Ett leende

"Är du alltid glad?"

Den frågan har jag många gånger fått på arbetsplatser. Eller i påståendevarianten "Du är alltid så glad!" Är jag alltid glad? Definitivt inte. Jag är en elak, cynisk och bitter människa och jag är småförbannad minst ett par gånger om dagen. Jag brukar sucka och stöna över folks idioti ca 500 gånger per dag och svära inom mig minst 100. Jag är lättirriterad och lättstörd.

Nej jag är inte alltid glad. Jag är både ledsen, arg, förbannad och förkrossad som vilken annan människa som helst. Men jag är sällan det utåt. Utåt är jag oftast glad, inte alltid, men oftast.

Jag möter mina arbetskamrater med ett leende, mina kunder, klienter och elever. Ett leende är ibland det enda jag kan ge, just för att jag kanske är arg. Men detta leende kan göra allt, trots att det är så litet. Det sätter tonen för ett samtal, det säger att jag är där, jag är nu och jag är vänligt inställd. Jag ler, och jag ser glad ut, för att jag är skyldig mina elever det. De litar på mej, att jag finns där för dem och att jag vill. Mitt leende ger dem den bekräftelsen, att jag verkligen vill!

Och ibland får jag ett leende tillbaka. Ett par mungipor som vänder sig uppåt och bekräftar att jag gör rätt, att jag gör något bra. Dom leendena samlar jag på burk och använder av när jag själv har ont om leenden, så att jag orkar le mot nästa också.

Idag har jag fått många leenden. Men ett leende värmde extra. Det kom från en elev som haft samma ansiktsuttryck i tre veckor, och som nu mötte min blick och gav mej ett leende.

Sådana leenden lever jag extra länge på.