Vad händer om man saknar en stoppknapp?

"Vad händer om man saknar en stoppknapp?" frågar sig Daniela Frantzell i dagens sommarprat på Svenska Yle. Hennes berättelse är värd att lyssna på. Även om själva berättelsen är främmande för mig är frågan väldigt bekant. Har jag ens en stoppknapp?

Har jag någonsin stannat upp och reflekterat, funderat på vad jag verkligen vill? Jag ältar ibland, funderar på saker jag gjort och beslut jag tagit. Jag funderar på beslut jag ska ta, jag gör sällan något överilat. Och jag har hittills aldrig ångrat ett beslut. Jag försöker ta informerade beslut, så att jag inte behöver ångra mig. Det betyder ju inte att jag alltid gör bra beslut, jag gör usla beslut ibland. Men jag har strävat efter att göra beslut jag kan stå för, beslut jag kan titta tillbaka på och motivera. Så att jag kan vila i dem, oberoende hur det går.

Men vad händer när man inte stannar upp, bara fortsätter att göra beslut på beslut för att de är "bra"? När är det meningen att man ska stanna upp? Eller är det alls meningen? Behöver man reflektera? 

"Man ska göra små beslut med hjärnan och stora beslut med hjärtat" har länge varit mitt mantra. Min fina familj är beslut tagna med hjärtat, men de senaste åren har det varit rätt många stora beslut med hjärnan också, sådana jag ju inte skulle göra. Det är ett litet handikapp att vara matematiker, jag vill gärna att livet ska vara logiskt och att det ska finnas ett rätt svar på frågorna. Problem uppkommer väl när rätt svar i hjärnan inte är rätt svar för hjärtat. Och då kanske man behöver stanna upp och tänka en stund emellan, trycka på stop, ta en time out och lyssna. 

Vi kanske ska ta med oss Gammelmor Pilrots visdomsord åt Pocahontas:

"Que que na-to-ra

Du ska snart förstå

Hör med hjärtat ditt

Då ska du förstå"

Hon var väl ett rätt klokt gammalt träd ändå.

I left my heart in San Fransisco

Okey nej, det var inte San Fransisco. Men Umeå. Vackra, fina, genuina, härliga, norrländska Umeå. Min favoritstad på jorden. 

Vi landade där av en slump. Jag förälskade mig i ett snötäckt, mörkt Umeå en kväll i februari 2016. Vi var på studiebesök med vår grupp av blivande lärare från FPV. Vi skulle besöka några skolor (lustigt nog den skola jag senare kom att jobba för) och umgås lite. Vi bodde högst upp i U&Me hotellet, och jag tittade ut över ett upplyst och mysigt Teg. Och tänkte att här vill jag bo. I augusti 2016 flyttade vi utomlands, och hur skrämmande det än var så var Umeå alltid hemtrevligt och inbjudande. 

Livet ropade bara 3 år senare, och i juli 2019 flyttade vi hem tillbaka. Att lämna Umeå var vidrigt svårt, och jag är på ett plan så arg på mig själv för att jag ville hem. För visst ville jag hem. Jag saknade familjen och släkten, ogillade att inte kunna delta i firanden och samlingar. Så jag var tvungen att välja mellan staden jag fortfarande känner att är mitt hem och det hem som varit mitt nästan hela mitt liv. Ett jobb jag haft ögonen på länge tippade vågen och vi flyttade hem. Men f*n vad svårt det var. 

Jag har varit på minisemester med Nadja. 2 dagar i Umeå. Allt jag kunde skrapa ihop denna sommar med karantän och test och vaccin och hela köret. Jag fick 2 härliga dagar, träffade människor som är viktiga för mig och gick långa promenader i staden som är min. Och min bästa vän fick träffa Damen, det kändes helt absurt att hon hunnit bli 8 månader innan han träffade henne. 

I needed this, jag behöver Umeå. Snälla låt det inte ta 16 månader innan jag ser dig igen. Nu sitter vi på båten hemåt, och vårt största äventyr början strax: att köra hem från Vasa, Damen och jag, när jag är i karantän och inte får fraternisera med andra eller gå in på servicestationer eller dylikt. Någon kallade mig modig och duktig som åker iväg med Damen på äventyr. Dumdristig och envis beskriver nog mig bättre. Vi har klarat 3 dygn, nu ska vi "bara" ta oss hem.

Skrivkramp

Jag älskar att skriva, jag är väldigt jag när jag får skriva. Jag har alltid drömt om att skriva en bok, och jag har påbörjat många och inte färdigställt en enda. 

Jag började skriva blogg för att skriva av mig ibland. Men jag vill inte blogga så där som väldigt många gör och bara referera sitt liv. Jag vill inte skriva om min dag som om jag drev reality tv. Jag vill skriva annat, något med mer känsla och mer ärlighet. Men ibland har jag skrivkramp. Jag hittar inte en enda sak att skriva om liksom. Vardagen rullar på, byggsekten greppar oss, solen skiner, myggorna bits, damen växer. Same old same old liksom.

En vän påminde mig dock om min blogg igår, när han delade ett minne kring hur otroligt kul mina texter blev när Google translate fick översätta dem till finska. Och engelska. Och det kan ju bero antingen på att Google translate är usel, eller på att mitt sätt att skriva är lite udda. Men jag gillar min stil, och någon dag ska jag ännu skriva något värt att läsa. 

But til then får jag hålla till godo med min blogg. Och hoppas på inspiration för några inlägg per månad. Och under tiden får jag njuta av det fina i tillvaron, och försöka glömma allt vad bygg heter. Jag har ju trots allt 10 ben som sprider glädje. 

Viljan - den viljan

 Jag kan meddela att när man är sju månader har man en egen vilja. Man har dock inte en särdeles stor repertoar för att uttrycka den, så det är upp till husets detektiver (de som går under namnen mamma och pappa) att lista ut vad Damen har för behov just nu. Det är lite olika lätt olika dagar. 

Vi gillar att sitta, förutom när det infaller när vi hellre vill stå eller ligga
Vi gillar att sitta på pottan, men bara när vi själv vill
Vi avskyr skötbord, för där kan man inte sitta...
men om man får sitta och borsta tänderna är det rätt okey ändå.

Vi äter allt, helst så fort som möjligt och helst 5 minuter innan det serveras. 

Vi älskar att bli kittlade, helst av en hund som slickar tosingar.
Pandakramisen kan också göra ett bra jobb, och mammas näsa. 

Vi vill krypa framåt, men vi kanar mest bakåt.
Vi vill plocka upp alla saker inom räckhåll och slänga dem i golvet. Inklusive mammas telefon (som fick en spricka i glaset...)

Vi tror att hundar är trevliga. Att de skäller, gruffar, morrar eller nafsar en i tårna är bara bra, det skrattar vi glatt åt. När hundarna kommer är världen en bra plats. 

Vi älskar att vara med och sitta i famnen. Eller sitta bredvid, eller på, eller vid. Bara vi är med.

Med i köket - här blir det rabarberkräm

Med på hundträning - träningsledaren är i gång

Vi är rätt glada, och nöjda och trevliga överlag faktiskt, trots vissa orimliga inslag av bebisvrål. Så är det att vara sju månader. Sju härliga månader. Hon förgyller vår vardag, varje dag!

Dylika bebisar är farliga, sade Lennarts kollega. De kan lätt göra så att det blir fler ;)

Byggsekten

Nej, jag har inte stavat fel. Jag börjar på allvar tro att hela byggsektorn bara är en enda stor sekt fylld med hemliga sanningar man bara får ta del av om man går med i sekten. Det finns inga svar, inget rätt och fel man kan läsa sig till och ingen som vill ge en information. Inom denna sekt svänger man sig med fina ord som säkert betyder något för den insatta, men som för vanliga dödliga innebär absolut ingenting. Försöker man söka på nätet på termer eller förfaranden för att förstå lingvistiken, så dyker det upp tio webbsidor med klatschigt reklamsnack, tio bloggar med titeln "följ vår resa mot drömhuset" och typ tjugotusen diskussionsforum där någon ställer samma idiotfråga som jag vill ha svar på och hundratals medelsvenssons sedan argumenterar för och emot kring sida upp och sida ner. Och ingen blir ett uns klokare. 

Men se, räddaren i nöden finns ju! Firmorna som gör sitt levebröd på oss idioter som inget förstår. Reklamen lyder "Aldrig har det varit enklare, vi bygger ditt drömhus från grunden. Välj nyckelfärdigt och stig in i ditt färdiga hus, med toapapper klart vikt i en perfekt spets och kylskåpet fyllt till brädden!" Jamen perfekt, tänker du då. Oh du arme sate...

För sedan försöker du läsa innehållsförteckningen, listan på ord och saker du inte förstår men som tydligen ska innehållas i ett husbygge. Listan lyser grön, ack så många fina saker du inte behöver oro dig över, denna finfina firma fixar! Men, vafalls, längst ner finns de, punkterna som INTE ingår i denna perfekt komponerade leverans. Det är bara småsaker visst? Visst måste det vara så? Listan lyder "grund, takmontering, elanslutning vid byggplatsen, ansvarig byggmästare" 

Just det ja, grund. Är ju en liten del visst, så där ganska viktig, right. Kostar ju en del gör det också, men hur mycket tror vi? Det är det ingen som vet, förstår ni! Människan kan skicka folk ut i rymden och göra uträkningar i oändligt dimensionella påhittade verkligheter kallade Hilbertrum (en särdeles jobbig kurs jag gick på universitet). Men det är omöjligt, OMÖJLIG, att berätta vad en grund kostar. Universum imploderar troligen om man försöker. Diskussionsforumen försöker åter komma till undsättning. Allvetarna meddelar att "Beräkna 10-40% av husets kostnader för markarbeten+grund" Javisst, det är ju ingen skillnad på 10 och 40%. Ja må vara handikappad som matematiker, men jag kan nog inte leva med den osäkerheten och de marginalerna. Så jakten går vidare, jakten på hur man då ser till att kostnaden blir närmare 10 än 40%. Men här kommer sektens murar emot, det får man helt tydligt inte veta om man inte är medlem. Bara att försöka och se, och be till alla gudar man vill erkänna att det går vägen. För en kostnadskalkyl, nehe du! Den får du se dig i månen efter, en färd som troligen skulle vara mindre komplicerad än att få svar på frågan om grunden. 

Jamen den ansvarige byggmästaren då, var får man tag på en sån? Ska jag sätta mig i valfritt gatuhörn och annonsera på ett stort plakat? Vad gör denna människa, tar ansvar? Vad kostar en sån, per minut av ansvarstagande? Vad ska den ta ansvar över? Ungefär här river jag tussar ur håret och blicken ser ut som den som hittas hos en getingstungen oxe... Jag orkar inte ens börja fundera på hur denna leveranslista skiljer sig från de femton andra jag läst. För se, jämföra ska man, det står det i all reklam. Men varje firma verkar ha en särskild anställd vars enda uppgift är att hitta en punkt som ingen annan firma har på listan över INTE-saker. Så att jämförelse ska vara omöjligt. Ah, ett så gott dagsverke!

Att börja bygga hus är som att kastas ut från ett flygplan med ett garnnystan, två strumpstickor och instruktionen "du har 4 km till marken, du kan ju sticka dig en fallskärm".

Att komma till sin första simlektion och få höra "Välkommen till Atlanten, land är 7500km däråt, var god och börja simma"

Att stiga in i en operationssal och höra "mannen där behöver akut opereras. Här har du en apelsin, ett skruvstäd och en hårnål, lycka till!"

Det finns inga instruktioner, inga verktyg och inget vett. Jag är en magisterutbildad, relativt vettig människa och jag har nog aldrig känt mig så blåst. Jag skulle kunna skriva mer, men you get the gist. Detta projekt är tusen problem och noll lösningar, tom definitionsmängd och ännu tommare lösningsmängd. Det är inte bara pengar man säger farväl till, det är vett, sans och allmänt sunt förnuft. Välkommen till sekten!

Minska mängden bakterier

 Jag vet att bakterier är nyttiga för immunförsvaret. Men med två stora lermonster i huset har vi gjort vårt bästa för att minska mängden bakterier de kladdar över damen. Vi har försökt förbjuda slick i ansiktet och begränsa mängden slick på händer och fötter. Dock vill ju våra håriga herrar vara nära sin lillasyster. Och Rondo har börjat en ny rutin där han kollar att det verkligen är hans bebis varje gång han kommer in från gården. Eftersom han inte får slicka så trycker han bara upp sin smutsiga och blöta nos i ansiktet på henne. Och så fort de får chansen så är de med på mysstund. 

Alla med på eftermiddagslur. Vi var mitt i sortering av blöjor men de fick ge vika. Är det någon som är förvånad över att vi har sand i sängen... Gratis peeling?

Damen motionerar dagligen på sin fårpläd på golvet. Alla hennes mattor/gym är off limits för hundarna, och det innebär förstås att de gör allt för att tänja på gränserna. Man kanske får ha nosen på? Eller en tass? Eller, som Rondo när han trodde ingen såg:

Tack och lov är ju de flesta bakterier nyttiga för henne och för oss, men vi har konstaterat att vi snabbt som ögat måste komma på ett system för att hålla golven någorlunda rena för en krälande liten bebis. Hon är farligt nära att emigrera ut från sina mattor och det lär ju bara bli "värre". Vår Rufus (Roomba) går för högtryck, men har du inte haft en långhårig hund vet du inte hurudana mängder skräp de hämtar in. Vi behöver en lösning, och hundarna menar med bestämdhet att den inte är att begränsa deras utomhustid på gården. Tips mottages tacksamt!

Våren är här

Våren är här...

...meddelar mina extremt täppta bihålor och min svullna luftstrupe. Jag är inte särskilt pollenallergisk, men tillräckligt för att min dagliga promenad på 1h ska göra det tungt att andas. Halsen svullnar igen när jag går, men öppnar sig tack och lov igen sedan efter en stund i inomhusmiljö. Varje vår tycker jag så oändligt synd om alla som verkligen är rejält allergiska, för det måste ju vara hemskt! Jag hade en klasskompis på lågstadiet som varje år, när björken blommade, satt med rinnande ögon i flera veckor... I år är det dessutom extra besvärligt när alla luftvägssymptom får en att misstänka corona. 

Jag är en vintermänniska, jag älskar snön och kylan och jag har inget emot mörkret vi lever i här. Bara det är minusgrader är jag lycklig. Denna vinter har jag gillat södra Finland, förra vintern längtade jag tillbaka till Norrland varenda sekund. Jag ogillar egentligen våren. Det är vått, lerigt, dammigt och smutsigt. Löv från hösten ska räfsas, gator sopas, gårdar städas. Allting är bara dammigt och fullt med pollen och andra partiklar. För att inte tala om alla insekter! 

Flugor och skalbaggar är viktiga, och jag kan leva med dem. Bin och humlor är söta och får gärna pollinera i fred. Men getingar? Hallå! Kan inte bina göra samma jobb och vara mindre aggressiva och giftiga? Och myggor, hatar myggor. Jag har redan kliat sönder mitt första myggbett och det kommer bli fler. Och det stora hatobjektet... FÄSTINGAR! Vi har plockat ett par fästingar per dag av hundarna den senaste veckan. Så ofantligt onödiga kräk. Är jag outbildad på något sätt? Fyller de en funktion jag inte förstår? 

I år försöker jag njuta av våren lite mer i och med långa promenader tillsammans med damen, vi testar olika sjalar och väskor att sitta säkert i och har till och med inhandlat solglasögon åt oss båda. Hundarna älskar vädret och tillbringar majoriteten av dygnet ute på gården. Skulle de få välja skulle de inte komma in ens till natten. Så jag ska göra mitt bästa för att njuta av våren och försommaren, trots att jag redan saknar snön. 

Den coola damen verkar ändå gilla läget 

För alla pollenallergiker ska jag bjuda på Svenskfinlands finest, KAJ. Håll till godo, och snörvla er vidare!

 

Hus(mar)drömmar - välkomna på följetång

 Det finns människor som vill bygga hus, och så finns det människor som inte vill det. Och med "bygga hus" menar jag nu inte att man gör som Mumin och börjar spika, utan att man "låter bygga". Öppnar plånboken för någon annan som spikar. 

Jag är inte en händig människa. Inte helt lika hopplös som min tumme-mitt-i-handen-pappa, men definitivt inte händig. Jag kan måla en vägg, tapetsera, sätta upp tavlor, gardinstänger och hyllor. Men ungefär där tar det slut. Jag förstår mig inte på konsten att bygga ett hus, och helt ärligt bryr jag mig inte heller. 

I min framtidsdröm fanns alltid ett hus. Ett stort hus med en stor gård. Men helst ett färdigbyggt hus. Jag har inget emot det jobb som kommer med att upprätthålla hus och gård, men jag ogillar arbetet med att anlägga dem. Jag saknar dessutom totalt visuellt sinne, jag kan inte föreställa mig och drömma och visualisera hur något kommer att se ut. Jag ser hur det ser ut, punkt. Så jag älskar att titta på bilder på hus som är till salu och säga "Ah, det här är ju perfekt" eller "Nej så där vill jag inte ha det". Men att beskriva vad jag vill ha och hur det ska se ut är jättesvårt. 

Det senaste året har vi prövat oss på att "renovera" ett gammalt hus här på landet som är i ganska dåligt skick. Själva stommen är okey, och huset är brukbart, men var ganska så ofräscht. Under fjolåret rev vi ut köket samt delar av badrummet och hallen och har försökt göra det beboeligt. Sovrum, arbetsrum och vardagsrum har mest fått sig en grundlig rengöring. Min stackars man har gjort det mesta och skäms för hur slarvigt vi gjort saker. Med det menar han att det finns många saker som man borde gjort bra från grunden, men vi har tagit genvägar och den snabbaste vägen ut för att med så lite tid och så lite pengar som möjligt få huset att se så bra ut att jag inte går i taket precis varje dag. Han har gjort ett superbra jobb, men är själv missnöjd med kvaliteten på arbetet. Jag är nöjd med resultatet, men förstår samtidigt frustrationen. 

Frustration är också det enda jag bidragit med. Med facit i hand hade jag absolut inga mentala resurser för detta under fjolåret. Jag orkade varken psykiskt eller fysiskt utföra arbetet och kände att inget någonsin blev klart, allt var bara på hälft. Paniken kom smygande när veckorna gick och jag tyckte att vi inte kom någonstans alls, inget blev färdigt. När en sak löst sig så kom nästa sak, det tog aldrig slut. Jag var så ledsen bitter på att hela vår sista sommar på tu man hand skulle gå åt till att gräva i all oändlig skit som fanns här och tackla den ena katastrofen efter den andra. Vet du hur många timmar det tar att sätta isolering i ett typ 1 kubikmeter stort hål golvet? Jag visste inte det... Jag underskattade rejält hur mycket tid det skulle ta att riva det vi rev och lägga grund för det vi ville göra om. 

Jag blir fortfarande så ledsen när jag tänker på all tid vi satt här. Jag tycker också synd om min man som fått dra det tunga lasset både vad gäller själva jobbet och att manövrera minfältet som är panikslagen gravid fru. Jag avskyr sånt här. Jag ser absolut inget fint i sånt här. Jag blir bara arg och uppgiven och sedan ger jag upp på riktigt. Jag får ingen tillfredsställelse av sånt här, absolut ingen. Dessutom fick jag rejält ont av varje del av arbetet på grund av foglossning, och det hjälpte väl kanske inte heller. Summerar jag det sista året av byggrelaterat kaos så är det bara ilska egentligen, fy så jag hatar sånt här!

Nåja, efter denna inledande bakgrundssvada så ska jag komma till sak. Ska vi stanna här i Tenala, på denna superfina (om än litet misskötta) tomt, så ska vi låta bygga ett nytt hus. Fördelen med det är ju att jag slipper utföra arbetet själv. Jag slipper också se min man försvinna in i en brädhög varje ledig stund. Men det ska ändå göra, och blotta tanken på allt jag behöver förstå för detta projekt ger mig någon form av panikångest. För usch så korkad jag känner mig, och usch så många saker det finns på todo-listan för att bygga ett hus och usch så mycket jag inte förstår. Usch usch usch usch... Vi har börjat med att ta hjälp av en tålmodig svåger som med sin expertis kan hjälpa oss visualisera vad vi vill ha, och vi har inlett kontakter med några firmor som kan lotsa oss vidare. Och jag har redan panik, och ångesten kommer krypande så fort jag tänker på detta. Hade 45 minuters möte idag med en firma och kallsvetten rann om mig när vi var klara. Jag. Hatar. Det. 

Och kom nu inte och säg att "det finns ju nyckelfärdiga hus som man bara kan beställa och så sköter andra hela grejen". Ja, jag vet det. Men jag är ett kontroll-freak ända ut i fingerspetsarna och trots att vi renoverat lite med vänster hand så tycker jag om att göra saker rätt. Så ska vi bygga hus (med den pengabinge det kräver) så ska vi göra det rätt. Inget fusk, ingen genväg, inget halvdant. Då ska vi göra något vi är stolta över, med hållbara val och hållbara lösningar. Så jag behöver förstå och känna att jag kan, och det gör jag inte nu. Därav ångesten. 

För alla som gillar husbyggen kan jag rekommendera SVTs program Husdrömmar. Där bygger de coola hus med coola metoder och alla är jätteglada och peppade och äckligt positivt inställda till kaoset. Trots att de typ lever på 2 kvadrat med utedass i 4 år för att allting skiter sig på vägen och stommen möglar och taket blåser av och maskinerna fastnar i lera. Men oj, så roligt det är att bygga hus...!

Riktigt så positiva vibbar kommer ni nog inte få av mig, så välkomna till bloggprogrammet HusMarDrömmar. Ska vi stanna här, på denna plats, så blir det nog ett hus. I något skede. På något sätt. Brace yourselves, it's gonna be a bumpy ride...

Mammalärdomar del 4

Jag har alltid avskytt tanken på att på förhand bestämma mig för att vara begränsad. Jag lever enligt tanken att allting går att ordna, på ett eller annat sätt. Jag säger inte att allting blir bra, men jag säger att jag vill tro att man kan fixa det mesta. När vi skaffade hund så var det många som kom med flera saker man nog inte kan göra med hund, resa till exempel. Det är väl sant att det är svårare att resa iväg när man har två fyrbeningar som då behöver skötas. Men jag tycker inte om att ha det förutbestämt som omöjligt, utan man får se om det går att lösa sen.

Jag har samma känsla nu kring barn. Visst finns det mycket som är svårare och kräver mer planering med barn, men jag tror ju att det mesta jag skulle vilja göra är möjligt att göra. Och jag försöker hitta en balans mellan att hitta rutiner för henne, och att inte låsa oss vid rutinerna. Jag gillar att vi varje dag går en lång promenad med vagnen när hon somnat för dagssömn (=rutinen) men jag vill inte att denna rutin ska vara så huggen i sten att jag inte kan ha rådgivningstid eller något annat just den tiden (=begränsad av rutinen). Jag strävar efter flexibilitet. 

Men så till lärdomen. Det verkar som att bebisar känner på sig när man räknar med att rutinen ska se ut som den brukar. Om min dag är tom, inget finns planerat, så sover damen nästan 3h dagssömn. Om jag tänker mig att jag ska utföra något vettigt medan hon sover (säg tvätta, diska, städa) kan man slå sig i backen på att hon sover enbart 2h. Och dagarna då jag verkligen har planer (ett möte, lite jobb som måste göras, en videochatt) så sover hon enbart de minuter vi går en promenad och vaknar samma sekund vi stiger in tillbaka genom dörren, oberoende om promenaden varit 45 eller 90 minuter. 

Dessutom vet jag att det gäller fler bebisar än min, så jag undrar vilka omedvetna signaler de reagerar på. Kanske de kan lukta sig till bebisfria planer, eller så är det bara gamla hederliga Murphy som besöker även tråkiga hushåll innehållande enbart föräldralediga personer med en dröm om ett dammsugat golv.  

Även du min Brutus

Jag har döpt om en av hundarna till Brutus. Den av hundarna som tidigare varit min bundsförvant. För tidigare har jag haft en bundsförvant och en som kräver orimligheter som vi andra står emot. 

När Rondo är orimlig och stressad och pockar på uppmärksamhet (ca 10 sekunder efter en 1,5h promenad) så brukade Capo lägga ner sig, sucka tungt och sprida sina sömniga vibbar över allt och alla. När Rondo hoppar upp och rusar till dörren för att få gå ut på gården (igen ca 10 sekunder efter att vi kommit in) kunde Capo bara ignorera. 

Men...

Capo har övergivit mig... Gone over to the dark side. Allierat sig med Rondo. Fraterniserat med fienden. Tror ni inte att varje gång Rondo är orimligt har han nu en parhäst, två ögon till som tindrar av förväntan medan en leksak dinglar i munnen. Nu är de två som vägrar komma in från gården, som rusar iväg genom huset på väg till dörren, som piper och tjuter och gnäller när de vill något. 

De kräver något jag inte förstår för tillfället. Jag försöker ge dem tillräckligt motion, tillräcklig uppmärksamhet. Men kanske det bara är damen som förändrat dynamiken här hemma och skapar denna stress hos herrarna. Vi får se hur det utvecklas, som första steg har jag beställt en anti-stress säng och en kompis har gett killarna en Fat boy som de kommer älska! 

Min älskade Brutus.