Bokmalen här hej

Jag är en bokmal, en bokoman, en bookworm, en bokslukare...

Ja, alla former av synonymer för "nörd med näsan konstant nedkörd i en bok" du kan komma på. Jag lärde mej läsa tidigt och har läst mycket. Och mamma och pappa har läst mycket för mej. Jag tillbringade sommarlov med en bok i handen. Vart jag än gick. Det höll på att driva mamma till vansinne att hon hittade mina böcker överallt. Jag gick inte en meter utan att ha med mej en bok och det var totalt otänkbart att åka bil utan en bok, om det så var till butiken 1,5 km bort vi skulle åka.

Jag har sedan länge slutat försöka minnas vad allt jag läst. Jag har läst många genres, många författare. Ibland bara en bok av en speciell författare, ibland allt de skrivit. Jag har lite svårt för enskilda böcker egentligen, vill ofta ha mer än bara en bok kan ge. Jag älskar att följa med huvudpersoner under en längre tid och ge dem en chans att utvecklas. Någon dag drömmer jag om ett bibliotek som jag skall fylla med alla böcker jag läst genom åren.

Jag är också en person som inte har något emot att läsa böcker om och om igen. Varje gång jag läser dem får jag en ny upplevelse, en ny detalj. Min man påstår att det är för att jag läser alldeles för snabbt och slarvigt första gången jag läser något. Jag bestrider å det bestämdaste. Men jag älskar att uppleva en bra berättelse igen. Vissa böcker tröttnar jag aldrig på, som

Enid Blytons "Fem"
Jostein Gaarders "Julmysteriet"
Mary Hoffmans "Stravaganza"
Carolyn Keenes "Kitty"
Jean M. Auels "Grottbjörnens folk"
och förstås
J.K. Rowlings "Harry Potter"

Efter studenten tappade jag liksom läslusten en stund och i några år läste jag faktiskt ganska lite. Det fanns varken tid eller lust. Men det senaste året har jag igen tagit tag i mitt bokintresse. En glad och lycklig Jennifer botaniserade bland bibliotekets böcker i veckan och kom hem med fyra nya att dyka ner i. Så nu har jag att läsa.

Och! Nästa vecka styr jag kosan mot Göteborg och BOKMÄSSAN! Där hittar ni mej bland med boksidorna!

P.S. Jag understöder på inget plan e-böcker, papper skall det vara, annars räknas det inte!

Bekvämlighetszon

Alla människor har en bekvämlighetszon, en omgivning i vilken man känner sig hemma, säker och bekväm. Det kan vara med vissa människor, i vissa situationer, i ett visst kontext eller i någon kombination av dessa. Vissa människor har en väldigt snäv och liten bekvämlighetszon, andra en större. Jag har en enorm.

Jag är allt som oftast bekväm. Jag är bekväm med mycket människor, med få människor, utan sällskap, med sällskap. Jag kan göra det mesta, jag har snudd på inga fobier. Jag tycker inte det är obehagligt att gå till tandläkare eller ringa till främmande människor. Jag tar min plats och ibland också andras och ser till att min bekvämlighetszon är tillräckligt vid. En annan beskrivning av detta fenomen kan lyda: Jag kör över alla med svagare zongränser i min omgivning.

Men ibland måste jag vandra utanför min bekvämlighetszon. Som idag morse, då jag stod med 20 elever i ett labb och dissekerat ögon. Eller idag på eftermiddagen då jag hade ett annat gäng elever att laga egna preparat av jästsvamp att titta på i mikroskop. Eller på tisdagen då jag begav mig på en första kursträff i Rally-TOKO till en helt ny hundklubb mitt ute i ingenstans i spöregnet.

Det sägs att man utvecklas mest när man rör sig utanför sin bekvämlighetszon. Åtminstone kanske man i sinom tid blir bekväm och så växer zonen en aning. Eller sedan kanske man kan låtsas att man är bekväm med något fast man aldrig riktigt blir det, eller bara vänja sig vid att göra det obekväm. Jag är väl i varje fall lyckligt lottad som i de allra flesta fallen är alldeles bekväm.

Ett leende

"Är du alltid glad?"

Den frågan har jag många gånger fått på arbetsplatser. Eller i påståendevarianten "Du är alltid så glad!" Är jag alltid glad? Definitivt inte. Jag är en elak, cynisk och bitter människa och jag är småförbannad minst ett par gånger om dagen. Jag brukar sucka och stöna över folks idioti ca 500 gånger per dag och svära inom mig minst 100. Jag är lättirriterad och lättstörd.

Nej jag är inte alltid glad. Jag är både ledsen, arg, förbannad och förkrossad som vilken annan människa som helst. Men jag är sällan det utåt. Utåt är jag oftast glad, inte alltid, men oftast.

Jag möter mina arbetskamrater med ett leende, mina kunder, klienter och elever. Ett leende är ibland det enda jag kan ge, just för att jag kanske är arg. Men detta leende kan göra allt, trots att det är så litet. Det sätter tonen för ett samtal, det säger att jag är där, jag är nu och jag är vänligt inställd. Jag ler, och jag ser glad ut, för att jag är skyldig mina elever det. De litar på mej, att jag finns där för dem och att jag vill. Mitt leende ger dem den bekräftelsen, att jag verkligen vill!

Och ibland får jag ett leende tillbaka. Ett par mungipor som vänder sig uppåt och bekräftar att jag gör rätt, att jag gör något bra. Dom leendena samlar jag på burk och använder av när jag själv har ont om leenden, så att jag orkar le mot nästa också.

Idag har jag fått många leenden. Men ett leende värmde extra. Det kom från en elev som haft samma ansiktsuttryck i tre veckor, och som nu mötte min blick och gav mej ett leende.

Sådana leenden lever jag extra länge på.

När hände detta?

När jag gick i högstadiet avskydde jag fysik. Fysik och kemi var inte mina grejer, det var svårt. Jag började läsa fysik i gymnasiet bara för att jag ville söka mej till veterinärmedicinska. Skippade kemin för att det krockade med tyskan och geografin.

10 år efter min första bekantskap med fysik i högstadiet är jag utbildad fysiklärare och undervisar nu högstadieelever. Var och när gick något fel? Hur skedde detta? När hände detta?

Jag har också alltid upplevt att laborativt arbete inte är min starkaste sida, att jag är lite obekväm i det. Detta har varit gällande för mej både som elev och lärare, jag är ingen labbmänniska. Denna vecka har jag dock överraskat mig själv lite. Under veckan som gått har jag tillbringat två lektioner utomhus bland med växter, jag har förberett och utfört Stroop test, färgblindhetstest och blindtest på smaker samt tittat på celler (på preparat jag själv klarade av att göra av en rödlök). Jag vet inte heller här var något gick fel, men jag har haft kul i varje fall.

Ikväll har jag haft fredagkväll så som jag lärde mej som liten. UTAN SKOLARBETE! Imorgon skall jag sätta mej ner och se vad jag skall hitta på nästa vecka.

Nu blir det lite mycket lärarfokus på mina inlägg, men jag har varit så studsig denna vecka att jag snart driver mig själv till vansinne. Ordet jag brukar använda för att beskriva mej själv i situationer som denna är överentusiastisk, orden som egentligen beskriver mej är fullkomligt skvatt galen. Jag lugnar väl ner mej så småningom, återkom till jul!