Umeälvsdeltat

Idag gjorde vi ännu ett besök till Umeälvens delta. Hela vägen längs älven finns det gångstigar för folk som vill ha en naturupplevelse. Vi tog bilen en bit bort och utforskade ett nytt ställe.

Det är lågt vatten också här i Norrland, och man såg halva älvsbottnet. Längs med älven låg också ett par fina hus, och man fick nästan lust att bosätta sig.

En bit nedströms hittade vi en väldigt creepy hängbro. Världens modigaste lilla Cap vågade sig över den superskrämmande, gungande metallbron gjord av metallnät. Man såg rakt ner i älven, matte var skitskraj!

Vår promenad gick till slut genom en liten bondgård (promenadstråket gick där, vi invaderade inte) med fina fluffiga kossor. Capo var superintresserad av kossorna, de var inte så intresserade av honom.

Ibland är det vackert

Ibland är det vackert här i Norrland. Även fast jag ibland saknar Finland, främst Åbo, så är det vackert här, och vi trivs.

Dagens promenad gick ner till älvdalen, och Capo tog sig ett dopp. Det är kallt så här års, så doppet resulterade i total "hepuli" efteråt med massa hopp och studs!

En vanlig promenad

En vanlig promenad med Capo innehåller 4 stadier.

1) Total explosion: Större ju längre tid som gått sedan den senaste promenaden. Är dock alltid närvarande, också fast det gått typ 3 sekunder sedan senaste promenaden. Hunden är i detta stadium stendöv och snabb som en gasell.

2) Ett par minuters koncentration: När den största mängden överlopps energi förbrukats i random hopp och studs så övergår promenaden till några minuters koncentration. Då han verkligen lyssnar, vill göra som jag ber och har öron och ögon på skaft för att snappa upp mina signaler. Går dock snabbt över.

3) Småtrött hund: När energin är förbrukad övergår koncentrationen igen i något annat. Trotsig hund. Småtrött hund. När han inte längre orkar lyssna eller vill vara till lags, när han i stället gör precis som nosen säger. Han återgår till att vara stendöv. Stoppar nosen i marken, måste följa alla spår, måste nosa upp ALLA molekyler doft från varje liten fläck. Också fast vi båda vet att det kommer att sluta med att han pissar på fläcken.

4) Trött hund: Om promenaden blir tillräckligt lång, det krävs nästan 65-70 minuter innan vi når det stadiet, har jag en trött hund som tillfreds springer bredvid mej, koncentrerad endast på vår promenad. Om nu någon exceptionellt intressant doftfläck kommer emot så kan han stanna och sniffa, men annars så knallar han på. Då går vi i harmoni han och jag, och koncentrerar oss bara på vårt promenerande.

Låt mig påpeka att jag aldrig medvetet tränar under fas 1,3 och 4, utan jag sparar det till fas 2. Men ibland kan man behöva kommunicera med sin hund också under de andra faserna, om det kommer en hund emot, eller det är glas på vägen eller han håller på att knalla ut på vägen. Och då är "stendöv" ingen riktig hit. Men vi jobbar på det, och när Capo varje kväll kryper upp i sängen för att gosa är han ju ändå bäst.

Mattes älskade guldklimp!

HAN ÄTER

Vår stora kinkpelle äter! Han som kinkat nästan från dag 1, och dessutom alltid har haft lite lös mage äter äntligen frivilligt. Och samtidigt har vi gjort livet för matte och huse lite enklare.

Från allra första början fick Capo det valpfoder som uppfödaren valt ut åt honom. Han åt väl helt okey, för små valpar brukar äta, för de är alltid hungriga. Men när han blev en lite större pojke och vi böt foder började väl våra problem. Inte hade vi problem egentligen, många har ju allergiska hundar och så, men Capo åt superdåligt. Och växte ju alltså lite ojämt. Han blev lång och hög, men såg ju ut som en gasell då han inte alls byggde några muskler. Dessutom hade han alltid lite lös mage. Vi böt från kycklingbaserat foder till lamm, och magen blev lite bättre, men hunden kinkade fortfarande. Så vi började köpa såna där små burkar med "mjuk" mat från vanlig matbutik (vi har alltid köpt foder från djuraffärer) för att blanda i och laga godare mat åt Capo.

Capo äter hellre läderhandskar än knallar :D Lyckades suddigt fånga när handskarna flyger

När vi flyttade till Vasa böt vi till ett svenskt foder, för i Vasa fanns Finlands enda importör. Det fungerade en stund, men han tröttnade nog på det också, och vi fick blanda i lite annat foder igen. Och sedan började vi koka ris och blanda i, för han hade hela tiden lite lös mage. NU, när vi flyttade igen, så böt vi igen foder. Denna gång föll valet igen på ett svenskt märke, med nästan samma näringsinnehåll (en aning mindre C-vitamin, men det fixar vi med en apelsin med jämna mellanrum). Och så beslöt vi att sluta fjanta oss med ris och annat, och samtidigt övergå till att ge mat endast en gång om dagen. Så nu fyller vi skålen på morgonen med torra knallar, och HÖR OCH HÄPNA! Han äter! Nödvändigtvis inte allting på en gång, han äter gärna kvällstid och nattetid, men han äter. Allting! Hela hans dagsdos försvinner, och magen är super. Så nu kanske vi faktiskt snart får en goldis, och inte en antilop!

En sån vecka

En sån vecka. Mycket har hänt, dagarna har varit långa och jag har gått i taket många gånger på grund av bankstrul.

Vi har haft långa skoldagar med en Hälsocentraldag på onsdagen. Vårt uppdrag var att prata med patienter före deras läkarbesök, följa med på läkarbesöket och även samtala efteråt för att diskutera och analysera hur patienterna upplevt sitt läkarbesök. Hur blev de bemötta? Fick de svar på sina frågor? Förstod de vad läkaren sade o.s.v. Jag hade en bra dag i Holmsund, trots att jag nästan förfrös tårna på vägen. Morgonen var iskall och jag hade inte helt kollat temperaturen innan jag stack iväg till skolan.

Vi har också samlat vuxenpoäng denna vecka, och köpt en bil. Därför uppkom bankstrulet, då vi skulle föra över pengar till svenska kontot och allting strulade. Inget fungerade, allting gick såååååååå långsamt, och det innan pengarna ens lämnade Finland. Jag har känt mig som en fattiglapp i Guatemala, som att jag skulle vara helt avskuren från normal civilisation. Jag kan liksom inte förstå hur det i dagens samhälle skall krävas ett helt dygn av sammanhängande vardag för att föra pengar mellan mina egna konton. Det är inte ens som att jag skickat pengar åt någon annan, jag har ju bara skickat pengar mellan mina egna konton. Helt sjukt!

Men till slut fick vi bilen i varje fall, förra ägarna var snälla och förstående. Så för tillfället äger vi två bilar. Ingen som vill köpa min snälla lilla Peugeot? :)

Men veckan har också bidragit med fina icke-irriterande stunder, då Capo spridit glädje omkring sig. Vi har hunnit med både morgon- och kvällspromenader tillsammans. Veckan i bilder gott folk:

Ståtlig hund

Fjantig hund

Hund som inte vill gå in

Hund som VERKLIGEN inte vill gå in

Hund som lockades med med hjälp av mattes handske

Hund som tog till flykten med mattes handske

Vacker morgon i Holmsund, utan hund

Hund som inte vill stiga upp

Hund som väntar på sin husse, vi var snabbare :)

Spontan och osjälvisk

Idag har jag varit två saker jag sällan är, spontan och osjälvisk. Jag älskar att vara kontrollerad och planerad, jag har svårt att vara spontan. Det existerar inte den dag som jag inte planerar redan dagen innan, det veckoslut som inte har en agenda för. Jag brukar inte gilla att vara spontan, trots att jag samtidigt längtar efter ett mindre planerat liv.

I kombination med mitt planeras kommer ju ofta en viss själviskhet. Jag vill gärna ha det så som JAG planerat, så som jag tänkt mej saker och ting. Jag lever, som så många andra stressade nordbor, i en liten bubbla av mina behov. Visst slipas ju min vardag kring också sambon och hunden och deras behov, men det är ändå jag som kan planera så att det är bra för mej.

Samtidigt är osjälviskhet en dygd för mej. Jag beundrar folk i min omgivning som vågar och kan välkomna vardagens alla ryck med öppna armar, och inkludera allting spontant i sin världsbild. Jag vill bli mindre kontrollbehovig!

Så idag har jag brutit mitt mönster och närmat mig en aning den jag vill vara. Jag råkade bli vittne till en olycka på väg till skolan, och har idag tillbringat 4 h på akuten med en vilt främmande människa, för att den ville ha någon som stöd på akuten. Jag måste göra ett litet avkall på osjälviskheten för att springa på ett obligatoriskt möte, men jag sprang tillbaka till akuten sen. Så dagen blev inte som planerat, och jag gav en liten bit av mej själv för att stötta en annan människa i en utsatt situation. Och vi hade det ganska bra där i akutrummet tyckte jag.

Om att stänga en dörr

Det här är ett inlägg jag länge suttit och formulerat i huvudet, och som jag länge velat skriva.

Jag är i det absoluta slutskedet av min graduprocess. En process som varit lång, långsam (med mina mått mätt), frustrerande, tröttsam och krånglig. Kommunikationen har kanske inte alltid varit på topp och när jag trott att ett kapitel varit avslutat har det ändå sedan inte varit det och det har funnits ytterligare saker att rätta och peta i. Senast jag hade ett möte med handledaren pratade vi om framtiden, om ungefär hur "bra" avhandling jag bör skriva för att ha förutsättningar för en fortsatt akademisk karriär inom matematik. Den diskussionen fick mej att tänka till lite.

Jag har ju alltid varit ambitiös, och alltid velat göra mitt bästa, velat kämpa ända till slutet. Att ge upp, och inse mina begränsningar är extremt svårt. Jag har alltid varit extremt bra på att aldrig stänga en dörr till min framtid, utan bara fortsätta och skaffa mej behörighet i allt möjligt och omöjligt. Det är ju orsaken till min dubbelkompetens från första början, att jag inte ville ge upp kompetensen som matematiker trots att det var lärare jag ville bli. Men nu då, när en akademisk karriär dinglar framför näsan som en köttbit, vad tänker jag då?

Jo, att jag ju absolut inte vill forska inom matematik, att jag inte är byggd för den karriären. Att jag inte vill, inte alls vill! Men ändå stör det, den där känslan av att jag "skulle ha kunnat". Efter många funderingar och diskussioner med mitt bättre vetande kom jag ändå till att det kanske äntligen skulle vara dags för mej att stänga en dörr till min framtid. Att erkänna att jag inte klarar det och att jag framför allt inte vill. Att jag inte gillar eller njuter av en forskningsprocess och att det helt enkelt inte är där jag hör hemma. Så det blir ingen doktor i matematik av mej, inte nu, inte sen. Jag tänker stänga den dörren och jag tänker vara nöjd med det.

För första gången erkänner jag mina begränsningar, att det finns något jag inte klarar av. Jag tar ett beslut som begränsar mina framtidsmöjligheter. Och jag tänker vara nöjd över det beslutet!

Kundtjänst

Jag gillar kundtjänster, jag ringer dem gärna i stället för att vänta på en långsam mejlkorrespondens. Allt som oftast har jag fått fin och ändamålsenlig betjäning av företagens telefonkundtjänst. Vissa gånger går det dock inte helt som på Strömsö.

I somras ringde jag en kundtjänst, minns inte helt vilken, kan ha varit elbolag, telefonbolag eller bank. När jag slog numret frågade det snällt om jag ville ha betjäning på finska eller svenska. Jag valde svenska. En ganska god stund stod jag sedan i telefonkö, och hann redan tänka många gånger att jag ju nog borde ha valt den finska kön eftersom den garanterat har kortare kötid (fler som sitter i andra änden och svarar). Men jag höll ut och kom så småningom svar. När jag då började med mitt sedvanliga "Jennifer Lindholm här hej" fick jag svaret, på klockren svenska "Tyvärr kan jag inte betjäna dej på svenska!".

Litet paff konstaterade jag att det inte gör något och att jag nog klarar av mitt ärende på finska också. Men jag log nog ganska brett åt det lilla faktum att personen i den svenska telefonkön inte kunde svenska. Nu är jag inte (i detta inlägg, annars nog ibland) bitter över bristen på svensk betjäning, jag är mest road över situationen.

Just var jag igen med om en udda upplevelse. Jag ringde försäkringsbolaget, knappade in mitt ärende genom att välja någon siffra, identifierade mig med personnummer i luren och sattes i telefonkö. En vänlig mansröst meddelade mig med 20 sekunders mellanrum att jag ännu stod i kö och att det snart är min tur. Han räknade ner från plats 26 till 22, 18, 14, 8, 5 och till slut plats 2. Efter detta sade samma lugna mansröst att mitt samtal nu kopplas vidare. Jag drog efter andan för att påbörja mitt egentliga ärende när en likaså inspelad kvinnoröst sade "Personen du försöker nå är inte tillgänglig, tack för samtalet!" och så klickade det till i luren. Ni kan förstå att denna kund är extremt nöjd med betjäningen hon fick idag.