lördag 20 maj 2017

Vårsol

Våren kommer så småningom till Umeå. Jag som är en vintermänniska har ju inte särskilt bråttom mot våren och sommaren, men nu börjar också jag tröttna på vintern.

Förra veckan var jag på promenad med en vän och hennes hund. Vi gick omkring i ett område som hela vintern varit skidspår. På grund av det kalla vädret så låg konstsnön kvar. Jag antar att den är så tätt packad att det tar länge för solen att smälta den. Vi tyckte det var lite småkonstigt att snön låg kvar 14.5 men det blev ännu värre när vi mötte en skidåkare!!

Men nu, efter ett häftigt regn här denna vecka så börjar faktiskt träden knoppas och grässtrån krypa upp mellan de torra höstgräsen. Ett visst Cap har njutit av det varma vädret och inte alls haft lust att gå in.


Vi har tagit i bruk balkongen på allvar igen, och i veckan fick Capo hänga med grannens katter på deras balkong. Capo stal en boll och stirrade sedan ilsket på alla som ville göra anspråk på bollen.



I går ansåg dock Capo att det var för varmt. I slutet av kvällspromenaden vandrade han ut i en liten grund vattenpöl (90% skräp, 10% vatten) och plattade ner sin stora rumpa. Sedan lade han ner sig i vattnet för att till slut vältra sig i det på riktigt. Han såg ut som Cruella deVilles hår, hälften svart hälften vit. Han behövde ett varv i duschen innan han fick krypa upp i sängen för kvällsgos.


I dag skall jag panikstudera. Vilket innebär att man behöver börja med en glass. Sommaren kanske kommer till Umeå i varje fall, si så där i höjd med midsommar.

 

söndag 14 maj 2017

Fotografier

Jag är ingen större vän av fotografier eller fotografering. Jag kan inte fotografera, och jag gör mej inte på foton. 95% av min instagram-account är bilder på hunden (familjens mest fotogena) och de övriga procenterna utgörs av bilder på mat.

Ett av de bästa besluten vi gjorde kring vårt bröllop var valet av fotografer. Magiska Kavilo Photography hängde med oss hela dagen och förevigade en magisk dag. Jag blir så själaglad varje gång jag ser på bilderna och minns. Och jag är så glad att vi har de fotografierna. De var så duktiga på att fånga oss, och vår kärlek. Och på att få oss att glömma att vi inte gillar att bli fotograferade.












Bilder: Kavilo Photography
Tack!

lördag 6 maj 2017

Pedagogen i mej

Jag lovade mej själv ett tag att jag aldrig skulle kalla mej för "pedagog". Det ordet blev på något sätt så laddat med negativ energi och negativa associationer att jag aldrig ville använda det för att beskriva mej själv.

Men en insikt jag fått under detta år är också hur stor del av mej som min läraridentitet verkligen är. Den var stark innan min utbildning, den var stark när jag knappt kändes att jag kunde andas UNDER utbildningen och den är stark nu, efter utbildningen. Den pedagogiska kompetens jag har präglar ändå min syn på saker och ting, speciellt i en utbildningssituation.

Kursen vi går nu triggar pedagogen i mej. Upplägget på kursen är i sig ganska bedrövligt, men det är inte det som triggar mej mest. Att ha bedrövliga upplägg och flummiga, ostrukturerade lärare hör liksom till universitetsvärdet. Men i denna kurs har vi ett annat inlägg, självtest.

Vi skall göra självtest var 48e timme är tanken. Flervalsfrågor från hela kursen slumpas från en databas på 4000 frågor och vi får varje gång 50 frågor. Vi har 40 minuter på oss att besvara frågorna, så man har inte så mycket tid på sig för varje fråga. Frågorna är blandade, ganska jämt distribuerade över hela innehållet. Rena anatomifrågor blandas med fysiologifrågor och beräkningar på exempelvis hemodynamik och respirationsvolymer.

Tanken (och pedagogiken) bakom detta är att vi skall se frågor som anknyter till saker vi skall lära oss och att detta skall fungera som en igenkännande faktor när vi sedan läser om just detta. Att redan den första kontakten vi får med ett område på föreläsningarna skall vara som en repetition.

Inte så dumt tänker ni, vi får testa våra kunskaper varannan dag. Med en liten hake. Från börjar har frågor slumpats från hela kursen, alltså också då när vi inget alls kunde. Och den där känslan när man ingenting kunde, den fungerade definitivt INTE som trigger på mej. Jag blev bara arg och nedstämd, kände att det som pedagogisk metod inte förde med sig något positivt på mej. Jag blev bara sur.

Idag slog jag dock nytt rekord, och kände för första gången att det faktiskt boostade mej, att någonting faktiskt HAR hänt och man har blivit bättre. Resultatet var nödvändigtvis inte supermycket högre än vad jag presterade i början MEN den här gången var svaren korrekta för att jag lärt mej något, inte för att jag antingen har bra uteslutningsförmåga eller för att jag snabbt kan googla fram en verifiering av min gissning.

Slutsatsen är alltså att metoden som helhet definitivt inte godkänns och understöds av pedagogen i mej, men att jag kan se ett litet korn av sanning i den forskning de använde för att motivera valet av metod. Jag fick en liten energiboost, och nu i slutspurten kanske det är det som krävs!

torsdag 4 maj 2017

När allting känns kämpigt

Jag är en humörmänniska, jag påverkas extremt mycket av hurudant humör jag och omgivningen är på. Och mitt humör kan svänga otroligt snabbt. Så när det känns som att jag kämpar i motvind så blir det snabbt extrem motvind, och då går jag omkring med en klump i magen.

Klumpen de senaste veckorna har varit av många olika slag.

1) Total 100%-ig panik inför tentamen i juni. Kursen vi går är så himla ostrukturerad att man inte helt vet var man skall börja. Ingen vet hur tenten kommer se ut, ingen vet vad det förväntas av oss, ingen vet hur mycket man borde kunna och det finns ingen början och inget slut.

Jag tog en liten påskpaus från läsandet för att lite samla tankarna och lägga upp en strategi, men det slutade i att jag är mer förvirrad än innan. Jag insåg att tenten kommer se HELT annorlunda ut än vad jag tänkt och förberett mej på och övergav det jag jobbat på för en ny strategi, och nu är jag ute på djupt vatten.

Det känns så orättvist på något sätt att man lägger upp en kurs så att alla hamnar simma med näsan nätt och jämt över ytan. Är det så man motiverar sina studerande. Både den del av mej som studerat tidigare och den del som ju faktiskt är utbildad lärare skriker inombords över kaoset. Innerst inne VET jag att det skall gå, att jag har kapacitet att trycka i mig otroliga mängder detaljer under stor tidspress, men ändå...

2) Bilen, jäklar så det skall vara krångligt. För att underlätta vardagslivet borde jag ju absolut struntat i att lära mig flervariabelanalys, jag borde ha blivit mekaniker. Bilen skall besiktas, och då måste den ju vara i skick. Och när man är världsmästare i prokrastinering så är man lite senfärdig med att boka tider både till mekaniker och till besiktare. Plus att man ju behövde nya sommardäck, just det ja... Klumpen minskar ju inte precis av att Umeås alla besiktningsstationer skickar hem påminnelser om att jag har 3 veckor på mej att få bilen besiktad.

3) Lägenhetsjakten. Alltså. Hett tips till er som funderar på att komma till Sverige och studera. HÄR FINNS INGENSTANS ATT BO!!! När vi bestämde oss för Umeå i fjol hade vi ingen aning om hur dåligt läget var. Alla hyresförmedlingar har kösystem och medelkötiden ligger på si så där 6 år, ÅR! Vi som då kom på i fjol i februari att vi skulle flytta hit har ju en liten nackdel, visst? Så lägenhetsjakten innebär en panikartad Blocket-jakt som i princip är ett heltidsjobb om man skall ha någon chans. Efter 3 månaders panik (fick med mig min man i panikstadiet först för ett par veckor sedan) verkar vi nu ha hittat någonstans att bo nästa år. Jag ropar inte riktigt hej än före kontraktet är skrivet, men allting verkar lovande.

4) Den där framtidsångesten, men mer om den senare.

Draken i min mage har alltså kurat ihop sig till en ledsen panikslagen boll och ligger nu och trycker längst nere i buken. Men en efter en betas punkterna av och snart är det bara punkt 1 kvar. Spänningen släpper 3.6, om det sedan innebär att skräpet är över eller 3 månaders studerande inför omtentamen i augusti återstår att se. Och sedan tänker jag stänga av hjärnan, lägga den i en låda och stänga in den i garderoben i 10 dagar då jag går på semester
så här känner vi oss här, nosen gömd i täcket