Alla människor har en bekvämlighetszon, en omgivning i vilken man känner sig hemma, säker och bekväm. Det kan vara med vissa människor, i vissa situationer, i ett visst kontext eller i någon kombination av dessa. Vissa människor har en väldigt snäv och liten bekvämlighetszon, andra en större. Jag har en enorm.
Jag är allt som oftast bekväm. Jag är bekväm med mycket människor, med få människor, utan sällskap, med sällskap. Jag kan göra det mesta, jag har snudd på inga fobier. Jag tycker inte det är obehagligt att gå till tandläkare eller ringa till främmande människor. Jag tar min plats och ibland också andras och ser till att min bekvämlighetszon är tillräckligt vid. En annan beskrivning av detta fenomen kan lyda: Jag kör över alla med svagare zongränser i min omgivning.
Men ibland måste jag vandra utanför min bekvämlighetszon. Som idag morse, då jag stod med 20 elever i ett labb och dissekerat ögon. Eller idag på eftermiddagen då jag hade ett annat gäng elever att laga egna preparat av jästsvamp att titta på i mikroskop. Eller på tisdagen då jag begav mig på en första kursträff i Rally-TOKO till en helt ny hundklubb mitt ute i ingenstans i spöregnet.
Det sägs att man utvecklas mest när man rör sig utanför sin bekvämlighetszon. Åtminstone kanske man i sinom tid blir bekväm och så växer zonen en aning. Eller sedan kanske man kan låtsas att man är bekväm med något fast man aldrig riktigt blir det, eller bara vänja sig vid att göra det obekväm. Jag är väl i varje fall lyckligt lottad som i de allra flesta fallen är alldeles bekväm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar