Sjunger ni för henne?

Jag fick frågan här om dagen av min gamla körledare. Och svaret var ju att - så klart sjunger vi. Mest hela tiden. Dock har vi inte helt börjat ändamålsenligt sjunga barnsånger (min mamma har dock börjat göra det, så extrem brist har hon inte). Men jag går knappt en meter med henne utan att nynna på något, vad som nu råkar finnas i huvudet på mig just då. 

Det här med att sjunga är väldigt laddat för mig. Jag sjunger hela tiden, nynnar, lallar, fastnar i en loop i samma refräng. Jag har sjungit hela mitt liv. Mest i kör, för jag har ingen soliströst. Jag har jobbat med min röst och mitt självförtroende kring den halva livet, och så småningom har jag landat i vad jag kan och vad jag inte kan göra med min röst. Jag sjunger fortfarande i kör, och det betyder väldigt mycket för mig att göra det. Jag kunde sjunga som barn, men tappade i princip all förmåga i samband med målbrottet. Över en natt försvann all min kontroll, och från 2007 till 2012 fungerade nästan ingenting som jag ville. Samma period landade jag i situationer där det fanns en press på mig att prestera något för andra i en grupp, andra som ville göra saker som var skitsvåra. Och det var tungt och skrämmande, men väldigt utvecklande.

Jag vågar väl säga att jag är en aning musikalisk. Inte som min man, men ändå lite grand. Jag var en hygglig trumpetist en gång. Just nu kan jag knappt spela eftersom trumpet kräver muskler, och om man inte upprätthåller och tränar de musklerna så förtvinar de. Och jag är en hygglig körsångare. Men precis som mitt yrke så är min musikalitet väldigt teoretisk. Jag kan alla skalor, alla ackord, alla intervall. Jag kan svänga ackord i huvudet, trots att jag ju alltså spelar ett solistiskt instrument och aldrig närmar mig ett ackord. Men be mig inte göra det praktiskt, jag har absolut noll talang för instrument och att utföra själva musiken. 

Min musiksmak är faktiskt relativt enkel. Jag kan lyssna på barbershop eller Real Group eller något annat "komplicerat". Men jag blir ganska slut av att lyssna på det. För jag kan inte lyssna på en helhet, jag måste lyssna på alla små delar samtidigt, och finns det då 6 stämmor som alla "go bananas" blir jag trött. Så när jag lyssnar på musik är det enkelt. Det är en fin text, en trallvänlig melodi. Min barndomsidol är (nu får ni ta fram skämskudden...) Lasse Berghagen, och jag kan typ 90% av hans alster utantill. Min favoritmusik just nu är Taylor Swift, en artist som följt mig hela min ungdom och när jag blivit vuxen. Jag har fått växa med henne liksom, och hon har så många fina texter som är och har varit min verklighetsflykt i många år. Sån är min musikalitet, väldigt teoretisk, men väldigt enkel till syvende och sist. 

Jag har ändå fått växa upp med sång. Mamma sjunger, och sjöng för oss tidigt och mycket. Vi lyssnade på musk i bilen och hemma, och vi sjöng kvällstid och dagtid och länge väckte mamma oss varje morgon med en sång. Mamma sjöng på vårt bröllop, och jag har sällan gråtit så innerligt. Pappa sjunger också, men hellre än bra. Jag hoppas att också den lilla damen här kommer se tillbaka på sin barndom och tänka sång och musik. Jag hoppas hon fått ärva sin pappas naturliga känsla för musik, och inte min teoretiska. Jag hoppas hon får sjunga, och att hon får vara nöjd med sin röst och vad den kan låta henne göra. Jag hoppas att hon vill spela ett instrument eller två, och att hon kan hitta samma verklighetsflykt i musiken som jag gjort. Jag ska sjunga för henne, och må vi sjunga tillsammans, för det är guld värt!