Kanske det var bra...

Kanske det är bra för mig att vara här. Att vara arg. Kanske jag får perspektiv på livet av det. Kanske jag växer som människa. Jag har det bättre nu, andra delen är betydligt bättre än första men nog är jag fortfarande sur och arg. Och uppgiven.

Men kanske det är bra för mig. Allt har alltid gått som jag vill och jag har haft turen att alltid få vara glad och njuta av tillvaron. Jag har fått gå i en skola jag trivts i och jag har älskat att gå i skolan. Jag lyckades med nästan allt jag företog mig i gymnasiet, uppfyllde alla mål jag hade och påbörjade studier jag var glad och nöjd med. Trots att det fanns stolpskott i Åbo också hade jag ju det bra, trivdes med min sambo, trivdes med mina studier, gjorde framsteg och lyckades med vad jag ville. Jag har alltid haft turen att trivas, och nu har jag insett att alla inte har det. Att man faktiskt kan tycka illa om sin vardag. Och att det är ack så tungt att ha det så.

Jag tror jag fått en större förståelse för mina elever. Jag har fått en förståelse för de som inte gillar skolan. Och så kanske jag har ökat på stubinen med ytterligare någon centimeter. Kanske jag något tag kommer se tillbaka på detta och kunna skratta helhjärtat i stället för att luta mer mot att gråta. Vi får väl se. Just nu är jag åtminstone gladare, nöjdare och lugnare än tidigare i vår och jag försöker ta tillfället i akt att växa lite, analysera, reflektera och kanske bli någon lärdom rikare. Kanske, det är många kanske, jag blir en bättre människa av att må lite dåligt ibland, jag som allt som oftast fått må så oförskämt bra.

Agility

Vi har ju gått på agilitykurs, jag och Capo. Jag måste säga att jag tror det var den roligaste kurs vi hittills varit på. Det var en nybörjarkurs, så vi började med att bekanta oss med alla olika hindertyper. Vi har ju en modig (läs: dumdristig) hund så för honom var det nog inte ett så stort problem. Han sprang genom tunnlar, balanserade högt uppe i luften, hoppade över olika hinder, genom ringar och balanserade upp på gungbräden utan större problem. Han verkade också tycka att det var riktigt kul, han var motiverad och lyhörd för vad jag ville. I slutet av kursen var han riktigt duktig, men hans förare skulle ha varit i behov av några gånger till. Jag hann inte helt med, det var så mycket man skulle göra samtidigt. Man skulle röra sig tillräckligt snabbt, ge kommando för hindret, fundera på vart man skulle röra sig näst, ge klara signaler för nästa hinder och inte vara i vägen för hunden, allt på samma gång. Nu låter vi dock agilitykunskapen mogna en stund och går på Nose Work istället (intro till ex. droghundsjobb). Så skall vi se vad det blir till näst.

över hinder och på väg in i tunneln!

Kärleken

Jag tror inte jag helt var förberedd på vad det skulle innebära att äga en hund. Hur fäst jag skulle bli vid Capo. Han är vår familjemedlem, vår lilla (läs: enorma) skatt. Efter sommaren fyller han redan 2 år, och jag kan inte förstå att vi har haft honom så länge.

En kompis skall snart hämta hem sin egen lilla valp och jag tänker tillbaka på när vi hämtade Caping. Han var en liten fluffboll, en egen liten individ som hade egna behov och en egen vilja. Och som vi inte alls förstod oss på. Inte kunde han ju meddela vad han ville så man fick göra sitt allt för att försöka förstå vad han hade för behov och göra därefter. Med tiden lärde vi ju dock känna varandra och nu anser jag att jag har en ganska bra förståelse för vad vår älsklingsloppa vill. Och nu skulle vi ju inte kunna tänka oss ett liv utan vårt Cap, han är ju världens perfektaste lilla Capcap. Vi kunde inte ha fått en bättre familjemedlem. Ooh vad vi älskar vår vovve!

Det var tröttsamt att lämna mamma, men han sov ganska tryggt i husses famn redan efter ett par minuter på nya stället.

Se nu vilken liten fluffboll han var. Han är aningen större nu, men precis lika gosig.

Mattes mamis

Vi har en hund som uppskattar närhet. Han skall vara nära, helst i famnen eller ovanpå. Sitter jag i soffan har jag hans huvud i famnen eller så ligger han rysligt nära längs med mina ben. Han är en riktig mamis, han är inte alls lika närgången med L. Vilket antagligen bara beror på att L har en lite större finsk bubbla man inte får inkräkta på :D

Så här såg det ut häromdagen:

Tydligen var detta en extra närhetskrävande dag då han började morgonen med att krypa upp i sängen och parkera sig OVANPÅ mig. Där låg han och flåsade mig i örat är han började få lite varmt. Sedan hamnade han i famnen då jag satt i soffan och försökte förbereda en privatlektion. Men han är så gosig så han är förlåten alla försök att göra Mattemos.

Stoppa pressarna

Stoppa pressarna, jag är på gott humör!

Hela den här veckan har jag varit relativt glad och nöjd och sett ljuset i den relativt mörka tunneln. En trevlig omväxling till att vara arg hela tiden faktiskt. Men solen skiner, himlen är relativt blå, jag har gjort grupparbeten med trevliga människor bittrare än jag, jag har en trevlig privateleven, en supersmutsig men ack så gullig hund och jag har lagat bra mat. Och i går åt vi pizza med naturvetarna.

Idag är två av fyra veckor på FPV över, och sedan avslutas terminen med praktik på Övningsskolan. Två av inlämningsuppgifterna är redan gjorda, i kväll skall jag skriva labbrapporter och ha dem över, nästa vecka skall vi skriva högskoleprov i Umeå och L fyller år! Och det våras!

På veckoslutet skall vi ha näst sista agilityträningen innan kursen är slut och sedan har jag anmält oss till en kurs i Nose Work. Det skall bli spännande.

Jag skall försöka fortsätta vara på gott humör, så skall vi se hur långt det räcker, trevlig fredag på er!