De senaste två åren har min bloggverksamhet varit extremt intetsägande. Jag har bloggat när jag haft något att summera, mer än när jag haft något att berätta eller dela. För när jag har haft saker att dela, har jag antingen inte haft lust att blogga, eller inte kunnat.
Mitt liv är indelad främst i tre olika kategorier: jobb, hund och familj. Jag har inte kunnat berätta så mycket om jobbet på grund av tystnadsplikt. Jag har berättat lite om hundarna och familjen, men ändå inte allt. Jag har berättat om frustrationen och om kärleken, men inte om en vardag som varit ganska tung i omgångar.
Jag har fallit i de sociala mediernas stora fallgrop. Att bara visa upp glansbilden av livet och inte klara av att visa också det andra. Jag tror ju inte att någon har ett perfekt liv, ett liv som alltid passar att visa upp. Men fler och fler klarar av att visa också svagheter och fula sidor för andra, och en del av mig önskar att jag kunde vara en av dem. Att jag skulle fixa att skriva detta inlägg utan fjärilar i magen.
Jag önskar att jag hade berättat om alla de där gångerna jag inte passade in i den där glansbilden
Om gången jag tappade fotfästet och inte visste vad jag ville eller skulle göra med mitt liv
Om gånger jag ångrat mina beslut
Om sommaren jag grät flera gånger varje dag
Om hur jobbigt det ibland har varit att vara här utan det stödnätverk som familj innebär
Om hur många gånger jag gråtit av frustration över vår yngre hund
Om hur sjukt tung min vår har varit - ur ett arbetsperspektiv
Om hur ofantligt tungt det var att göra ett stort livsbeslut denna vår
Om hur jag inte vågat ta steget vidare i livet eftersom min kapacitet precis räckt till för vardagen
Jag försöker lära mig något av svenskarna. Jag försöker lära mig att uttala också känslor som inte är så glansiga och positiva. Jag försöker lära mig att prata om hur jag känner mig och hur jag mår. Och att också tvinga personer i min omgivning att ta den diskussionen med mig utan att avfärda den.
Men nu ska ni heller inte missförstå mig. Jag är inte olycklig, jag var nog aldrig genuint olycklig. Jag har det bra, och så småningom kan jag också säga att jag är genuint lycklig igen. Jag kan skriva detta inlägg nu enbart för att jag fått distans till de senaste åren och kan erkänna hur jag mått. Men jag vill bli bättre på att skriva sånt här också när jag är mitt uppe i det. För att jag tror att det är viktigt.
Jag möter dagligen ungdomar som kämpar med sitt eget mående. Jag vill vara en del av att visa ungdomar och unga vuxna att livet inte alltid är en dans på rosor och att glansbilden inte alltid speglar verkligheten. Jag vill detta, men jag vet inte om jag klarar det. Men jag tror starkt på att det är viktigt.
