Bortskämda hundar?

Momi sade häromdagen att våra hundar nog är lite bortskämda. Hon sade det med värme i rösten, det var nog positivt menat. Men jag började fundera lite över om de verkligen är bortskämda, och om det i så fall är en dålig sak.

Vad är en bortskämd hund? 

Är den överviktig, klädd i fina kläder? 

Får den sova på soffan och lämna leriga tassmärken på mattes finaste tröja?

Får den göra vad den vill, klättra på vem som helst och vad som helst? 

Får den alltid sova i sängen och kräva mys?

Får den bestämma rutten alla promenader? 

Äter den bättre än husse och matte?

Är den försäkrad bättre än husse och matte?

Vad är din definition på en bortskämd hund?

Våra hundar är nog väldigt bortskämda på många sätt. De bestämmer tidtabellen för våra dagar, för de får VARJE dag minst 3 promenader, och i 99% av fallen 4 promenader, sammanlagt närmare 10 km per dag. De får bra mat (inte det bästa, men absolut inte det sämsta heller) och små snacks med jämna mellanrum. De får all närhet de vill ha och ja, de får sova både i soffan och i sängen. Också trots att matte håller på att bli tokig av Rondos närhetskrav. De våldsgästar alla våra vänner och är med oss överallt. Och de gör att jag tillbringar de flesta sociala tillställningar (då våra hundar är med) på golvet eftersom Rondo behöver ett knä att sitta i. Och ja, de är bättre försäkrade än matte och husse...

Men, de får inte bestämma allt, de vet vad NEJ betyder och de får inte bete sig hur som helst med andra än matte. Inte ens husse tolererar alla former av ömhetsbetygelser. Och de är så missbytta att de får alldeles för lite träningar och mentalt stimuli, något som ger matte dåligt samvete nästan alla dagar. Jag har varit hundägare i 5 år och många många gånger funderat över om jag gör det tillräckligt bra, om våra hundar är lyckliga och om jag verkligen är värd dem. Om jag skämmer bort dem tillräckligt, eller inte alls...

Så visst är de väl bortskämda, men jag står 100% bakom den bortskämningsgraden och jag spricker av stolthet när de hanterar släktträffen med 22 personer med bravur. De är mina ögonstenar och mina guldklimpar. Och när de kryper tätt intill i sängen, placerar nosen i en armhåla och trycker sig så nära de kan, då får också jag känslan av att jag nog gjort något rätt i varje fall...

Man ska ta stora beslut med hjärtat

Det finns en lapp på Lennarts mommos badrumsvägg. Eller, det finns sjukt många lappar på den väggen, och varje lapp innehåller ett visdomsord (eller snarare saker man lärt sig). Första gången jag såg väggen fanns det några som fastnade på minnet.

Vissa är rena livserfarenheter, som ex:
"Jag har lärt mig att man inte kan gömma broccoli i ett glas mjölk"

"Jag har lärt mig att om man har hängslen och går på dass ska man vara försiktig"

Andra har en djupare mening:
"Jag har lärt mig att man ska ta små beslut med hjärnan och stora beslut med hjärtat"

Jag tog med mig det sista och har försökt följa detta sedan 2011. Jag har sällan tagit så enormt stora beslut, men några har jag hunnit med. Jag har försökt följa mitt hjärta när jag valde studieinriktning (bli det jag ville bli i stället för vad jag ville att jag skulle vilja), när jag valde studieort (det råkade sammanfalla med var mitt hjärta bodde, men ändå) och när jag valde att hoppa av läkarprogrammet. Denna vår har jag dock konstaterat att det kan finnas ett undantag.

Denna vår blev erbjuden ett jobb jag haft ögonen på i många år. Ett jobb som jag tror skulle vara perfekt för mig. Ett jobb jag verkligen vill ha. Det fanns dock ett problem, jobbet innebar en flytt från Umeå. Från allt jag byggt här, från nära vänner, från alla mina härliga elever och kollegor och ett underbart jobb.

Så ni kan ju förstå att hjärtat skrek. Hjärtat ville inte lämna Umeå, lämna den plats som varit mitt hem i 3 år och den plats som nog alltid kommer hålla en del av mitt hjärta. Men hjärtat ville ju också hem, hem till alla vi varit för långt ifrån i många år. Hem helt enkelt. Vi var ju nog alltid på väg hem, men inte riktigt just nu. Så eftersom hjärtats input i denna diskussion enbart ledde till tårar fick hjärnan ta över. För trots att detta var ett stort beslut så var faktiskt inte hjärtat till någon hjälp. Hjärnan insåg att trots smärtan en flytt medförde så fanns det så mycket positivt också. Och hjärnan insåg att hjärtat nog skulle se det också, bara tiden fick göra sitt.

Nu, 4 månader efter beslutet börjar hjärtat också landa. De flesta avsked är gjorda, men några väntar ännu. Om ett par veckor packar vi bilen och lämnar Sverige. Jag kunde leva med att aldrig få detta jobb, men jag kunde inte leva med att ha blivit erbjuden jobbet och sagt nej. Så jag följde hjärnan, hjärnan som sade allt detta. Och ignorerade hjärtat en stund, hjärtat som inte kunde bära smärtan av att avsluta detta kapitel av livet. Dessutom fanns det ett annat hjärta som kunde prata lite vettigare, ett hjärta som också ville hem och fick sin fru att inse att det var det bästa.

Det har varit några tunga månader med allt för många avsked. Och jag är inte bra på avsked. Men snart vänder det igen, och det är alltid skönt att komma hem.

Glansbilden

De senaste två åren har min bloggverksamhet varit extremt intetsägande. Jag har bloggat när jag haft något att summera, mer än när jag haft något att berätta eller dela. För när jag har haft saker att dela, har jag antingen inte haft lust att blogga, eller inte kunnat.

Mitt liv är indelad främst i tre olika kategorier: jobb, hund och familj. Jag har inte kunnat berätta så mycket om jobbet på grund av tystnadsplikt. Jag har berättat lite om hundarna och familjen, men ändå inte allt. Jag har berättat om frustrationen och om kärleken, men inte om en vardag som varit ganska tung i omgångar.

Jag har fallit i de sociala mediernas stora fallgrop. Att bara visa upp glansbilden av livet och inte klara av att visa också det andra. Jag tror ju inte att någon har ett perfekt liv, ett liv som alltid passar att visa upp. Men fler och fler klarar av att visa också svagheter och fula sidor för andra, och en del av mig önskar att jag kunde vara en av dem. Att jag skulle fixa att skriva detta inlägg utan fjärilar i magen.

Jag önskar att jag hade berättat om alla de där gångerna jag inte passade in i den där glansbilden

Om gången jag tappade fotfästet och inte visste vad jag ville eller skulle göra med mitt liv
Om gånger jag ångrat mina beslut
Om sommaren jag grät flera gånger varje dag
Om hur jobbigt det ibland har varit att vara här utan det stödnätverk som familj innebär
Om hur många gånger jag gråtit av frustration över vår yngre hund
Om hur sjukt tung min vår har varit - ur ett arbetsperspektiv
Om hur ofantligt tungt det var att göra ett stort livsbeslut denna vår
Om hur jag inte vågat ta steget vidare i livet eftersom min kapacitet precis räckt till för vardagen

Jag försöker lära mig något av svenskarna. Jag försöker lära mig att uttala också känslor som inte är så glansiga och positiva. Jag försöker lära mig att prata om hur jag känner mig och hur jag mår. Och att också tvinga personer i min omgivning att ta den diskussionen med mig utan att avfärda den.

Men nu ska ni heller inte missförstå mig. Jag är inte olycklig, jag var nog aldrig genuint olycklig. Jag har det bra, och så småningom kan jag också säga att jag är genuint lycklig igen. Jag kan skriva detta inlägg nu enbart för att jag fått distans till de senaste åren och kan erkänna hur jag mått. Men jag vill bli bättre på att skriva sånt här också när jag är mitt uppe i det. För att jag tror att det är viktigt.

Jag möter dagligen ungdomar som kämpar med sitt eget mående. Jag vill vara en del av att visa ungdomar och unga vuxna att livet inte alltid är en dans på rosor och att glansbilden inte alltid speglar verkligheten. Jag vill detta, men jag vet inte om jag klarar det. Men jag tror starkt på att det är viktigt.

Vi läser tillsammans

Jag läste detta blogginlägg av Amanda Audas-Kass och blev inspirerad att säga något jag med. Hon lovordar nämligen författaren Fredrik Backman, och det är något jag länge tänkt göra.

Jag har faktiskt inte läst allt han skrivit, lite i brist på tid och lite för att jag inte helt har förstått att göra det. Jag har läst tre av hans böcker. Jag tror dessutom jag läst dem i för mig exakt rätt ordning (trots att jag tror att de inte alls är i rätt ordning enligt författaren). För jag började med En man som heter Ove, och jag skrattade mer än jag skrattat på flera år. Bokens mörkare partier kunde jag hålla på stången, och jag tillät mig inte riktigt att beröras av dem. Men jag tyckte att boken var så bra att jag sedan introducerade min man. Så Britt-Marie var här läste vi tillsammans, som högläsning. Här skrattade vi tillsammans, och jag grät. Denna gång rördes jag till tårar i många omgångar av Backmans skildringar, och av det fina i alla människor. För Backman är så otroligt skicklig på det, att se det fina i alla människor och dessutom skildra det så att jag (cyniker som jag är) ser det. Britt-Marie har sedermera fått en speciell roll i våra liv, hon citeras angående allt "man verkligen inte kan göra" i vårt hushåll.

Och nu, till slut, läste vi Min mormor hälsar och säger förlåt. Och jag tror att jag ärligt kan säga att det är bland det bästa jag läst. Den har tagit oss 1,5 år att läsa, för den har varit vår road trip bok. Här har vi skrattat igen, och i många partier har jag gråtit. Denna gång gick det inte att hålla boken ifrån sig, Backmans skildringar kryper under huden på en och ger en kalla kårar blandade med värmande skratt. Under påskhelgen åkte vi till Ekenäs och fick för oss att äntligen läsa ut boken. Hur många böcker har du läst som man ögonblickligen hänger med i, trots att det gått 6 månader sedan senast? Inte många, om du inte har ett elefantminne? Detta är dock en sådan bok, den griper tag i en.

De sista kapitlen läste vi på vägen upp till Vasa. Jag körde och han läste. Och jag grät. Och han grät. Och jag tackade min lyckliga stjärna att det var just han som läste, för jag får inte ur mig några ljud när jag gråter. Och vi grät lite mer, och läste lite mer. Det är väl därför man läser tillsammans, för att ha någon att gråta tillsammans med...

Läs Fredrik Backman! Gärna tillsammans med någon, om du vågar gråta tillsammans.

Jag är överentusiastisk

"Överentusiastisk" är ordet jag brukar använda när jag beskriver mig själv. Detta som substitut för andra ord som ex. "galen".

Jag kan ju inte göra något lagom. Jag måste göra allting lite för mycket. Testa gränserna för vad jag håller för och hur stor press jag klarar. Ett par gånger i mitt liv har jag varit tvungen att säga "jag orkar inte" - och varje gång har inneburit att jag blivit lite klokare och mognare. Men jag fortsätter ändå testa, alla gånger, i allt jag gör.

I fjol började jag min karriär och körde förstås all in. Det tog ungefär 1 månad innan mina kolleger insåg att man måste vara snabb med att ta åt sig uppdrag, annars kommer jag att anmäla mig frivillig till allt som bör göras. Men till jul var jag trött, väldigt trött. Jag minns att jag lagade julgodis med en kompis och hans familj, men hela kvällen var ett töcken, för jag var så trött.

I år höll jag till sportlovet. Jag var ganska okey vid jul, men nu är jag trött, väldigt trött. Sportlovet kunde inte komma lägligare. Nästa år kanske det är påsklovet, och sedan är jag väl nästan i hamn?!

För som vanligt kan jag ju inte göra något lagom. Jag har en schemalagd övertid, jag ansvarar för ett stort projekt och har ett annat större ansvarsområde. Men jag älskar det, jag gör ju det. Och jag fungerar ju som allra bäst då. Men jag är också medveten nu, mer än när jag var yngre, om var min gräns går. Medveten om vilka gränser jag har och vad jag klarar samt vilka små signaler jag ska ta på allvar. Och att jag behöver hitta återhämtningsstrategier. Kommande vecka har jag Sportlov = Sovlov. Jag ska sova, se på netflix och träna med hundarna. Och jobba lite grann förstås ;)

Så här ska jag se ut i veckan, hoppas jag!

P.s. Eftersom jag har så lite att göra har jag satt mig i skolbänken igen, denna gång tillsammans med Capo. När jag vet lite mer om vad jag gett mig in på ska jag berätta mer.

Vår andra hund

Oh, vår andra hund.

Han är en sådan där andra hund, att om han skulle ha varit ens första hund, skulle man aldrig skaffat en andra hund.

Sådan är vår andra hund.

En av våra två allra bästa hundar, våra älskade, högt älskade hundar.

Han driver mig till vansinnet alla dagar. Han prövar mitt tålamod långt mer än det tål prövas. Han prövar Capos och husses tålamod också, men herrarna jag delar hus med har några kilometer längre tålamod än jag har, så det är inte ett lika stort problem.

Han hoppar
Han bits
Han skäller
Han tuggar
Han stjäl strumpor
Han mördar skor
Han skäller mer
Han gnäller
Han morrar på andra hundar
Han skäller ännu mer
Han väcker mig senast klockan 5.50 varje morgon, förvissad om att han håller på att svälta ihjäl.

Men han är så otroligt söt. Vilket är det som räddar honom varje dag från att bli bortadopterad. För han är så ofantligt charmig, vår andra hund. Han är närgången och mysig, och allt han vill är egentligen bara att krypa upp i sängen och lägga sig tätt intill. Då kan han nämligen slappna av, något han är fullkomligt oförmögen till i annat fall.

Oh älskade hundar.
Vad skulle jag göra utan dem?
Vad gjorde jag innan jag fick dem?
Hur mycket kärlek kan det rymmas i ett mattehjärta?

För Rondos del är det tur att det i varje fall är tillräckligt för att ändå kunna le, trots huvudvärken han ger mig. Tillräckligt för att jag ska övermannas av kärlek till dem när han försöker krypa upp i famnen på mig och borrar in nosen i mitt armveck. Tillräckligt för att han inte ska bli bortadopterad idag heller. Och tillräckligt för att mitt tålamod ska räcka ännu en dag.

För han kommer nog att bli en bra hund, förhoppningsvis inom en överskådlig framtid. Vår andra hund.

2019 - here we come

Så 2019 har börjat, och vi har tagit oss hem tillbaka efter jullovet. Jag har satt några timmar på att försöka fundera ut vad jag ska ha för nyårslöfte för detta år, och inte ännu kommit på något riktigt bra som jag känner mig motiverad för.

Förra årets bokutmaning visade sig vara lite för lätt, saldot blev till slut 52 böcker, men endast 24 (två per månad, knappa hälften) var fysiska böcker, resten var ljudböcker. Jag valde ju att räkna ljudböcker också, eftersom jag tänkte att det var berättelserna som var det viktiga, inte de lästa bokstäverna i sig. Jag har lyssnat på många riktigt riktigt fina böcker, böcker jag nog knappast skulle ha tagit mig an som fysiska exemplar, och det tänker jag att väger upp för "fusket".

Jag ska nog fortsätta läsa, för jag har saknat det. Jag får dessutom med mig lite faktaböcker nu som då som måste läsas igenom.

Så jag funderade på annat:
Att börja träna? Nej, har inte tid för mer än mina promenader med hundarna.
Att ändra matvanor? Neeh, har äntligen hittat en version jag mår ganska bra av.
Att gå någon viss sträcka på ett år? Min telefonapp anser att jag gått 2700 km från mars till nu, så jag kanske inte behöver anstränga mig mer än det?
Att skriva blogg? Hade det en gång och misslyckades, man ska väl inte bädda för misslyckanden ;)

Efter mycket funderas kom jag på ett bra nyårslöfte för mig:
Jag lovar att hålla en av helgdagarna lediga från jobb under 2019. 
Mitt första 1,5 år som lärare har nämligen inneburit jobb långt mer än de rimliga 40 - 45 timmarna i veckan. Så mitt löfte är att freda lite tid för fritidsaktiviteter under en av helgdagarna. Jag tillåter dock vissa undantag, ex. som förberedelser om jag är ensam hemma med hundarna en vecka (L jobbar lite i Stockholm nu som då) eller om jag har Nationella prov att rätta el. dyl. Jag är överhopad av arbete denna termin, inte bara min undervisning utan också extrajobb jag gör på skolan så detta kommer verkligen att bli en utmaning för en arbetsnarkoman som jag ju är.

Önska mig lycka till!

Detta är inställningen jag strävar efter.
Trötta hundar som tog igen sig efter att ha träffat systers häst!