Han är en sådan där andra hund, att om han skulle ha varit ens första hund, skulle man aldrig skaffat en andra hund.
Sådan är vår andra hund.
En av våra två allra bästa hundar, våra älskade, högt älskade hundar.
Han driver mig till vansinnet alla dagar. Han prövar mitt tålamod långt mer än det tål prövas. Han prövar Capos och husses tålamod också, men herrarna jag delar hus med har några kilometer längre tålamod än jag har, så det är inte ett lika stort problem.
Han hoppar
Han bits
Han skäller
Han tuggar
Han stjäl strumpor
Han mördar skor
Han skäller mer
Han gnäller
Han morrar på andra hundar
Han skäller ännu mer
Han väcker mig senast klockan 5.50 varje morgon, förvissad om att han håller på att svälta ihjäl.
Men han är så otroligt söt. Vilket är det som räddar honom varje dag från att bli bortadopterad. För han är så ofantligt charmig, vår andra hund. Han är närgången och mysig, och allt han vill är egentligen bara att krypa upp i sängen och lägga sig tätt intill. Då kan han nämligen slappna av, något han är fullkomligt oförmögen till i annat fall.
Oh älskade hundar.
Vad skulle jag göra utan dem?
Vad gjorde jag innan jag fick dem?
Hur mycket kärlek kan det rymmas i ett mattehjärta?
För Rondos del är det tur att det i varje fall är tillräckligt för att ändå kunna le, trots huvudvärken han ger mig. Tillräckligt för att jag ska övermannas av kärlek till dem när han försöker krypa upp i famnen på mig och borrar in nosen i mitt armveck. Tillräckligt för att han inte ska bli bortadopterad idag heller. Och tillräckligt för att mitt tålamod ska räcka ännu en dag.
För han kommer nog att bli en bra hund, förhoppningsvis inom en överskådlig framtid. Vår andra hund.
