Det här med att gråta

Läste detta blogginlägg på en av mina favoritbloggar och fick inspiration att skriva något om det här med att ha lätt till tårar. Jag är nämligen skapt ungefär som en fontän, jag gråter mest hela tiden. Och det är inga stilla, vackra tårar som i böcker, det är snuvig, rödmosig fulgråt. Alltid.

Jag gråter av sorg (som normala människor), av glädje, av rörelse, av ilska, av vanmakt, av smärta, av irritation, av lycka, ja listan kan göras oändlig. Jag gråter alltid. Punkt. Jag både älskar denna egenskap och hatar den. Jag älskar att jag vågar och att jag nästan slutat skämmas över att jag alltid gråter. Jag ogillar att jag knappt kan bli halvirriterad utan att ögonen fylls med tårar. Och jag fullkomligt hatar att jag inte kan vara arg utan att rösten kryper upp i falsett och ögonen fullkomligen sprutar. Hur skrämmande och respektingivande är man liksom då, snyftande och hulkande?

Vi är flera i min familj som fungerar likadant, och jag brukar berätta två historier om detta gråtande när det kommer på tal (ju äldre jag blir desto fler gråtare möter jag nämligen).

1. Mamma och jag i London
Mamma och jag var i London för några år sedan. Vi skulle, som så många andra, gå på Lejonkungen. Vi gick till teatern, bänkade oss och inhandlade snacks. Belysningen dämpades och föreställningen började. Vid den första (!) klara fina tonen i introt bröt jag ut i den berömda fulgråten. För att det var så vackert, och så nostalgiskt och så känslofyllt. Detta var på tiden då jag ännu lite skämdes för detta så jag försökte febrilt dölja detta för mamma som satt bredvid. Ända tills jag inser att hon också störtgråter. Typ 15 sekunder in i föreställningen, medan de vackraste maffigaste elefanterna marscherade ner för mittgången på teatersalen.

Vi grät många gånger under föreställningen, båda två, och fortsatte sedan rödgråtna kvällen. Magiskt på alla sätt!

2. Syster och jag har våravslutning på musikinstitutet
Året var 2012 och jag skulle delta i min sista våravslutning på Musikinstitutet i Ekenäs. I 12 år hade jag stått på samma scen för en våravslutning, och detta skulle bli min sista. Ni ser ju redan att detta skulle sluta på endast ett sätt, visst?

Jag klarade mig igenom mitt sista uppträdande på trumpet (for the record mitt livs näst bästa) och igenom körens uppträdande där jag dessutom sjöng solo. I slutet av konserten brukar det höra till att alla körer (barn i alla åldrar från 7-20) samlas på scenen för en gemensam sång. Alltid samma sång, alltid i kanon, alltid småfalskt och underbart.

Jag stod mitt i högen mellan mina två bästa vänner och började sjunga. En vers in började jag ju så klart gråta. Av känslan att stå där, av hur härligt det var, av att det var sista gången. Jag sneglade åt höger och mötte min systers blick. Kanske ni anar vad som händer då? Jo, också hon börjar storgråta och kommer gående till mitten med mig och där står vi och kramas. Vi vågar blicka ut i publiken efter en halv vers till och hittar mamma på sista raden. Gråtande. Släktfel?

Till saken hör att varenda kotte i publiken visste att vi var systrar och att mamma var mamma, så de måste ju ha trott att någon av oss var döende eller något dylikt, inte att det bara handlade om en speciellt gråtmild familj.

https://twitter.com/hookedonfriends/status/751466163117314050

Så ja, jag gråter, minst en gång i veckan. I år har jag av många olika orsaker gråtit oftare än vanligt, så medeltalet är snarare än gång om dagen just nu. Men jag har slutat bry mig, och låter tårar av alla de slag falla. Jag har också lärt mig att det är ett dåligt tecken om jag slutar gråta, det är helt enkelt så jag ventilerar. Må jag aldrig sluta gråta.



P.S. Ja, jag gråter lite när jag skriver detta.

P.P.S. Ja, syster kommer också gråta lite när hon läser det.