. Ja, syster kommer också gråta lite när hon läser det.
Det har blivit mycket resande nu
Sedan jag senast skrev har jag nästan inte varit på plats i Umeå annat än för att jobba. Jag tillbringade 4 dagar i Åbo över Kristi Himmelsfärd för att lära känna vår nya familjemedlem som då fyllde 8 veckor. Normalt får ju en valp lämna sin mamma vid 8 veckor, men importreglerna är ganska stränga för import till Sverige, så Rondo fick stanna lite längre hos sin mamma i väntan på att han skulle bli tillräckligt gammal för alla vaccin som krävs före import.
Förra helgen var det studentfest i Ekenäs som gällde. L råkade dessutom ha en arbetsresa till Helsingfors precis samma vecka, så vi fick båda tillbringa några värdefulla timmar i Ekenäs med min familj. Denna gång dock ingen valp. Han är kvar i Åbo.
Men nu, nu sitter vi på båten på väg från Umeå igen. Denna gång för att hämta vår lilla guldklimp. Capo har fått stanna i Umeå så att vi får bekanta oss med vår nykomling i lugn och ro. Han har nu hunnit fylla 12 veckor, och fått sina vaccin. Nu är det bara det att det ännu krävs en inkubationstid innan man får föra honom över gränsen. Så han får ännu stanna hos "farmor & farfar" ett par dagar innan vi får semester och kommer över till Finland till honom. Först i slutet av juni får vi föra honom över gränsen, tur att det finns semestrar.
Processen kring detta har inte helt varit perfekt, men summa summarum så har det blivit ganska så bra. Vi hade turen att träffa helt perfekta uppfödare för 4 år sedan, och Rondo har haft 12 helt underbara veckor hos dem. Nu är det dock dags att lära sig komma överens med sin storebror, han som tror att han är kung över hela världen.
Förra helgen var det studentfest i Ekenäs som gällde. L råkade dessutom ha en arbetsresa till Helsingfors precis samma vecka, så vi fick båda tillbringa några värdefulla timmar i Ekenäs med min familj. Denna gång dock ingen valp. Han är kvar i Åbo.
Men nu, nu sitter vi på båten på väg från Umeå igen. Denna gång för att hämta vår lilla guldklimp. Capo har fått stanna i Umeå så att vi får bekanta oss med vår nykomling i lugn och ro. Han har nu hunnit fylla 12 veckor, och fått sina vaccin. Nu är det bara det att det ännu krävs en inkubationstid innan man får föra honom över gränsen. Så han får ännu stanna hos "farmor & farfar" ett par dagar innan vi får semester och kommer över till Finland till honom. Först i slutet av juni får vi föra honom över gränsen, tur att det finns semestrar.
Processen kring detta har inte helt varit perfekt, men summa summarum så har det blivit ganska så bra. Vi hade turen att träffa helt perfekta uppfödare för 4 år sedan, och Rondo har haft 12 helt underbara veckor hos dem. Nu är det dock dags att lära sig komma överens med sin storebror, han som tror att han är kung över hela världen.
fredag 18 maj 2018
Böcker böcker böcker
Jag har inte skrivit på en stund igen, saker och ting har promenerat på i sin gilla takt här, och den har inte varit den långsammaste.
Men jag har läst, och jag håller ännu min takt, nästan. För att hålla takten borde jag läsa 3 böcker per månad. Så när maj är slut borde jag vara uppe i 15. Så här är de nu, 10 - 14, jag är mitt i bok 15 och 16 (ja, jag läser fler än en bok samtidigt).
Bok 11 - Bränd Himmel - Gilly MacMillan
Hemsk, spännande, känslosam, nervpinande. Duktig författare med en extremt gripande story om ett barn som blir kidnappat och mammans desperata jakt på sitt barn. Detta är en ovanlig deckare. Den har alla element, alla försök till utredning och ledtrådar. Men också känslor, extrema känslor. MacMillan skriver på ett djupt och genomträngande sätt, och boken var svår att lägga ifrån sig. Jag rekommenderar både boken och författaren, jag vill läsa mer av henne. Men jag vill först samla mig lite, detta är en bok som jag behövde processa lite.
Bok 12 - Ready Player One - Ernest Cline
Okey så ni har alla sett reklamen för filmen med samma namn. Detta är novellen bakom filmsuccén, men den är relativt olik. Den är nördig och rolig, och grundläggande. Och en aning tråkig. När jag såg att det skulle bli film kunde jag inte helt förstå det, för det fanns så mycket i boken som inte alls fungerade i filmvärlden, tyckte jag. Jag insåg dock hur de fick det att fungera, genom att ändra en hel massa. Jag gick igenom filmen med en vän som sett den, och insåg att det knappt var något kvar av boken. So that's a way of solving it. Men boken var läsvärd, absolut.
Bok 13 - HeatoN: livet på spel - Linus Sunnervik
Så nörden i mig fick en liten extra boost under våren, när jag tog mig an den sista boken från Bokmässans skörd. En biografi igen, denna gång över världens första e-sportare invald i Hall of Fame. Svenske Emil Christensen, aka HeatoN, världsmästare i Counter Strike, har i samarbete med en journalist skrivit om sitt liv och vägen till världsmästerskapen. Jag lyssnade på Christensen i Göteborg, och köpte hans bok med autograf och allt. Boken var bra, hans historia är otrolig. Texten är inget vidare, men helt läsbar. Är man det minsta intresserad av e-sport rekommenderar jag.
P.S. En av mina elever som avslöjat sig spela CS fick låna boken, hans min fick mig att le en hel dag.
Bok 14 - The Magicians - Lev Grossman
Snubblade över en fantasyserie i jakten på en ny ljudbok. Började lyssna och tyckte det var ganska bra. Boken är ett mellanting mellan Urban Fantasy (min favoritgenre) och riktigt gammal hederlig Fantasy. Berättelsen börjar på ett sätt som liknar Harry Potter, en skola för magi, men magin är mer av den hederliga sorten. Den går dock ganska snabbt vidare och blir modern och spännande, och handlingen är för mig ny. Författaren är duktig, noggrann och detaljerad, det enda som stör mig är faktiskt att uppläsaren har en tendens att uttala alla ord som börjar med W med ett ljudligt H i början. Jag höll på att bli galen de första 4 timmarna på varje Hwhat, Hwere, Hwhy och Hwould som fanns. Nu är jag inne på min 16e timme och börjar vänja mig. Lärde mig också idag att HBONordic tydligen sänder en relativt ny TV-serie baserad på böckerna, kanske det ska bli nästa projekt. Jag brukar inte gilla TV-serier av bra böcker (jag går inte nära GOT-serien), men detta har hittills inte väckt så starka känslor att jag inte vill se den. Jag funderade faktiskt senast idag varför ingen filmatiserat detta.
Så ja, jag följer min tidtabell. Och med endast 4 veckor kvar av terminen här så borde jag ju snart få ännu mer tid över för läsning. Jag gillar denna utmaning, jag har saknat att läsa.
Men jag har läst, och jag håller ännu min takt, nästan. För att hålla takten borde jag läsa 3 böcker per månad. Så när maj är slut borde jag vara uppe i 15. Så här är de nu, 10 - 14, jag är mitt i bok 15 och 16 (ja, jag läser fler än en bok samtidigt).
Bok 11 - Bränd Himmel - Gilly MacMillan
Hemsk, spännande, känslosam, nervpinande. Duktig författare med en extremt gripande story om ett barn som blir kidnappat och mammans desperata jakt på sitt barn. Detta är en ovanlig deckare. Den har alla element, alla försök till utredning och ledtrådar. Men också känslor, extrema känslor. MacMillan skriver på ett djupt och genomträngande sätt, och boken var svår att lägga ifrån sig. Jag rekommenderar både boken och författaren, jag vill läsa mer av henne. Men jag vill först samla mig lite, detta är en bok som jag behövde processa lite.
Bok 12 - Ready Player One - Ernest Cline
Okey så ni har alla sett reklamen för filmen med samma namn. Detta är novellen bakom filmsuccén, men den är relativt olik. Den är nördig och rolig, och grundläggande. Och en aning tråkig. När jag såg att det skulle bli film kunde jag inte helt förstå det, för det fanns så mycket i boken som inte alls fungerade i filmvärlden, tyckte jag. Jag insåg dock hur de fick det att fungera, genom att ändra en hel massa. Jag gick igenom filmen med en vän som sett den, och insåg att det knappt var något kvar av boken. So that's a way of solving it. Men boken var läsvärd, absolut.
Bok 13 - HeatoN: livet på spel - Linus Sunnervik
Så nörden i mig fick en liten extra boost under våren, när jag tog mig an den sista boken från Bokmässans skörd. En biografi igen, denna gång över världens första e-sportare invald i Hall of Fame. Svenske Emil Christensen, aka HeatoN, världsmästare i Counter Strike, har i samarbete med en journalist skrivit om sitt liv och vägen till världsmästerskapen. Jag lyssnade på Christensen i Göteborg, och köpte hans bok med autograf och allt. Boken var bra, hans historia är otrolig. Texten är inget vidare, men helt läsbar. Är man det minsta intresserad av e-sport rekommenderar jag.
P.S. En av mina elever som avslöjat sig spela CS fick låna boken, hans min fick mig att le en hel dag.
Bok 14 - The Magicians - Lev Grossman
Snubblade över en fantasyserie i jakten på en ny ljudbok. Började lyssna och tyckte det var ganska bra. Boken är ett mellanting mellan Urban Fantasy (min favoritgenre) och riktigt gammal hederlig Fantasy. Berättelsen börjar på ett sätt som liknar Harry Potter, en skola för magi, men magin är mer av den hederliga sorten. Den går dock ganska snabbt vidare och blir modern och spännande, och handlingen är för mig ny. Författaren är duktig, noggrann och detaljerad, det enda som stör mig är faktiskt att uppläsaren har en tendens att uttala alla ord som börjar med W med ett ljudligt H i början. Jag höll på att bli galen de första 4 timmarna på varje Hwhat, Hwere, Hwhy och Hwould som fanns. Nu är jag inne på min 16e timme och börjar vänja mig. Lärde mig också idag att HBONordic tydligen sänder en relativt ny TV-serie baserad på böckerna, kanske det ska bli nästa projekt. Jag brukar inte gilla TV-serier av bra böcker (jag går inte nära GOT-serien), men detta har hittills inte väckt så starka känslor att jag inte vill se den. Jag funderade faktiskt senast idag varför ingen filmatiserat detta.
Så ja, jag följer min tidtabell. Och med endast 4 veckor kvar av terminen här så borde jag ju snart få ännu mer tid över för läsning. Jag gillar denna utmaning, jag har saknat att läsa.
lördag 21 april 2018
8 blir 12
Det är ju så att vi är i en viss ålder, en ålder då våra facebookflöden bombarderas av bekanta och släktingar som går och väntar på en ny spännande tid i livet. Vårt liv är egentligen nog spännande som det är just nu, men lite extra krydda i livet är väl aldrig fel.
Så vår lilla flock på 8 ben ska bli en lite större flock på 12 ben.
Säg Hej till... Rondo
Under påsklovet fick vi träffa vår Guldklimp, då var han bara ett par veckor gammal. Han är lite långt borta från oss, men vi får regelbundna bilduppdateringar. Idag är han lite äldre, och mycket större.
Så vår lilla flock på 8 ben ska bli en lite större flock på 12 ben.
Säg Hej till... Rondo
 |
| Bild: Antti Koskela |
 |
| Bild: Antti Koskela |
 |
| Bild: Antti Koskela |
 |
| Bild: Antti Koskela |
torsdag 5 april 2018
The GOLDEN day
Jag vet inte om jag någonsin berättat om hur det gick till när vi beslöt oss för att skaffa hund:
Det var andra året vi bodde i Åbo. Vi hade pratat om hund redan länge, det ingick liksom i kontraktet när vi flyttade ihop. Jullovet innan hade jag tillbringat med näsan i en datorskärm, scoutande genom Finlands alla kennlar som födde upp Golden Retrievers. Vi hade nämligen bestämt att det var en goldis som skulle få bli vår första hund. Dels för att det är en helt underbar ras, dels för att Lennart var bekant med rasen sedan tidigare.
På vår hemväg fanns en rastgård, och vi cyklade förbi den varje dag på väg från skolan. Det hände ju att vi såg goldisar där och beundrade dem. Jag tänkte många gånger att jag skulle ha kunnat stanna och fråga tips från de goldenägare som stod där i parken, fråga om de hade någon bra kennel att rekommendera. För problemet med en populär ras som Golden Retriever är att det i Finland fanns 198 registrerade uppfödare, och det fanns få sätt för oss att veta vilka som var "bra".
Många gånger tänkte jag stanna när jag kom hem från skolan, men modet svek alltid. Det var så sjukt skrämmande att stanna och på min knaggliga finska försöka låta som en intelligent varelse som önskade hjälp. Risken fanns att jag mest skulle verka vara en rodnande, stammande finlandssvensk utan mumintroll i dalen. Många gånger såg jag goldisar, och många gånger fegade jag ur. Men sedan bestämde jag mig för att "nästa gång, då skall jag f*n stanna".
Många gånger tänkte jag stanna när jag kom hem från skolan, men modet svek alltid. Det var så sjukt skrämmande att stanna och på min knaggliga finska försöka låta som en intelligent varelse som önskade hjälp. Risken fanns att jag mest skulle verka vara en rodnande, stammande finlandssvensk utan mumintroll i dalen. Många gånger såg jag goldisar, och många gånger fegade jag ur. Men sedan bestämde jag mig för att "nästa gång, då skall jag f*n stanna".
En solig eftermiddag våren 2014 inträffade denna "nästa gång". Utan att tänka stannade jag min cykel vid rastgården. När jag väl stannat svek modet igen, men jag kunde väl inte låtsas som att jag bara annars idiotiskt hade stannat precis vid grinden. Nej, jag var tvungen att ta tjuren vid hornen. Jag gick fram till grinden, beundrade 3 goldisar som kom springande mot mig. Ropade på måfå in i gården och frågade om jag kunde få ställa några frågor om Golden Retrievers. Jodå, en man kom framgående och ställde sig till förfogande. Jag började stammande berätta att jag och min pojkvän ville skaffa en goldis men att vi gärna tog emot tips på vad man ska hålla ögonen öppna efter.*
Mannen berättade tålmodigt om avelsindex, PEVISA-undersökningar, höfter, knän, utställningsresultat och olika fodersorter. Saker jag visste från de otaliga böcker jag redan då läst, men saker som var bra att höra i varje fall. Jag ställde så småningom försiktigt frågan om han kunde rekommendera någon kennel. Njae, det kunde han inte egentligen, för alla rastgårdens goldisar råkade vara hans egna, alltså från hans egen kennel. När han sade detta ringde det en liten klocka i mitt huvud, det fanns faktiskt en liten kennel jag hade bookmarkat på min dator. En som låg ganska nära oss i Åbo. Vid närmare inspektion av hundarna kände jag igen hans hundar från hemsidan jag hade läst igenom.
Vi avslutade den stammande konversationen med att han gav mig sitt kennelnamn och bad mig mejla honom om jag hade fler frågor eller om jag var intresserad av kenneln. Ett par veckor senare besökte vi honom för första gången, och träffade hans hundar. Jag har sällan varit så extremt nervös som den dagen. Vi tog en promenad med alla hundarna och han berättade vidare om rasen, om deras typiska egenskaper och om vad man kunde hitta på i Åbo. Om Turun seudun kultaiset som han satt i styrelsen för. Efter det hade vi bestämt oss, det var härifrån vi ville ha en hund. Kenneln planerade valpar så fort nästa löp infann sig, men det var svårt att säga exakt när detta skulle inträffa. Både tik och hane var dock bestämt och under sommaren fick jag träffa också pappan på en utställning.
Så gick sommaren, vi förberedde oss på valp. Jag inkluderades i den lokala klubbens aktiviteter och tillbringade bland annat en helg kastande kråkor för retrieverprov. En eftermiddag när vi just hade satt ner oss vid middagsbordet i Vasa (vi var på en kort praktik) kom ett mejl som sade att valparna var födda och att det fanns en hane. Han var vår om vi ville ha honom. Kan ni gissa vad vi svarade?
Mannen berättade tålmodigt om avelsindex, PEVISA-undersökningar, höfter, knän, utställningsresultat och olika fodersorter. Saker jag visste från de otaliga böcker jag redan då läst, men saker som var bra att höra i varje fall. Jag ställde så småningom försiktigt frågan om han kunde rekommendera någon kennel. Njae, det kunde han inte egentligen, för alla rastgårdens goldisar råkade vara hans egna, alltså från hans egen kennel. När han sade detta ringde det en liten klocka i mitt huvud, det fanns faktiskt en liten kennel jag hade bookmarkat på min dator. En som låg ganska nära oss i Åbo. Vid närmare inspektion av hundarna kände jag igen hans hundar från hemsidan jag hade läst igenom.
Vi avslutade den stammande konversationen med att han gav mig sitt kennelnamn och bad mig mejla honom om jag hade fler frågor eller om jag var intresserad av kenneln. Ett par veckor senare besökte vi honom för första gången, och träffade hans hundar. Jag har sällan varit så extremt nervös som den dagen. Vi tog en promenad med alla hundarna och han berättade vidare om rasen, om deras typiska egenskaper och om vad man kunde hitta på i Åbo. Om Turun seudun kultaiset som han satt i styrelsen för. Efter det hade vi bestämt oss, det var härifrån vi ville ha en hund. Kenneln planerade valpar så fort nästa löp infann sig, men det var svårt att säga exakt när detta skulle inträffa. Både tik och hane var dock bestämt och under sommaren fick jag träffa också pappan på en utställning.
Så gick sommaren, vi förberedde oss på valp. Jag inkluderades i den lokala klubbens aktiviteter och tillbringade bland annat en helg kastande kråkor för retrieverprov. En eftermiddag när vi just hade satt ner oss vid middagsbordet i Vasa (vi var på en kort praktik) kom ett mejl som sade att valparna var födda och att det fanns en hane. Han var vår om vi ville ha honom. Kan ni gissa vad vi svarade?
 |
| Första gången vi träffade Capo var han 12 dagar gammal |
 |
| Vi besökte Capo minst en gång i veckan medan vi väntade på leverans. Vi höll nog på att driva den stackars uppfödaren till vansinne. Men vi fick hållas, vi fick komma och gå som vi ville och umgås med vårt älskade Cap. |
 |
| Ibland bara satt vi och hade mysstund. |
 |
| I oktober 2014 flyttade Capo in hos oss, och sedan dess är vi hopplöst förälskade i vår hund. Vårt älskade Cap, vår ögonsten. |
Vi har aldrig ångrat vårt val av uppfödare, vi har världens bästa uppfödare. Och världens bästa hund. Trots en grundläggande research tog vi valet baserat på ödet. En eftermiddags mod, ett vänligt bemötande, ett tålamod med otaliga språkfel. Nu kanske ni förstår min rubrik, den där vårdagen i Åbo har blivit en viktig dag för oss. Förutom den fantastiska hund vi fick gav detta oss dessutom två väldigt goda vänner. Jag har bott en sommar hos dem i Åbo, de var gäster på vårt bröllop. Den dagen går till historien.
*Långt senare har jag fått vårt första möte återberättat för mig från andra perspektivet. Jag kom hem sprudlande glad över mitt möte och stolt över att jag fått fram åtminstone några vettiga meningar på finska. Jag trodde i ärlighetens namn att jag inte gett ett särskilt intelligent intryck. Uppfödaren i sin tur hade kommit hem och berättat för sin fru att han mött en "väldigt pratsam flicka" i rastgården. Herregud om jag är pratsam på finska, vad är jag då på svenska? Öronskavsinducerande?
söndag 18 mars 2018
Bokregn
Det har gått en månad igen, tiden rinner iväg från mig. Men jag har läst, så jag ligger nog fortfarande ganska bra till i min tidtabell. Nu ska ni få de senaste 4 böckerna.
Bok 7 - Elon Musk - Ashlee Vance
Journalisten Ashlee Vance har under många år följt Elon Musks arbete och sammanställt detta till en biografi över en av vår tids största entreprenörer. Boken är inte särskilt bra skriven, storyn har ingen tydlig tidslinje och det hoppas väldigt mycket. Det är många namn, för det är många personer som är involverade i Musks liv, men fokus blir många gånger på annat än Musk.
Men det är ändå spännande. Spännande att läsa om allt som kunde gått åt skogen som ändå redde upp sig, och hur han trotsat så många och så mycket för att följa sina drömmar. En ensam man, som började utan något i fickan, har byggt upp en hel mängd enorma företag som revolutionerat vår syn på teknik. Han står bakom PayPal, Tesla Motors, SpaceX och Solar City, och han fortsätter utveckla sina idéer. Vi har nog inte sett det sista av Elon Musk.
Bok 8 - Omgiven av idioter - Thomas Eriksson
Alla har väl läst denna vid det här laget. Boken som tagit företag och privatpersoner med storm med sin träffsäkra analys av personer i ens omgivning. Att läsa boken är att läsa om alla du känner, och kanske om dig själv, om du vågar. Jag tänker inte avslöja väldigt mycket mer. Men jag kan avslöja att jag är extremt röd och min man extremt blå. Mycket nöje!
Bok 9 - Det förlovade landet - Mari Jungstedt
Den obligatoriska deckaren (för jag måste tvunget varva annat jag läser med mjuka deckare). Deckaren utspelar sig på Gran Canaria, passande att läsa på stranden på Lanzarote. Jag har haft semester, hör och häpna! Mari Jungstedt har börjat en ny serie som utspelar sig just på Gran Canaria, detta är bok två. Den var ganska "vanlig" för att vara Mari Jungstedt. Intressant story, spännande vändningar. Lite för uppenbart slut. Men alltid läsvärt om man gillar svenska deckare.
Bok 10 - En sång från havet - Katherine Webb
Denna omgångs absolut intressantaste bok. En roman med liten mysterietvist. Katherine Webb är en ganska ny stjärna, endast några böcker är översatta till svenska. Detta är också denna omgångs absolut mest välskrivna bok. Medan andra varit stökiga och ytliga var denna djup. Den var välskriven, väldisponerad och gripande. Historien var fin, mysteriedelen ett bra komplement till de tyngre delarna och boken var full med gripande livsöden. Definitivt en författare jag vill läsa mer av.
Nu vet jag inte helt vad jag skall hitta på. Har några böcker kvar i hyllan sedan bokmässan. Jag kan bara inte bestämma mig för vilken jag skall ta. Men säkert är att jag ska tvinga Lennart att läsa nr 8.
Bok 7 - Elon Musk - Ashlee Vance
Journalisten Ashlee Vance har under många år följt Elon Musks arbete och sammanställt detta till en biografi över en av vår tids största entreprenörer. Boken är inte särskilt bra skriven, storyn har ingen tydlig tidslinje och det hoppas väldigt mycket. Det är många namn, för det är många personer som är involverade i Musks liv, men fokus blir många gånger på annat än Musk.
Men det är ändå spännande. Spännande att läsa om allt som kunde gått åt skogen som ändå redde upp sig, och hur han trotsat så många och så mycket för att följa sina drömmar. En ensam man, som började utan något i fickan, har byggt upp en hel mängd enorma företag som revolutionerat vår syn på teknik. Han står bakom PayPal, Tesla Motors, SpaceX och Solar City, och han fortsätter utveckla sina idéer. Vi har nog inte sett det sista av Elon Musk.
Bok 8 - Omgiven av idioter - Thomas Eriksson
Alla har väl läst denna vid det här laget. Boken som tagit företag och privatpersoner med storm med sin träffsäkra analys av personer i ens omgivning. Att läsa boken är att läsa om alla du känner, och kanske om dig själv, om du vågar. Jag tänker inte avslöja väldigt mycket mer. Men jag kan avslöja att jag är extremt röd och min man extremt blå. Mycket nöje!
Bok 9 - Det förlovade landet - Mari Jungstedt
Den obligatoriska deckaren (för jag måste tvunget varva annat jag läser med mjuka deckare). Deckaren utspelar sig på Gran Canaria, passande att läsa på stranden på Lanzarote. Jag har haft semester, hör och häpna! Mari Jungstedt har börjat en ny serie som utspelar sig just på Gran Canaria, detta är bok två. Den var ganska "vanlig" för att vara Mari Jungstedt. Intressant story, spännande vändningar. Lite för uppenbart slut. Men alltid läsvärt om man gillar svenska deckare.
Bok 10 - En sång från havet - Katherine Webb
Denna omgångs absolut intressantaste bok. En roman med liten mysterietvist. Katherine Webb är en ganska ny stjärna, endast några böcker är översatta till svenska. Detta är också denna omgångs absolut mest välskrivna bok. Medan andra varit stökiga och ytliga var denna djup. Den var välskriven, väldisponerad och gripande. Historien var fin, mysteriedelen ett bra komplement till de tyngre delarna och boken var full med gripande livsöden. Definitivt en författare jag vill läsa mer av.
Nu vet jag inte helt vad jag skall hitta på. Har några böcker kvar i hyllan sedan bokmässan. Jag kan bara inte bestämma mig för vilken jag skall ta. Men säkert är att jag ska tvinga Lennart att läsa nr 8.
lördag 17 februari 2018
Hej mitt vinterland
Hälsningar från ett snöigt Norrland (och en fotograf som är oförmögen att få en rak horisontlinje). Vi har haft några veckor med KALLT och snö. Och vintermänniskan i mig njuter storligen. Jag älskar en riktig vinter, och jag är så himla mycket gladare och nöjdare när världen är vit runt mig.
I dag har vi börjat morgonen med långpromenad på älven i snön. Capo fick springa lös för första gången på länge länge och skuttade glatt omkring i den djupa snön. Vi njuter alla här.
I dag har vi börjat morgonen med långpromenad på älven i snön. Capo fick springa lös för första gången på länge länge och skuttade glatt omkring i den djupa snön. Vi njuter alla här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)