Vad händer om man saknar en stoppknapp?

"Vad händer om man saknar en stoppknapp?" frågar sig Daniela Frantzell i dagens sommarprat på Svenska Yle. Hennes berättelse är värd att lyssna på. Även om själva berättelsen är främmande för mig är frågan väldigt bekant. Har jag ens en stoppknapp?

Har jag någonsin stannat upp och reflekterat, funderat på vad jag verkligen vill? Jag ältar ibland, funderar på saker jag gjort och beslut jag tagit. Jag funderar på beslut jag ska ta, jag gör sällan något överilat. Och jag har hittills aldrig ångrat ett beslut. Jag försöker ta informerade beslut, så att jag inte behöver ångra mig. Det betyder ju inte att jag alltid gör bra beslut, jag gör usla beslut ibland. Men jag har strävat efter att göra beslut jag kan stå för, beslut jag kan titta tillbaka på och motivera. Så att jag kan vila i dem, oberoende hur det går.

Men vad händer när man inte stannar upp, bara fortsätter att göra beslut på beslut för att de är "bra"? När är det meningen att man ska stanna upp? Eller är det alls meningen? Behöver man reflektera? 

"Man ska göra små beslut med hjärnan och stora beslut med hjärtat" har länge varit mitt mantra. Min fina familj är beslut tagna med hjärtat, men de senaste åren har det varit rätt många stora beslut med hjärnan också, sådana jag ju inte skulle göra. Det är ett litet handikapp att vara matematiker, jag vill gärna att livet ska vara logiskt och att det ska finnas ett rätt svar på frågorna. Problem uppkommer väl när rätt svar i hjärnan inte är rätt svar för hjärtat. Och då kanske man behöver stanna upp och tänka en stund emellan, trycka på stop, ta en time out och lyssna. 

Vi kanske ska ta med oss Gammelmor Pilrots visdomsord åt Pocahontas:

"Que que na-to-ra

Du ska snart förstå

Hör med hjärtat ditt

Då ska du förstå"

Hon var väl ett rätt klokt gammalt träd ändå.

I left my heart in San Fransisco

Okey nej, det var inte San Fransisco. Men Umeå. Vackra, fina, genuina, härliga, norrländska Umeå. Min favoritstad på jorden. 

Vi landade där av en slump. Jag förälskade mig i ett snötäckt, mörkt Umeå en kväll i februari 2016. Vi var på studiebesök med vår grupp av blivande lärare från FPV. Vi skulle besöka några skolor (lustigt nog den skola jag senare kom att jobba för) och umgås lite. Vi bodde högst upp i U&Me hotellet, och jag tittade ut över ett upplyst och mysigt Teg. Och tänkte att här vill jag bo. I augusti 2016 flyttade vi utomlands, och hur skrämmande det än var så var Umeå alltid hemtrevligt och inbjudande. 

Livet ropade bara 3 år senare, och i juli 2019 flyttade vi hem tillbaka. Att lämna Umeå var vidrigt svårt, och jag är på ett plan så arg på mig själv för att jag ville hem. För visst ville jag hem. Jag saknade familjen och släkten, ogillade att inte kunna delta i firanden och samlingar. Så jag var tvungen att välja mellan staden jag fortfarande känner att är mitt hem och det hem som varit mitt nästan hela mitt liv. Ett jobb jag haft ögonen på länge tippade vågen och vi flyttade hem. Men f*n vad svårt det var. 

Jag har varit på minisemester med Nadja. 2 dagar i Umeå. Allt jag kunde skrapa ihop denna sommar med karantän och test och vaccin och hela köret. Jag fick 2 härliga dagar, träffade människor som är viktiga för mig och gick långa promenader i staden som är min. Och min bästa vän fick träffa Damen, det kändes helt absurt att hon hunnit bli 8 månader innan han träffade henne. 

I needed this, jag behöver Umeå. Snälla låt det inte ta 16 månader innan jag ser dig igen. Nu sitter vi på båten hemåt, och vårt största äventyr början strax: att köra hem från Vasa, Damen och jag, när jag är i karantän och inte får fraternisera med andra eller gå in på servicestationer eller dylikt. Någon kallade mig modig och duktig som åker iväg med Damen på äventyr. Dumdristig och envis beskriver nog mig bättre. Vi har klarat 3 dygn, nu ska vi "bara" ta oss hem.

Skrivkramp

Jag älskar att skriva, jag är väldigt jag när jag får skriva. Jag har alltid drömt om att skriva en bok, och jag har påbörjat många och inte färdigställt en enda. 

Jag började skriva blogg för att skriva av mig ibland. Men jag vill inte blogga så där som väldigt många gör och bara referera sitt liv. Jag vill inte skriva om min dag som om jag drev reality tv. Jag vill skriva annat, något med mer känsla och mer ärlighet. Men ibland har jag skrivkramp. Jag hittar inte en enda sak att skriva om liksom. Vardagen rullar på, byggsekten greppar oss, solen skiner, myggorna bits, damen växer. Same old same old liksom.

En vän påminde mig dock om min blogg igår, när han delade ett minne kring hur otroligt kul mina texter blev när Google translate fick översätta dem till finska. Och engelska. Och det kan ju bero antingen på att Google translate är usel, eller på att mitt sätt att skriva är lite udda. Men jag gillar min stil, och någon dag ska jag ännu skriva något värt att läsa. 

But til then får jag hålla till godo med min blogg. Och hoppas på inspiration för några inlägg per månad. Och under tiden får jag njuta av det fina i tillvaron, och försöka glömma allt vad bygg heter. Jag har ju trots allt 10 ben som sprider glädje. 

Viljan - den viljan

 Jag kan meddela att när man är sju månader har man en egen vilja. Man har dock inte en särdeles stor repertoar för att uttrycka den, så det är upp till husets detektiver (de som går under namnen mamma och pappa) att lista ut vad Damen har för behov just nu. Det är lite olika lätt olika dagar. 

Vi gillar att sitta, förutom när det infaller när vi hellre vill stå eller ligga
Vi gillar att sitta på pottan, men bara när vi själv vill
Vi avskyr skötbord, för där kan man inte sitta...
men om man får sitta och borsta tänderna är det rätt okey ändå.

Vi äter allt, helst så fort som möjligt och helst 5 minuter innan det serveras. 

Vi älskar att bli kittlade, helst av en hund som slickar tosingar.
Pandakramisen kan också göra ett bra jobb, och mammas näsa. 

Vi vill krypa framåt, men vi kanar mest bakåt.
Vi vill plocka upp alla saker inom räckhåll och slänga dem i golvet. Inklusive mammas telefon (som fick en spricka i glaset...)

Vi tror att hundar är trevliga. Att de skäller, gruffar, morrar eller nafsar en i tårna är bara bra, det skrattar vi glatt åt. När hundarna kommer är världen en bra plats. 

Vi älskar att vara med och sitta i famnen. Eller sitta bredvid, eller på, eller vid. Bara vi är med.

Med i köket - här blir det rabarberkräm

Med på hundträning - träningsledaren är i gång

Vi är rätt glada, och nöjda och trevliga överlag faktiskt, trots vissa orimliga inslag av bebisvrål. Så är det att vara sju månader. Sju härliga månader. Hon förgyller vår vardag, varje dag!

Dylika bebisar är farliga, sade Lennarts kollega. De kan lätt göra så att det blir fler ;)

Byggsekten

Nej, jag har inte stavat fel. Jag börjar på allvar tro att hela byggsektorn bara är en enda stor sekt fylld med hemliga sanningar man bara får ta del av om man går med i sekten. Det finns inga svar, inget rätt och fel man kan läsa sig till och ingen som vill ge en information. Inom denna sekt svänger man sig med fina ord som säkert betyder något för den insatta, men som för vanliga dödliga innebär absolut ingenting. Försöker man söka på nätet på termer eller förfaranden för att förstå lingvistiken, så dyker det upp tio webbsidor med klatschigt reklamsnack, tio bloggar med titeln "följ vår resa mot drömhuset" och typ tjugotusen diskussionsforum där någon ställer samma idiotfråga som jag vill ha svar på och hundratals medelsvenssons sedan argumenterar för och emot kring sida upp och sida ner. Och ingen blir ett uns klokare. 

Men se, räddaren i nöden finns ju! Firmorna som gör sitt levebröd på oss idioter som inget förstår. Reklamen lyder "Aldrig har det varit enklare, vi bygger ditt drömhus från grunden. Välj nyckelfärdigt och stig in i ditt färdiga hus, med toapapper klart vikt i en perfekt spets och kylskåpet fyllt till brädden!" Jamen perfekt, tänker du då. Oh du arme sate...

För sedan försöker du läsa innehållsförteckningen, listan på ord och saker du inte förstår men som tydligen ska innehållas i ett husbygge. Listan lyser grön, ack så många fina saker du inte behöver oro dig över, denna finfina firma fixar! Men, vafalls, längst ner finns de, punkterna som INTE ingår i denna perfekt komponerade leverans. Det är bara småsaker visst? Visst måste det vara så? Listan lyder "grund, takmontering, elanslutning vid byggplatsen, ansvarig byggmästare" 

Just det ja, grund. Är ju en liten del visst, så där ganska viktig, right. Kostar ju en del gör det också, men hur mycket tror vi? Det är det ingen som vet, förstår ni! Människan kan skicka folk ut i rymden och göra uträkningar i oändligt dimensionella påhittade verkligheter kallade Hilbertrum (en särdeles jobbig kurs jag gick på universitet). Men det är omöjligt, OMÖJLIG, att berätta vad en grund kostar. Universum imploderar troligen om man försöker. Diskussionsforumen försöker åter komma till undsättning. Allvetarna meddelar att "Beräkna 10-40% av husets kostnader för markarbeten+grund" Javisst, det är ju ingen skillnad på 10 och 40%. Ja må vara handikappad som matematiker, men jag kan nog inte leva med den osäkerheten och de marginalerna. Så jakten går vidare, jakten på hur man då ser till att kostnaden blir närmare 10 än 40%. Men här kommer sektens murar emot, det får man helt tydligt inte veta om man inte är medlem. Bara att försöka och se, och be till alla gudar man vill erkänna att det går vägen. För en kostnadskalkyl, nehe du! Den får du se dig i månen efter, en färd som troligen skulle vara mindre komplicerad än att få svar på frågan om grunden. 

Jamen den ansvarige byggmästaren då, var får man tag på en sån? Ska jag sätta mig i valfritt gatuhörn och annonsera på ett stort plakat? Vad gör denna människa, tar ansvar? Vad kostar en sån, per minut av ansvarstagande? Vad ska den ta ansvar över? Ungefär här river jag tussar ur håret och blicken ser ut som den som hittas hos en getingstungen oxe... Jag orkar inte ens börja fundera på hur denna leveranslista skiljer sig från de femton andra jag läst. För se, jämföra ska man, det står det i all reklam. Men varje firma verkar ha en särskild anställd vars enda uppgift är att hitta en punkt som ingen annan firma har på listan över INTE-saker. Så att jämförelse ska vara omöjligt. Ah, ett så gott dagsverke!

Att börja bygga hus är som att kastas ut från ett flygplan med ett garnnystan, två strumpstickor och instruktionen "du har 4 km till marken, du kan ju sticka dig en fallskärm".

Att komma till sin första simlektion och få höra "Välkommen till Atlanten, land är 7500km däråt, var god och börja simma"

Att stiga in i en operationssal och höra "mannen där behöver akut opereras. Här har du en apelsin, ett skruvstäd och en hårnål, lycka till!"

Det finns inga instruktioner, inga verktyg och inget vett. Jag är en magisterutbildad, relativt vettig människa och jag har nog aldrig känt mig så blåst. Jag skulle kunna skriva mer, men you get the gist. Detta projekt är tusen problem och noll lösningar, tom definitionsmängd och ännu tommare lösningsmängd. Det är inte bara pengar man säger farväl till, det är vett, sans och allmänt sunt förnuft. Välkommen till sekten!

Minska mängden bakterier

 Jag vet att bakterier är nyttiga för immunförsvaret. Men med två stora lermonster i huset har vi gjort vårt bästa för att minska mängden bakterier de kladdar över damen. Vi har försökt förbjuda slick i ansiktet och begränsa mängden slick på händer och fötter. Dock vill ju våra håriga herrar vara nära sin lillasyster. Och Rondo har börjat en ny rutin där han kollar att det verkligen är hans bebis varje gång han kommer in från gården. Eftersom han inte får slicka så trycker han bara upp sin smutsiga och blöta nos i ansiktet på henne. Och så fort de får chansen så är de med på mysstund. 

Alla med på eftermiddagslur. Vi var mitt i sortering av blöjor men de fick ge vika. Är det någon som är förvånad över att vi har sand i sängen... Gratis peeling?

Damen motionerar dagligen på sin fårpläd på golvet. Alla hennes mattor/gym är off limits för hundarna, och det innebär förstås att de gör allt för att tänja på gränserna. Man kanske får ha nosen på? Eller en tass? Eller, som Rondo när han trodde ingen såg:

Tack och lov är ju de flesta bakterier nyttiga för henne och för oss, men vi har konstaterat att vi snabbt som ögat måste komma på ett system för att hålla golven någorlunda rena för en krälande liten bebis. Hon är farligt nära att emigrera ut från sina mattor och det lär ju bara bli "värre". Vår Rufus (Roomba) går för högtryck, men har du inte haft en långhårig hund vet du inte hurudana mängder skräp de hämtar in. Vi behöver en lösning, och hundarna menar med bestämdhet att den inte är att begränsa deras utomhustid på gården. Tips mottages tacksamt!

Våren är här

Våren är här...

...meddelar mina extremt täppta bihålor och min svullna luftstrupe. Jag är inte särskilt pollenallergisk, men tillräckligt för att min dagliga promenad på 1h ska göra det tungt att andas. Halsen svullnar igen när jag går, men öppnar sig tack och lov igen sedan efter en stund i inomhusmiljö. Varje vår tycker jag så oändligt synd om alla som verkligen är rejält allergiska, för det måste ju vara hemskt! Jag hade en klasskompis på lågstadiet som varje år, när björken blommade, satt med rinnande ögon i flera veckor... I år är det dessutom extra besvärligt när alla luftvägssymptom får en att misstänka corona. 

Jag är en vintermänniska, jag älskar snön och kylan och jag har inget emot mörkret vi lever i här. Bara det är minusgrader är jag lycklig. Denna vinter har jag gillat södra Finland, förra vintern längtade jag tillbaka till Norrland varenda sekund. Jag ogillar egentligen våren. Det är vått, lerigt, dammigt och smutsigt. Löv från hösten ska räfsas, gator sopas, gårdar städas. Allting är bara dammigt och fullt med pollen och andra partiklar. För att inte tala om alla insekter! 

Flugor och skalbaggar är viktiga, och jag kan leva med dem. Bin och humlor är söta och får gärna pollinera i fred. Men getingar? Hallå! Kan inte bina göra samma jobb och vara mindre aggressiva och giftiga? Och myggor, hatar myggor. Jag har redan kliat sönder mitt första myggbett och det kommer bli fler. Och det stora hatobjektet... FÄSTINGAR! Vi har plockat ett par fästingar per dag av hundarna den senaste veckan. Så ofantligt onödiga kräk. Är jag outbildad på något sätt? Fyller de en funktion jag inte förstår? 

I år försöker jag njuta av våren lite mer i och med långa promenader tillsammans med damen, vi testar olika sjalar och väskor att sitta säkert i och har till och med inhandlat solglasögon åt oss båda. Hundarna älskar vädret och tillbringar majoriteten av dygnet ute på gården. Skulle de få välja skulle de inte komma in ens till natten. Så jag ska göra mitt bästa för att njuta av våren och försommaren, trots att jag redan saknar snön. 

Den coola damen verkar ändå gilla läget 

För alla pollenallergiker ska jag bjuda på Svenskfinlands finest, KAJ. Håll till godo, och snörvla er vidare!

 

Hus(mar)drömmar - välkomna på följetång

 Det finns människor som vill bygga hus, och så finns det människor som inte vill det. Och med "bygga hus" menar jag nu inte att man gör som Mumin och börjar spika, utan att man "låter bygga". Öppnar plånboken för någon annan som spikar. 

Jag är inte en händig människa. Inte helt lika hopplös som min tumme-mitt-i-handen-pappa, men definitivt inte händig. Jag kan måla en vägg, tapetsera, sätta upp tavlor, gardinstänger och hyllor. Men ungefär där tar det slut. Jag förstår mig inte på konsten att bygga ett hus, och helt ärligt bryr jag mig inte heller. 

I min framtidsdröm fanns alltid ett hus. Ett stort hus med en stor gård. Men helst ett färdigbyggt hus. Jag har inget emot det jobb som kommer med att upprätthålla hus och gård, men jag ogillar arbetet med att anlägga dem. Jag saknar dessutom totalt visuellt sinne, jag kan inte föreställa mig och drömma och visualisera hur något kommer att se ut. Jag ser hur det ser ut, punkt. Så jag älskar att titta på bilder på hus som är till salu och säga "Ah, det här är ju perfekt" eller "Nej så där vill jag inte ha det". Men att beskriva vad jag vill ha och hur det ska se ut är jättesvårt. 

Det senaste året har vi prövat oss på att "renovera" ett gammalt hus här på landet som är i ganska dåligt skick. Själva stommen är okey, och huset är brukbart, men var ganska så ofräscht. Under fjolåret rev vi ut köket samt delar av badrummet och hallen och har försökt göra det beboeligt. Sovrum, arbetsrum och vardagsrum har mest fått sig en grundlig rengöring. Min stackars man har gjort det mesta och skäms för hur slarvigt vi gjort saker. Med det menar han att det finns många saker som man borde gjort bra från grunden, men vi har tagit genvägar och den snabbaste vägen ut för att med så lite tid och så lite pengar som möjligt få huset att se så bra ut att jag inte går i taket precis varje dag. Han har gjort ett superbra jobb, men är själv missnöjd med kvaliteten på arbetet. Jag är nöjd med resultatet, men förstår samtidigt frustrationen. 

Frustration är också det enda jag bidragit med. Med facit i hand hade jag absolut inga mentala resurser för detta under fjolåret. Jag orkade varken psykiskt eller fysiskt utföra arbetet och kände att inget någonsin blev klart, allt var bara på hälft. Paniken kom smygande när veckorna gick och jag tyckte att vi inte kom någonstans alls, inget blev färdigt. När en sak löst sig så kom nästa sak, det tog aldrig slut. Jag var så ledsen bitter på att hela vår sista sommar på tu man hand skulle gå åt till att gräva i all oändlig skit som fanns här och tackla den ena katastrofen efter den andra. Vet du hur många timmar det tar att sätta isolering i ett typ 1 kubikmeter stort hål golvet? Jag visste inte det... Jag underskattade rejält hur mycket tid det skulle ta att riva det vi rev och lägga grund för det vi ville göra om. 

Jag blir fortfarande så ledsen när jag tänker på all tid vi satt här. Jag tycker också synd om min man som fått dra det tunga lasset både vad gäller själva jobbet och att manövrera minfältet som är panikslagen gravid fru. Jag avskyr sånt här. Jag ser absolut inget fint i sånt här. Jag blir bara arg och uppgiven och sedan ger jag upp på riktigt. Jag får ingen tillfredsställelse av sånt här, absolut ingen. Dessutom fick jag rejält ont av varje del av arbetet på grund av foglossning, och det hjälpte väl kanske inte heller. Summerar jag det sista året av byggrelaterat kaos så är det bara ilska egentligen, fy så jag hatar sånt här!

Nåja, efter denna inledande bakgrundssvada så ska jag komma till sak. Ska vi stanna här i Tenala, på denna superfina (om än litet misskötta) tomt, så ska vi låta bygga ett nytt hus. Fördelen med det är ju att jag slipper utföra arbetet själv. Jag slipper också se min man försvinna in i en brädhög varje ledig stund. Men det ska ändå göra, och blotta tanken på allt jag behöver förstå för detta projekt ger mig någon form av panikångest. För usch så korkad jag känner mig, och usch så många saker det finns på todo-listan för att bygga ett hus och usch så mycket jag inte förstår. Usch usch usch usch... Vi har börjat med att ta hjälp av en tålmodig svåger som med sin expertis kan hjälpa oss visualisera vad vi vill ha, och vi har inlett kontakter med några firmor som kan lotsa oss vidare. Och jag har redan panik, och ångesten kommer krypande så fort jag tänker på detta. Hade 45 minuters möte idag med en firma och kallsvetten rann om mig när vi var klara. Jag. Hatar. Det. 

Och kom nu inte och säg att "det finns ju nyckelfärdiga hus som man bara kan beställa och så sköter andra hela grejen". Ja, jag vet det. Men jag är ett kontroll-freak ända ut i fingerspetsarna och trots att vi renoverat lite med vänster hand så tycker jag om att göra saker rätt. Så ska vi bygga hus (med den pengabinge det kräver) så ska vi göra det rätt. Inget fusk, ingen genväg, inget halvdant. Då ska vi göra något vi är stolta över, med hållbara val och hållbara lösningar. Så jag behöver förstå och känna att jag kan, och det gör jag inte nu. Därav ångesten. 

För alla som gillar husbyggen kan jag rekommendera SVTs program Husdrömmar. Där bygger de coola hus med coola metoder och alla är jätteglada och peppade och äckligt positivt inställda till kaoset. Trots att de typ lever på 2 kvadrat med utedass i 4 år för att allting skiter sig på vägen och stommen möglar och taket blåser av och maskinerna fastnar i lera. Men oj, så roligt det är att bygga hus...!

Riktigt så positiva vibbar kommer ni nog inte få av mig, så välkomna till bloggprogrammet HusMarDrömmar. Ska vi stanna här, på denna plats, så blir det nog ett hus. I något skede. På något sätt. Brace yourselves, it's gonna be a bumpy ride...

Mammalärdomar del 4

Jag har alltid avskytt tanken på att på förhand bestämma mig för att vara begränsad. Jag lever enligt tanken att allting går att ordna, på ett eller annat sätt. Jag säger inte att allting blir bra, men jag säger att jag vill tro att man kan fixa det mesta. När vi skaffade hund så var det många som kom med flera saker man nog inte kan göra med hund, resa till exempel. Det är väl sant att det är svårare att resa iväg när man har två fyrbeningar som då behöver skötas. Men jag tycker inte om att ha det förutbestämt som omöjligt, utan man får se om det går att lösa sen.

Jag har samma känsla nu kring barn. Visst finns det mycket som är svårare och kräver mer planering med barn, men jag tror ju att det mesta jag skulle vilja göra är möjligt att göra. Och jag försöker hitta en balans mellan att hitta rutiner för henne, och att inte låsa oss vid rutinerna. Jag gillar att vi varje dag går en lång promenad med vagnen när hon somnat för dagssömn (=rutinen) men jag vill inte att denna rutin ska vara så huggen i sten att jag inte kan ha rådgivningstid eller något annat just den tiden (=begränsad av rutinen). Jag strävar efter flexibilitet. 

Men så till lärdomen. Det verkar som att bebisar känner på sig när man räknar med att rutinen ska se ut som den brukar. Om min dag är tom, inget finns planerat, så sover damen nästan 3h dagssömn. Om jag tänker mig att jag ska utföra något vettigt medan hon sover (säg tvätta, diska, städa) kan man slå sig i backen på att hon sover enbart 2h. Och dagarna då jag verkligen har planer (ett möte, lite jobb som måste göras, en videochatt) så sover hon enbart de minuter vi går en promenad och vaknar samma sekund vi stiger in tillbaka genom dörren, oberoende om promenaden varit 45 eller 90 minuter. 

Dessutom vet jag att det gäller fler bebisar än min, så jag undrar vilka omedvetna signaler de reagerar på. Kanske de kan lukta sig till bebisfria planer, eller så är det bara gamla hederliga Murphy som besöker även tråkiga hushåll innehållande enbart föräldralediga personer med en dröm om ett dammsugat golv.  

Även du min Brutus

Jag har döpt om en av hundarna till Brutus. Den av hundarna som tidigare varit min bundsförvant. För tidigare har jag haft en bundsförvant och en som kräver orimligheter som vi andra står emot. 

När Rondo är orimlig och stressad och pockar på uppmärksamhet (ca 10 sekunder efter en 1,5h promenad) så brukade Capo lägga ner sig, sucka tungt och sprida sina sömniga vibbar över allt och alla. När Rondo hoppar upp och rusar till dörren för att få gå ut på gården (igen ca 10 sekunder efter att vi kommit in) kunde Capo bara ignorera. 

Men...

Capo har övergivit mig... Gone over to the dark side. Allierat sig med Rondo. Fraterniserat med fienden. Tror ni inte att varje gång Rondo är orimligt har han nu en parhäst, två ögon till som tindrar av förväntan medan en leksak dinglar i munnen. Nu är de två som vägrar komma in från gården, som rusar iväg genom huset på väg till dörren, som piper och tjuter och gnäller när de vill något. 

De kräver något jag inte förstår för tillfället. Jag försöker ge dem tillräckligt motion, tillräcklig uppmärksamhet. Men kanske det bara är damen som förändrat dynamiken här hemma och skapar denna stress hos herrarna. Vi får se hur det utvecklas, som första steg har jag beställt en anti-stress säng och en kompis har gett killarna en Fat boy som de kommer älska! 

Min älskade Brutus. 

Hälsningar från mejeriet

När damen föddes var hon ju en aning liten, så det var viktigt att hon inte tappade särskilt mycket i vikt. Så innan min egna mjölk steg så fick hon lite donerad bröstmjölk som tillägg varje måltid. Där föddes idén hos mig om att donera, om jag hade möjlighet. Så småningom så verkade det som att jag hade mjölk över så jag började undersöka hur man kunde göra för att donera. Nu använder jag ordet "donera", även om sjukvårdsdistrikten faktiskt betalar lite för den mjölk de får. 

Det visade sig vara lite småbökigt när man bor så här ute på landet. I huvudstadsregionen är det lite lättare, för där får man lite service. Men här ute på landet krävde de att jag själv tar mig till Mejlans, och HUS Mjölkcentral, för att leverera mjölken. Inom huvudstadsregionen kommer centralen och hämtar. 

Men först, innan man fick komma igång, så måste jag lämna provmjölk två gånger + åka på ett blodprov. Det vill säga två resor till Mejlans för att lämna provmjölk, som i princip kunde ha kommit tillbaka från labbet med ett negativt besked, och alltså kunde ha varit förgäves. Men mina provomgångar gick igenom testen och jag fick börja donera på riktigt när damen var kring två månader. Två månader är också gränsen, man måste börja innan dess, och så slutar man när babyn fyllt sex månader. 

En vanlig dag samlar jag ca 2 - 2,5 dl mjölk. Jag pumpar mjölk på morgonen och på kvällen innan läggdags och följer de hygienrutiner som HUS har, men pumpar med egen pump och kokar delarna mellan gångerna. Jag har fått platslådor att frysa in mjölken med från Mjölkcentralen. Så jag fryser in mjölken, märker lådan med datum och mitt kundnummer och lagrar den sedan här tills jag har möjlighet att åka till Mejlans. Hittills har jag åkt ungefär var tredje vecka, och dessutom utnyttjat mamma som haft ärenden till området. Själva inlämnandet är väldigt enkelt, snudd på fånigt, eftersom man går till en lastbrygga, ringer på en klocka och lämnar över sina lådor. Och sedan ta emot en kass med nya plastlådor. Över på 60 sekunder. Man känner sig verkligen som en ko på väg till mejeriet...

På måndagen ska jag åka och lämna in 22 lådor, nästan 4,5 l mjölk. Sedan blir det säkert en sista omgång till Mejlans innan jag måste börja trappa ner när damen närmar sig sex månader. I ärlighetens namn var detta en ganska bökig resa, men när jag nu väl hade börjat och fört alla proven och gjort blodprovet så kändes det som att jag lika gärna kunde gå vidare. Jag har förstått att det på andra orter och i andra sjukvårdsdistrikt är lite lättare, och att man där kan få både pump, flaskor och upphämtning, det enda man gör är pumpar. Men jag antar att det är en fråga om utbud och efterfrågan, inom HUS har man säkert vad man behöver, så man känner inget behov av att vara tillmötesgående. Blir det någon nästa gång kanske jag donerar till TYKS istället, så kan jag åtminstone göra något kul i Åbo när jag åker med mjölk, inte bara åka fram och tillbaka till Mejlans. Speciellt nu i coronatider har jag inte ens kunnat ordna med någon träff i Helsingsforsregionen, utan bara kört av och an. Men jag är ändå glad att jag gjort detta, för jag vet ju att det är värdefullt för prematurer, sjuka små nyfödda och andra som av någon anledning behöver lite extra näring under sina första dygn. 

Trevlig helg!
// Kossan 

Tygblöjsäventyret

 Här hos oss gillar vi att tvätta, så vi kör tygblöjor! 

Nej men skämt å sido. Vi valde i ett tidigt skede att vi ville testa tygblöjor och inte engångsblöjor. Dels för att det kändes som en liten miljögärning, dels för att jag är snål när det kommer till "onödiga utgifter". Jag googlade runt lite och landade på flera kalkyler som påstod att man kunde komma undan med 1/3 av kostnaderna för blöjtiden genom att köpa tygblöjor av olika slag istället. 

Eftersom jag nu för tiden shoppar mest på facebook eller tori.fi så började jag leta där. Och hittade en vänlig dam som sålde en enorm låda med blöjor för 60€. I lådan fanns över 80 blöjor, i alla storlekar. De hade använt dem med flera barn under hela blöjtiden. Och det är bara positivt, eftersom uppsugningsförmågan blir bättre med några tvättar. Förstår ni 60€, det är ingenting! En vecka använde vi engångsblöjor till följd av ett envist blöjeksem, och extrapolerade att 60€ är ungefär 2 månaders användning i början åtminstone när blöjorna går åt i hiskelig takt. Min inre lilla snåljåp jublar. 

Vi har verkligen gillat våra tygblöjor. Jag tycker det är mycket roligare att byta färgglada, mönstrade blöjor än tråkiga vita. Och för varje gång hon direkt fyller en nybytt blöja blir jag lite glad eftersom jag nu enbart har lagt en till blöja i tvätten, inte slängt bort en blöja efter 5 minuter. Dessutom avger de inte den där karakteristiska blöjlukten som plastblöjor gör. Och de släpper inte upp poopastrofyn i nacken, utan samlar dem snällt under kanten i ländryggen.

Alla med på undersökningen

Däremot läcker de i benhålen ibland, om de hinner bli för våta. Men man märker å andra sidan snabbt när blöjorna blir våta. Dock har ju blöjorna ingen möjlighet att absorbera en engångsblöjas enorma mängder, så man är tvungen att göra lite fler blöjbyten än annars. Oss har det inte stört.

Men det var ett litet detektivarbete att lista ut vilka olika former av blöjor det finns, vilka märken och hur man ska använda dem. Speciellt när jag sedan dök ner i lådan och försökte börja reda ut vilka saker som hörde ihop med varandra och hur. Men vi lär oss så småningom och prövar oss fram. Och jag tycker de facto det är lite spännande att botanisera bland våra blöjor och pröva en ny. 

Fördelen med min stora låda är också att vi fick en massa olika märken att pröva på. För det finns märken så det understa ruttnar. Olika former, material, med löstagbara inlägg, med allting fastsytt, men möjlighet att ändra storleken, med skilda blöjor och skal, eller allt i ett. I olika färger också! Vi har vita, beiga, orangea (mina favoriter förstås), gröna, gula, lila, blå, rosa, med djurmotiv, med prickar. Ni förstår djungeln. Men det är väldigt roligt också, och definitivt värt tvättmaskinen varannan natt. Enligt flera källor lär barn som använder tygblöjor också bli blöjfria snabbare, men det tror jag inte helt på. Det sitter nog mer i hur man jobbar med det tänker jag. Vi får se hur det utvecklas, hittills trivs jag i vårt blöjberg!

Ärliga känslor

Jag har länge formulerat detta inlägg i huvudet, och aldrig riktigt fått till det. Som alltid när jag ska lyfta på locket lite mer till mina egna känslor så sitter jag och funderar på hur folk kommer tolka det, vad folk kommer känna kring vad jag skriver. Samtidigt som jag tror att det är viktigt att vi vädrar känslor som också är obekväma, för det finns alltid någon annan som känner samma sak och finner tröst i att hitta någon annan som känner lika. Och om nu denna blogg ska vara någon form av spegel för mig och mitt liv så ska jag väl heller inte aktivt gömma någon del. 

Det är ett år sedan jag blev gravid. Och det var något jag drömt om sedan jag var ganska ung. Vi hade väl egentligen planerat att bilda familj redan tidigare, men mitt psykiska mående stod liksom i vägen. Jag ville inte ta på mig ansvaret för en ny liten människa när det kändes som att jag nätt och jämnt klarade mig själv och hundarna. När vi väl bestämde oss för att försöka var det som att hoppa rakt ut i det okända. Det var ren och skär rädsla. Min största skräck var att det inte skulle gå. Detta var liksom en dröm från barnsben för mig, att få barn. Vi höll graviditeten hemligt ganska länge, för jag kände att det var vår hemlighet, och något som, om det inte gick vägen, jag inte ville ha någon annan inblandad i. 

Det som dock kom som en överraskning var hur otroligt tungt jag tyckte det var att vara gravid. Jag var förberedd på illamåendet och hormonsvängarna, men inte på den mentala stressen det var för mig. Och det som är konstigt är att jag inte insåg det då. Men sekunden hon var född och allting släppte kunde jag liksom förstå hur otroligt tungt det hade varit. Och det var en liten chock faktiskt. 

Bild: Lotta Westerlund

Bild: Lotta Westerlund

Jag var illamående några veckor, si så där mellan vecka 4 och 14. Och det var ju inget vidare, men jag satte mest fokus på att hitta sätt att vara arbetsför. Min stora räddning var att vi övergick till distansundervisning ungefär i samma veva och jag fick sitta hemma och jobba. För jag skulle nog inte ha klarat av att jobba om det skulle ha inneburit att stå upp i ett kvavt klassrum 45 minuter i sträck. Men det kändes lite som att man liksom inte kunde vädra illamåendet, för det finns ju många som har det betydligt värre. Samma känsla hade jag kring den foglossning som drabbade mig redan i april. Smärtan i sig var inte särdeles illa, men den var konstant. Gick jag en promenad kom jag knappt upp ur soffan efteråt, stod jag och målade eller lagade mat eller vad som helst som krävde att jag stod en längre stund så ilade det till i höfter och symfys. Botemedlet stavas vila, men försök nu vila när du har 2x40kg hund som behöver motioneras oberoende av din egen fysiska styrka just då. Det är klart att Lennart hjälpte till, men så som våra hundar är vana att bli behandlade så är det inte möjligt för en person att göra det bra, vi behövs båda två i längden. Men igen, jag kunde inte helt klaga för det kunde ju vara så mycket värre. 

Jag var i varje fall ärlig varje gång någon frågade om jag "fått må bra". För jag kunde inte helt skriva under det, trots att det ju nog var överkomligt. Bra var det ju inte, men överkomligt. Samtidigt ville jag njuta av att vara gravid, och det kände jag väl kanske inte att jag helt gjorde. Det var mysigt att börja känna rörelser, små fladder och små bevis på att det verkligen bodde någon där inne och att sedan se vår lilla badboll på ultaljud. Men vardagen var inte så mysig. 

En helt annan historia är vårt husprojekt vi höll på med under sommaren också, med alla katastrofer det innebar. Jag kan väl bara lugnt konstatera att jag inte helt hade mental kapacitet att hantera det. En kväll när vi hade stött på ännu en katastrof (den gången var det bakterier i brunnen som gjorde vattnet odrickbart) satt jag med tårarna strömmande och var väldigt nära att lägga ett bud på en lägenhet i Ekenäs. Bara för att jag inte orkade lösa fler problem. Jag brukar inte helt bryta ihop på det där sättet, så det var i efterhand en aning roande eftersom det så tydligt var hormoner som spökade. 

Det tyngsta var egentligen de kroppsliga förändringarna, och det var jag inte beredd på. Jag trodde att jag var trygg i min egen kropp och mitt utseende, och att jag skulle ta viktuppgången och förändringarna med ro. Jag hade dock väldigt fel. Vikten i sig själv var inte ett problem, talet på vågen blev större och större men just talet var inte ett problem. Mest blev jag lite full i skratt. Men herregud att se sig själv i spegeln. Det var så bipolärt. Å ena sidan såg jag på magen, älskade innehållet och orsaken och var verkligen väldigt glad över att se den. Å andra sidan kände jag mig som en flodhäst och hajade till varje gång jag gick förbi en spegel. Jag kände inte igen mig själv. Jag, som normalt är klumpig, stötte i dörrkarmar och möbler för att jag kände mig så stor. Jag rymdes inte i kläder, det var en kamp att knyta skorna, klippa tånaglarna o.s.v. Jag kände mig som ett berg helt enkelt. Och jag, som nu aldrig brytt mig om riktigt hur jag såg ut eller mitt utseende överlag, stod nu och prövade flera olika outfits för att inte känna mig som ett mumintroll/potatissäck när jag skulle gå på jobb. Dessutom kändes det som att jag aldrig visste hur jag såg ut i andras ögon, just då jag av någon anledning tyckte det var viktigt. Någon kommenterade att jag såg ganska liten ut, och när jag precis vant mig vid att jag var liten så kommenterade någon annan att jag började se rejält stor ut och jag behövde liksom ställa om mig till det. Jag kände mig lite som en främling i min egen kropp, och självförtroendet sjönk ganska kraftigt. Trots det ville jag ändå dokumentera detta, både med hjälp av en fin vän som fotade min lilla familj och genom att följa magen. 

Första bilden, i v. 4

Sista bilden, i v. 36, en vecka innan hon föddes

Jag insåg som sagt aldrig hur tungt det varit. Men när hon föddes och allting släppte så kändes hela graviditeten som en långdragen mardröm. Det jobbigaste var känslan av att jag inte njutit av graviditeten så som jag önskat att jag hade gjort. Jag kunde liksom inte förstå att jag känt så. Och det var samtidigt lite skamligt, eftersom jag vet att många kämpar åratal utan att få uppleva att vara gravid. Och här var jag och liksom "led". Allting känns bara som en dröm, något hände och nu är hon sedan plötsligt här. Det som dock är så fullkomligt fruktansvärt skönt är att det är 100% positivt att vara mamma. Det var min dröm, det är min dröm. Att vara hennes mamma är det bästa och härligaste jag upplevt.

Definitionen på en bra dag

Jag har undrat hur man definierar en bra dag. Och jag känner att min egen definition ändrat genom åren. Men jag har ändå vissa kriterier som jag utopiskt önskar mig av en bra dag.

Jag önskar mig sovmorgon, jag är ingen morgonmänniska. 

Jag önskar mig god mat, helst sådan jag får vara med och laga, gärna tillsammans med någon annan.

Jag önskar mig sällskap (av någon annan än min man, trots att han är trevlig han också).

Jag önskar djupa samtal och många skratt.

Jag önskar tid att göra allt det där som hör till hushållet och ta en promenad utan att ha stressen över allt som är ogjort flåsande i nacken.

Typ så. 

Men ett par år var en bra dag en dag jag klarade av att hålla näsan ovanför ytan, jobba och ta hundarna ut på promenader. Listan på vad jag önskade var inte annorlunda, men listan på de rena kraven var reducerad. 

Och nu har jag lite sållat i min lista på krav igen. Klart jag önskar allt det där andra, men pandemin lägger ju viss sordin på möjligheterna. Men en bra dag är nu en dag då både jag och dottern är ätna och påklädda innan kl 10. Får vi dessutom till en promenad på dagen och en hushållssyssla så är det ett rent himmelrike. 

Jag vill nog aldrig tumma på min önskelista, men jag tror det är sunt att med jämna mellanrum omvärdera vad man klarar av. För man blir bara ledsen av att gå och längta efter att få det man inte just då klarar av. Så definitionen kanske måste ändra lite efter hand. Önskelistan må finnas där i bakhuvudet, men kraven är annorlunda. 

Så idag är det en bra dag, vi är påklädda, ätna och har kokat en soppa. Vi har dessutom gått en promenad. Nu ska jag ännu tömma en diskmaskin innan damen vaknar från sin lur. Så ser vi vad morgondagen sedan för med sig.

Mammalärdomar del 3

En alternativ rubrik kunde vara "Alla sätt på vilka en mamma kan vara orimlig". När man är 3 månader gammal har man börjat ha en egen vilja. Och när den viljan bara kan uttalas med gnäll och illvrål (om gnället missförstås) så gäller det att som förälder försöka navigera sig i dessa farliga farvatten.

De senaste veckorna har följande saker orsakat illvrål:

- mamma böt en blöt blöja INNAN frukost serverades 

- mamma böt inte en blöt blöja sekunden den blev blöt

- pappa höll i henne

- hon blev lagd på skötbordet

- hon blev upplyft från skötbordet

- Rondo slickade hennes fot

- mamma satt stilla med henne

- pappa gick omkring med henne

- hon blev upplyft ur badkaret

- hon blev buren i fel ställning

- hon fick inte mat serverad trots gnäll, eftersom det var 18 minuter sedan hon slutat äta och hennes mamma förstod inte helt hungern

- ...

och typ en trillion andra saker hennes föräldrar inte förstått. För det är tungt att vara tre månader gammal. Men det är också ganska bra i omgångar att vara tre månader. Och det är härligt att vara mamma till en som är tre månader, trots att orimlighetsgraden är ganska hög vissa dagar. 

Det har gått ett år...

Alla har vi väl åsikter om detta år. Året då allting vi planerat gick i stöpet. Ett år låter så himla länge, 365 dagar, väldigt många timmar.

Som de flesta vet har vi bott i Umeå. Jag ville aldrig flytta från Umeå, men omständigheter gjorde att det var det logiska "rätta" valet. Men jag lämnade en stor del av hjärtat i Umeå, och jag är inte säker på att jag någonsin får det åter. Det är ett år sedan jag senast såg Umeå. Ett år sedan jag fick njuta av staden jag saknar så mycket. Ett år sedan jag fick träffa älskade kollegor på världens bästa arbetsplats. Ett år sedan jag fick krama om min bästa vän, han som jag varje dag saknar så att det gör ont. 

Herregud ett år. Vi har hunnit skapa en hel människa under denna tid. Jag lider med alla människor som inte fått se sina nära och kära på denna orimligt långa tid. Och hoppas att det snart är över och vi kan krama våra vänner igen. Jag tackar också min lyckliga stjärna för att vi lever på 2020-talet och kan hålla kontakten över havet också i pandemitider. Men jag saknar kroppskontakt, saknar kramar och handslag. Saknar mitt älskade Umeå ❤️

De fick en lillasyster

Vi har ju, som bekant två hundar. Våra stora ögonstenar. Capo är 6,5 år gammal och Rondo fyller 3 om en månad. De har varit första prioritet i många år, och inför Damens ankomst funderade jag ganska mycket på hur de skulle ta förändringen. Jag var aldrig orolig för att de skulle bli aggressiva eller på annat sätt försöka mota ut henne, men jag tänkte nog att det kunde trigga någon reaktion hos dem. 

Vi förberedde dem på förändringen genom att väldigt tidigt flytta in alla möbler som hörde till Damen. Sängen stod bäddad och skötbordet kom tidigt på plats. Allt för att stora förändringar inte skulle komma så plötsligt. De fick nosa på kläder och blöjor och allt möjligt för att vänja sig vid alla små saker. Vi hade också tänkt ta hem någon trasa med hennes doft från BB för dem att bekanta sig med, men till slut blev vi alla kvar 5 dygn på BB och ingen trasa blev av. Vi var dock väldigt noga med att hälsa först på hundarna när de äntligen kom hem (de tillbringade nästan 1 vecka hos svärföräldrarna, från att vi åkte in till Lojo tills vi sedan äntligen fick komma hem) och verkligen ge dem uppmärksamhet innan vi fokuserade på Damen igen. 

Capo hälsar för första gången

I ärlighetens namn tror jag inte våra förberedelser hade så stor betydelse egentligen. De visste ju nog om att jag var gravid, och visste också att det var en liten människovalp. Capo, som inte sovit på min sida sängen sedan 2016 började plötsligt kravla sig upp brevid mig många gånger per natt och han skulle sova nära. Väldigt nära. Så nära att jag flera gånger vaknade med hans enorma huvud på min mage och fick putta undan honom... Så de var ju nog medvetna. Men vi försökte i varje fall vårt bästa. 

De har tagit förändringen superbra. De vaktar lite på sin lillasyster, men bara snällt. Rondo checkar alltid vem som håller henne, och kommer alltid ända fram till henne för att kolla att det verkligen är hans valp. Han kommer rusande och sticker in nosen mot henne, men stannar alltid upp någon millimeter från hennes ansikte. Någon gång händer det att hon får sig en slick, men för det mesta är han bara nöjd med att kolla henne. Capo kryper nära i soffan eller sängen när hon ammar, och vill vara med. Det största problemet där är att de inte helt inser att de väger 8 gånger mer än hon gör. Så vi är försiktiga och är alltid med när hundarna är nära. Och noga med att de varje dag får kvalitetstid med oss båda på promenader utan Damen. Så hittills går allting faktiskt jättebra, och de verkar absolut ha tagit till sig familjens nyaste medlem.

Man ångrar inte tvätthögarna

 Man ångrar bara det man inte gjorde säger vissa. Kanske, men inte nödvändigtvis. Jag tror man ångrar det man gjorde också, om det man gjorde innebar att man valde bort något annat. Och jag vet inte hur era liv ser ut. Men jag väljer nog alltid mellan minst två saker, och de jag då gör kan ju innebära att jag väljer bort något annat.

Men det kanske är två sidor av exakt amma mynt egentligen. Man ångrar det man gör, för att det betydde att man inte gjorde något annat... 

Men för att komma till sak. Varje kväll tänker jag: "Imorgon ska jag inte slöa kvar i sängen utan stiga upp och vika tvätt, tömma diskmaskinen, göra det och det och det." Och varje morgon fastnar jag ändå där i sängen. För vårt sista sovpass innebär nämligen att jag ligger med damen på bröstet, nära och mysigt och tillsammans myser vi ännu någon timme.  Så varje dag får tvätthögen vänta till förmån för lite mys, och jag ångrar absolut inte den bortglömda tvätthögen. Den får vackert vänta, för mys får alltid förtur. Det är väl det som kallas babybubbla.

Jag hittade en så beskrivande bild på Instagram häromdagen, igenkänningsfaktorn var hög... 

Sjunger ni för henne?

Jag fick frågan här om dagen av min gamla körledare. Och svaret var ju att - så klart sjunger vi. Mest hela tiden. Dock har vi inte helt börjat ändamålsenligt sjunga barnsånger (min mamma har dock börjat göra det, så extrem brist har hon inte). Men jag går knappt en meter med henne utan att nynna på något, vad som nu råkar finnas i huvudet på mig just då. 

Det här med att sjunga är väldigt laddat för mig. Jag sjunger hela tiden, nynnar, lallar, fastnar i en loop i samma refräng. Jag har sjungit hela mitt liv. Mest i kör, för jag har ingen soliströst. Jag har jobbat med min röst och mitt självförtroende kring den halva livet, och så småningom har jag landat i vad jag kan och vad jag inte kan göra med min röst. Jag sjunger fortfarande i kör, och det betyder väldigt mycket för mig att göra det. Jag kunde sjunga som barn, men tappade i princip all förmåga i samband med målbrottet. Över en natt försvann all min kontroll, och från 2007 till 2012 fungerade nästan ingenting som jag ville. Samma period landade jag i situationer där det fanns en press på mig att prestera något för andra i en grupp, andra som ville göra saker som var skitsvåra. Och det var tungt och skrämmande, men väldigt utvecklande.

Jag vågar väl säga att jag är en aning musikalisk. Inte som min man, men ändå lite grand. Jag var en hygglig trumpetist en gång. Just nu kan jag knappt spela eftersom trumpet kräver muskler, och om man inte upprätthåller och tränar de musklerna så förtvinar de. Och jag är en hygglig körsångare. Men precis som mitt yrke så är min musikalitet väldigt teoretisk. Jag kan alla skalor, alla ackord, alla intervall. Jag kan svänga ackord i huvudet, trots att jag ju alltså spelar ett solistiskt instrument och aldrig närmar mig ett ackord. Men be mig inte göra det praktiskt, jag har absolut noll talang för instrument och att utföra själva musiken. 

Min musiksmak är faktiskt relativt enkel. Jag kan lyssna på barbershop eller Real Group eller något annat "komplicerat". Men jag blir ganska slut av att lyssna på det. För jag kan inte lyssna på en helhet, jag måste lyssna på alla små delar samtidigt, och finns det då 6 stämmor som alla "go bananas" blir jag trött. Så när jag lyssnar på musik är det enkelt. Det är en fin text, en trallvänlig melodi. Min barndomsidol är (nu får ni ta fram skämskudden...) Lasse Berghagen, och jag kan typ 90% av hans alster utantill. Min favoritmusik just nu är Taylor Swift, en artist som följt mig hela min ungdom och när jag blivit vuxen. Jag har fått växa med henne liksom, och hon har så många fina texter som är och har varit min verklighetsflykt i många år. Sån är min musikalitet, väldigt teoretisk, men väldigt enkel till syvende och sist. 

Jag har ändå fått växa upp med sång. Mamma sjunger, och sjöng för oss tidigt och mycket. Vi lyssnade på musk i bilen och hemma, och vi sjöng kvällstid och dagtid och länge väckte mamma oss varje morgon med en sång. Mamma sjöng på vårt bröllop, och jag har sällan gråtit så innerligt. Pappa sjunger också, men hellre än bra. Jag hoppas att också den lilla damen här kommer se tillbaka på sin barndom och tänka sång och musik. Jag hoppas hon fått ärva sin pappas naturliga känsla för musik, och inte min teoretiska. Jag hoppas hon får sjunga, och att hon får vara nöjd med sin röst och vad den kan låta henne göra. Jag hoppas att hon vill spela ett instrument eller två, och att hon kan hitta samma verklighetsflykt i musiken som jag gjort. Jag ska sjunga för henne, och må vi sjunga tillsammans, för det är guld värt!

En "sportlovs"helg

 Det är sportlovsväder här i söder. Och jag älskar det! 

Snö, kyla, ingen vind, solen skiner med jämna mellanrum. Det är det absolut bästa som finns. Förra vintern, när vi precis flyttat tillbaka hit, led jag nog rejält av att det var den uslaste vintern i mannaminne. Grått, vått och äckligt överallt. Jag längtade så oerhört mycket efter Umeå och efter snö, vinter och Norrland. Denna vinter är saknaden mindre, eftersom vi faktiskt har vinter här också. 

Igår packade vi in den lilla damen i svärföräldrarnas Fjellpulke och begav oss på en liten skidtur över åkrarna. Jag är ingen vän av skidor, men med hundar framför har jag tyckt att det är ganska kul faktiskt. Just nu kan man skida ut rakt över åkrarna här, eller ta sig en snabbare tur längs med vägarna. I Umeå åkte jag ett par gånger på färdigpreparerade spår för just hundekipage, och det var faktiskt riktigt kul! När hundarna inte behöver pulsa så drar de verkligen iväg i galopp, och själv får man bara hänga på och hållas på fötter. Och det är riktigt kul!

Orörda åkrar så långt ögat når

Nyfiket Cap, han jagar hjortar allt han orkar och får

Stilig Rond, han som verkligen älskar att springa i den där dragselen

Avslutade utfärden med snömattvätt enligt Ekotipset. Vet inte hur bra det fungerade, men snön blev smutsig i varje fall. Säkert fanns det mer skit kvar, men lite renare är de nu i varje fall.

Efter skidtur, plumsande i snö och drag så hade inte hundarna fått nog. De grävde istället en grop och hade dragkamp med en buske. Sedan ville de inte komma in alls, men när de blev tvingade så slocknade de sedan under var sin nytvättad matta i köket.

Mammalärdomar del 2

 Jag glömde ju ett par saker:

1. Ni vet den där flaskan med D-vitamindroppar man borde använda sig av dagligen. Den som står där och har en förmåga att vara fullkomligt osynlig och bortglömd. HUR KAN DET VARA SÅ SVÅRT? 

En normal dag hos oss ser ut som följande:

• Morgonamning. Tänker på flaskan, men hinner ju inte stiga upp just nu för att hämta den. Glömmer den.
• Kl 10.00 påminner min telefon mig om den. Ah, tänker jag, vi tar det när hon ammar nästa gång för just nu sover hon ju.
• Nästa amning. Jag har placerat flaskan på köksbordet för att inte glömma den. Jag tittar på den, och en halv sekund senare har jag glömt den igen. 
• Jag byter på henne och placerar henne i vagnen för lunchpromenad. Ser flaskan i ögonvrån. F*n också, det blev inte nu heller. 
• Eftermiddagsamning. Flaskan står kvar på köksbordet, men se jag ammar ju inte där nu, utan i soffan. Flaskan glömd.
• Kvällsamning. Har förträngt allt vad vitaminer heter och flaskan existerar inte ens.
• När jag står och lagar mat ser jag flaskan för hundrade gången ungefär. Jag svär högt och går nu och stör damen i vad hon än håller på med för att mata i henne de där irriterande dropparna. 

Eller så glömmer jag den nu också, för något annat superviktigt (läs vad som helst annat) tar min uppmärksamhet och dropparna glöms för den dagen. Till all lycka händer det inte så ofta, och den rekommenderade dygnsdosen är så mycket större än det reella behovet, så hon får nog den D-vitamin hon behöver. Men det är ändå rent löjligt hur svårt det kan vara.

2. Det sägs att man aldrig dricker en kopp varmt kaffe/te eller äter ett mål varm mat. Detta kan faktiskt vara sant. Hon har en fantastisk förmåga att meddela sig hungrig precis när mat är serverad. Men inte är det ett så stort problem, mina måltider brukar nog ätas varma. Dock äts de med enbart en hand. Ni kan inte ana hur skicklig jag börjar bli med vänster hand, snart är jag lika bådahänt som min man. Samma förmåga gör att hon presterar fulla blöjor samma sekund som man borde gå ut genom dörren. Men trots en poopastrofy var vi faktiskt hos frissan i tid idag. Med hela 2 sekunder till godo.

3. Jag vet inte vad bebisnaglar är gjorda av. Diamant? Verkar inte gå att fila ner med något redskap, och skär genom allt annat. Och bebisar har en förmåga att använda sina kloförsedda fingrar till att massera bröst när de vill beställa mat. Jag klarade graviditeten utan tiger strips, men håller nu på att bli randig över halva överkroppen på grund av alla klösmärken damen åstadkommer. Herregud så vassa...

Mammalärdomar del 1

 Jag tänkte samla på mig sådant jag lärt mig/upptäckt under min extremt begränsade tid som mamma. Efter 11 veckor har jag upptäckt följande:

1. Din hörsel blir selektiv. Jag vaknar när dottern viftar med ett lillfinger, men kan uppenbarligen sova igenom att en av hundarna kräks och att mannen är upp 4 gånger och släpper ut sagda hund.

2. Mannens hörsel (som normalt är skrämmande skarp) har också den blivit selektiv, men åt andra hållet. Han sover glatt igenom våra nattliga matstunder, och väl är väl det.

3. Det gör ont när mjölken stiger. Inte så där i början, men varje gång systemet förbereder sig på matning. Typ om hon gnyr, gnäller eller om jag råkar tänka på henne.

4. Man har inte upplevt törst förrän man ammat. När hon tar tag är det som efter 7 svåra år i öknen. Kroppen är kruttorr och fullkomligen skriker efter vätska, även om jag druckit för 15 sekunder sedan. 

5. Mjölkstockning är vidrigt. Även en liten en kan göra riktigt löjligt ont. Och om man normalt kan lämna ett ömt ställe ifred för att läka är boten här det motsatta. Mer amning, mer pumpning och gråtframkallande massage stavas botemedlet. Riktigt härligt!

6. För att undvika punkt 5 behövs det kläder! Eftersom vintern i år är osedvanligt underbar här i söder, och vi har 2 pälsbeklädda som älskar snön och kylan så måste man ju ut. Och då behövs lager på lager (på lager på lager på lager). Tur att man bott i Norrland så att det finns kläder. Så där för en smärre polarexpedition. Resultatet är varma bröst, men relativt genomsvettig rygg.

7. Det är en alldeles speciell form av kärlek man känner till sitt lilla barn (jaja, klart jag måste nämna det). Och varje gång jag tag upp en ilsken liten dam som slappnar av i min famn tänker jag på hur otroligt hemskt det är att det finns små, oskyldiga bebisar som inte är älskade och omhändertagna. Och tigermamman i mig vill samla dem alla och bara hålla om dem i en jättestor bamsekram.

Vad var 2020?

 År 2020 är över. Året som nog var väldigt konstigt för väldigt många människor. Jag producerade 2 inlägg under 2020, och det är så där i efterhand lite synd. Det skulle ha varit kul att ha något minne av ett år som nog var ganska kaotiskt på många sätt.

För oss var 2020 i varje fall året vi:
- försökte oss på att renovera ett hus. Lennart gjorde ett bra jobb, jag gjorde det inte. Jag klagade mest, för jag hatar verkligen att bygga. 

- flyttade ut på landet på riktigt. Närmaste granne är en åker.

- jobbade på distans en stor del av vårterminen. Det var en erfarenhet många säkert skulle ha varit utan, men jag njöt faktiskt i hemlighet lite av det. Det var kul att försöka hitta på sätt att engagera och motivera också på distans, och jag blommade lite upp av utmaningen. Dessutom var distansen min räddning under våren, eftersom jag troligtvis annars skulle varit sjukskriven.

- utökade familjen med en tvåbening. Från mars till november kretsade ganska mycket kring att hålla näsan ovanför ytan och förbereda för hennes ankomst. I november anlände vår lilla dotter, 4 veckor tidigare än planerat, men mycket frisk och stark. 

- lärde oss att leva med begränsad social kontakt och med en global pandemi. Jag led kanske lite av den bristande sociala kontakten (även om energi för kontakt var en bristvara), men i övrigt tycker jag vi klarade oss riktigt bra. 

Jag ska göra ett försök att återuppliva min blogg för 2021. Mest för att försöka samla intryck från vardagen med en liten bebis så att jag kan gå tillbaka och minnas senare. Men vi ska se, jag har försökt och misslyckats förut. 

Vi har vinter här i söder i år, och jag känner hur hela mitt väsen njuter och lever upp