torsdag 11 juli 2019

Man ska ta stora beslut med hjärtat

Det finns en lapp på Lennarts mommos badrumsvägg. Eller, det finns sjukt många lappar på den väggen, och varje lapp innehåller ett visdomsord (eller snarare saker man lärt sig). Första gången jag såg väggen fanns det några som fastnade på minnet.

Vissa är rena livserfarenheter, som ex:
"Jag har lärt mig att man inte kan gömma broccoli i ett glas mjölk"

"Jag har lärt mig att om man har hängslen och går på dass ska man vara försiktig"

Andra har en djupare mening:
"Jag har lärt mig att man ska ta små beslut med hjärnan och stora beslut med hjärtat"

Jag tog med mig det sista och har försökt följa detta sedan 2011. Jag har sällan tagit så enormt stora beslut, men några har jag hunnit med. Jag har försökt följa mitt hjärta när jag valde studieinriktning (bli det jag ville bli i stället för vad jag ville att jag skulle vilja), när jag valde studieort (det råkade sammanfalla med var mitt hjärta bodde, men ändå) och när jag valde att hoppa av läkarprogrammet. Denna vår har jag dock konstaterat att det kan finnas ett undantag.

Denna vår blev erbjuden ett jobb jag haft ögonen på i många år. Ett jobb som jag tror skulle vara perfekt för mig. Ett jobb jag verkligen vill ha. Det fanns dock ett problem, jobbet innebar en flytt från Umeå. Från allt jag byggt här, från nära vänner, från alla mina härliga elever och kollegor och ett underbart jobb.

Så ni kan ju förstå att hjärtat skrek. Hjärtat ville inte lämna Umeå, lämna den plats som varit mitt hem i 3 år och den plats som nog alltid kommer hålla en del av mitt hjärta. Men hjärtat ville ju också hem, hem till alla vi varit för långt ifrån i många år. Hem helt enkelt. Vi var ju nog alltid på väg hem, men inte riktigt just nu. Så eftersom hjärtats input i denna diskussion enbart ledde till tårar fick hjärnan ta över. För trots att detta var ett stort beslut så var faktiskt inte hjärtat till någon hjälp. Hjärnan insåg att trots smärtan en flytt medförde så fanns det så mycket positivt också. Och hjärnan insåg att hjärtat nog skulle se det också, bara tiden fick göra sitt.

Nu, 4 månader efter beslutet börjar hjärtat också landa. De flesta avsked är gjorda, men några väntar ännu. Om ett par veckor packar vi bilen och lämnar Sverige. Jag kunde leva med att aldrig få detta jobb, men jag kunde inte leva med att ha blivit erbjuden jobbet och sagt nej. Så jag följde hjärnan, hjärnan som sade allt detta. Och ignorerade hjärtat en stund, hjärtat som inte kunde bära smärtan av att avsluta detta kapitel av livet. Dessutom fanns det ett annat hjärta som kunde prata lite vettigare, ett hjärta som också ville hem och fick sin fru att inse att det var det bästa.

Det har varit några tunga månader med allt för många avsked. Och jag är inte bra på avsked. Men snart vänder det igen, och det är alltid skönt att komma hem.


fredag 21 juni 2019

Glansbilden

De senaste två åren har min bloggverksamhet varit extremt intetsägande. Jag har bloggat när jag haft något att summera, mer än när jag haft något att berätta eller dela. För när jag har haft saker att dela, har jag antingen inte haft lust att blogga, eller inte kunnat.

Mitt liv är indelad främst i tre olika kategorier: jobb, hund och familj. Jag har inte kunnat berätta så mycket om jobbet på grund av tystnadsplikt. Jag har berättat lite om hundarna och familjen, men ändå inte allt. Jag har berättat om frustrationen och om kärleken, men inte om en vardag som varit ganska tung i omgångar.

Jag har fallit i de sociala mediernas stora fallgrop. Att bara visa upp glansbilden av livet och inte klara av att visa också det andra. Jag tror ju inte att någon har ett perfekt liv, ett liv som alltid passar att visa upp. Men fler och fler klarar av att visa också svagheter och fula sidor för andra, och en del av mig önskar att jag kunde vara en av dem. Att jag skulle fixa att skriva detta inlägg utan fjärilar i magen.

Jag önskar att jag hade berättat om alla de där gångerna jag inte passade in i den där glansbilden

Om gången jag tappade fotfästet och inte visste vad jag ville eller skulle göra med mitt liv
Om gånger jag ångrat mina beslut
Om sommaren jag grät flera gånger varje dag
Om hur jobbigt det ibland har varit att vara här utan det stödnätverk som familj innebär
Om hur många gånger jag gråtit av frustration över vår yngre hund
Om hur sjukt tung min vår har varit - ur ett arbetsperspektiv
Om hur ofantligt tungt det var att göra ett stort livsbeslut denna vår
Om hur jag inte vågat ta steget vidare i livet eftersom min kapacitet precis räckt till för vardagen

Jag försöker lära mig något av svenskarna. Jag försöker lära mig att uttala också känslor som inte är så glansiga och positiva. Jag försöker lära mig att prata om hur jag känner mig och hur jag mår. Och att också tvinga personer i min omgivning att ta den diskussionen med mig utan att avfärda den.

Men nu ska ni heller inte missförstå mig. Jag är inte olycklig, jag var nog aldrig genuint olycklig. Jag har det bra, och så småningom kan jag också säga att jag är genuint lycklig igen. Jag kan skriva detta inlägg nu enbart för att jag fått distans till de senaste åren och kan erkänna hur jag mått. Men jag vill bli bättre på att skriva sånt här också när jag är mitt uppe i det. För att jag tror att det är viktigt.

Jag möter dagligen ungdomar som kämpar med sitt eget mående. Jag vill vara en del av att visa ungdomar och unga vuxna att livet inte alltid är en dans på rosor och att glansbilden inte alltid speglar verkligheten. Jag vill detta, men jag vet inte om jag klarar det. Men jag tror starkt på att det är viktigt.

fredag 10 maj 2019

Vi läser tillsammans

Jag läste detta blogginlägg av Amanda Audas-Kass och blev inspirerad att säga något jag med. Hon lovordar nämligen författaren Fredrik Backman, och det är något jag länge tänkt göra.

Jag har faktiskt inte läst allt han skrivit, lite i brist på tid och lite för att jag inte helt har förstått att göra det. Jag har läst tre av hans böcker. Jag tror dessutom jag läst dem i för mig exakt rätt ordning (trots att jag tror att de inte alls är i rätt ordning enligt författaren). För jag började med En man som heter Ove, och jag skrattade mer än jag skrattat på flera år. Bokens mörkare partier kunde jag hålla på stången, och jag tillät mig inte riktigt att beröras av dem. Men jag tyckte att boken var så bra att jag sedan introducerade min man. Så Britt-Marie var här läste vi tillsammans, som högläsning. Här skrattade vi tillsammans, och jag grät. Denna gång rördes jag till tårar i många omgångar av Backmans skildringar, och av det fina i alla människor. För Backman är så otroligt skicklig på det, att se det fina i alla människor och dessutom skildra det så att jag (cyniker som jag är) ser det. Britt-Marie har sedermera fått en speciell roll i våra liv, hon citeras angående allt "man verkligen inte kan göra" i vårt hushåll.

Och nu, till slut, läste vi Min mormor hälsar och säger förlåt. Och jag tror att jag ärligt kan säga att det är bland det bästa jag läst. Den har tagit oss 1,5 år att läsa, för den har varit vår road trip bok. Här har vi skrattat igen, och i många partier har jag gråtit. Denna gång gick det inte att hålla boken ifrån sig, Backmans skildringar kryper under huden på en och ger en kalla kårar blandade med värmande skratt. Under påskhelgen åkte vi till Ekenäs och fick för oss att äntligen läsa ut boken. Hur många böcker har du läst som man ögonblickligen hänger med i, trots att det gått 6 månader sedan senast? Inte många, om du inte har ett elefantminne? Detta är dock en sådan bok, den griper tag i en.

De sista kapitlen läste vi på vägen upp till Vasa. Jag körde och han läste. Och jag grät. Och han grät. Och jag tackade min lyckliga stjärna att det var just han som läste, för jag får inte ur mig några ljud när jag gråter. Och vi grät lite mer, och läste lite mer. Det är väl därför man läser tillsammans, för att ha någon att gråta tillsammans med...

Läs Fredrik Backman! Gärna tillsammans med någon, om du vågar gråta tillsammans.

söndag 3 mars 2019

Jag är överentusiastisk

"Överentusiastisk" är ordet jag brukar använda när jag beskriver mig själv. Detta som substitut för andra ord som ex. "galen".

Jag kan ju inte göra något lagom. Jag måste göra allting lite för mycket. Testa gränserna för vad jag håller för och hur stor press jag klarar. Ett par gånger i mitt liv har jag varit tvungen att säga "jag orkar inte" - och varje gång har inneburit att jag blivit lite klokare och mognare. Men jag fortsätter ändå testa, alla gånger, i allt jag gör.

I fjol började jag min karriär och körde förstås all in. Det tog ungefär 1 månad innan mina kolleger insåg att man måste vara snabb med att ta åt sig uppdrag, annars kommer jag att anmäla mig frivillig till allt som bör göras. Men till jul var jag trött, väldigt trött. Jag minns att jag lagade julgodis med en kompis och hans familj, men hela kvällen var ett töcken, för jag var så trött.

I år höll jag till sportlovet. Jag var ganska okey vid jul, men nu är jag trött, väldigt trött. Sportlovet kunde inte komma lägligare. Nästa år kanske det är påsklovet, och sedan är jag väl nästan i hamn?!

För som vanligt kan jag ju inte göra något lagom. Jag har en schemalagd övertid, jag ansvarar för ett stort projekt och har ett annat större ansvarsområde. Men jag älskar det, jag gör ju det. Och jag fungerar ju som allra bäst då. Men jag är också medveten nu, mer än när jag var yngre, om var min gräns går. Medveten om vilka gränser jag har och vad jag klarar samt vilka små signaler jag ska ta på allvar. Och att jag behöver hitta återhämtningsstrategier. Kommande vecka har jag Sportlov = Sovlov. Jag ska sova, se på netflix och träna med hundarna. Och jobba lite grann förstås ;)

Så här ska jag se ut i veckan, hoppas jag!



P.s. Eftersom jag har så lite att göra har jag satt mig i skolbänken igen, denna gång tillsammans med Capo. När jag vet lite mer om vad jag gett mig in på ska jag berätta mer.




fredag 8 februari 2019

Vår andra hund

Oh, vår andra hund.



Han är en sådan där andra hund, att om han skulle ha varit ens första hund, skulle man aldrig skaffat en andra hund.

Sådan är vår andra hund.

En av våra två allra bästa hundar, våra älskade, högt älskade hundar.



Han driver mig till vansinnet alla dagar. Han prövar mitt tålamod långt mer än det tål prövas. Han prövar Capos och husses tålamod också, men herrarna jag delar hus med har några kilometer längre tålamod än jag har, så det är inte ett lika stort problem.

Han hoppar
Han bits
Han skäller
Han tuggar
Han stjäl strumpor
Han mördar skor
Han skäller mer
Han gnäller
Han morrar på andra hundar
Han skäller ännu mer
Han väcker mig senast klockan 5.50 varje morgon, förvissad om att han håller på att svälta ihjäl.


Men han är så otroligt söt. Vilket är det som räddar honom varje dag från att bli bortadopterad. För han är så ofantligt charmig, vår andra hund. Han är närgången och mysig, och allt han vill är egentligen bara att krypa upp i sängen och lägga sig tätt intill. Då kan han nämligen slappna av, något han är fullkomligt oförmögen till i annat fall.

Oh älskade hundar.
Vad skulle jag göra utan dem?
Vad gjorde jag innan jag fick dem?
Hur mycket kärlek kan det rymmas i ett mattehjärta?



För Rondos del är det tur att det i varje fall är tillräckligt för att ändå kunna le, trots huvudvärken han ger mig. Tillräckligt för att jag ska övermannas av kärlek till dem när han försöker krypa upp i famnen på mig och borrar in nosen i mitt armveck. Tillräckligt för att han inte ska bli bortadopterad idag heller. Och tillräckligt för att mitt tålamod ska räcka ännu en dag.

För han kommer nog att bli en bra hund, förhoppningsvis inom en överskådlig framtid. Vår andra hund.


lördag 5 januari 2019

2019 - here we come

Så 2019 har börjat, och vi har tagit oss hem tillbaka efter jullovet. Jag har satt några timmar på att försöka fundera ut vad jag ska ha för nyårslöfte för detta år, och inte ännu kommit på något riktigt bra som jag känner mig motiverad för.

Förra årets bokutmaning visade sig vara lite för lätt, saldot blev till slut 52 böcker, men endast 24 (två per månad, knappa hälften) var fysiska böcker, resten var ljudböcker. Jag valde ju att räkna ljudböcker också, eftersom jag tänkte att det var berättelserna som var det viktiga, inte de lästa bokstäverna i sig. Jag har lyssnat på många riktigt riktigt fina böcker, böcker jag nog knappast skulle ha tagit mig an som fysiska exemplar, och det tänker jag att väger upp för "fusket".

Jag ska nog fortsätta läsa, för jag har saknat det. Jag får dessutom med mig lite faktaböcker nu som då som måste läsas igenom.

Så jag funderade på annat:
Att börja träna? Nej, har inte tid för mer än mina promenader med hundarna.
Att ändra matvanor? Neeh, har äntligen hittat en version jag mår ganska bra av.
Att gå någon viss sträcka på ett år? Min telefonapp anser att jag gått 2700 km från mars till nu, så jag kanske inte behöver anstränga mig mer än det?
Att skriva blogg? Hade det en gång och misslyckades, man ska väl inte bädda för misslyckanden ;)

Efter mycket funderas kom jag på ett bra nyårslöfte för mig:
Jag lovar att hålla en av helgdagarna lediga från jobb under 2019. 
Mitt första 1,5 år som lärare har nämligen inneburit jobb långt mer än de rimliga 40 - 45 timmarna i veckan. Så mitt löfte är att freda lite tid för fritidsaktiviteter under en av helgdagarna. Jag tillåter dock vissa undantag, ex. som förberedelser om jag är ensam hemma med hundarna en vecka (L jobbar lite i Stockholm nu som då) eller om jag har Nationella prov att rätta el. dyl. Jag är överhopad av arbete denna termin, inte bara min undervisning utan också extrajobb jag gör på skolan så detta kommer verkligen att bli en utmaning för en arbetsnarkoman som jag ju är.

Önska mig lycka till!

Detta är inställningen jag strävar efter.
Trötta hundar som tog igen sig efter att ha träffat systers häst!

onsdag 19 december 2018

Så hur långt kom jag?

Jag har inte skrivit något sedan bok 36 av mitt nyårslöfte. Nu är det blott 11 dagar kvar av året, så snart har det ju gått ett år. 36 var ju målet, och det nådde jag. Men jag slutade ju inte läsa.

Nej då, jag fortsatte i nästan samma tempo. Men jag orkar inte riktigt recensera dem så som tidigare. Ni får bara en liten uppräkning :)

Bok 37 - Skuggorna ruva - Jonas Moström

Ytterligare en deckare, det fick bli sommarens sista för min del. Ett luciafirande som gick fel, en försvunnen tonårsflicka, ett litet samhälle med många udda karaktärer. En bra bok.

Bok 38 - Bridget Jones's Diary - Helen Fielding
Bok 39 - Bridget Jones: The Edge of Reason - Helen Fielding

Jag har äntligen läst detta. Böcker som "alla" mina kompisar läst i högstadiet med tillhörande filmer som alla utom jag sett. Har sällan skrattat så mycket som när jag läste detta. Jag undrar varför det tog 10 år innan jag tog tag i det.

Bok 40 - My Not So Perfect Life - Sophie Kinsella

Efter deckarsommaren övergick jag till romaner. Efter en klassisk feel good Sophie Kinsella övergick jag till självbiografier och romaner baserade på verkliga händelser. Några veckor var temat "kvinnomisshandel" och "dåliga relationer". Väldigt främmande för mig, jag tror jag aldrig läst något i denna kategori tidigare. Men jag upptäckte några riktiga pärlor. Jag upptäckte också att romaner baserade på verkliga händelser, hemska, gripande händelser, sällan är riktigt välskrivna. Känslorna har väl en tendens att komma emellan om man vill framföra något så smärtsamt.

Bok 41 - En tillräckligt vacker dag för att dö - Jeanette Lindblad, Pia Gadd
Bok 42 - Allra finaste du - Ebba Mörner, Erina Stene
Bok 43 - Kampen om ett barn: En sann historia - Louise Widman
Bok 44 - En vacker dag lämnar jag honom - Maria Blomqvist
Bok 45 - Elva år i fångenskap - Michelle Knight, Michelle Budford

Efter 5 böcker ville jag inte läsa mer om den grymma verkligheten. Jag valde i stället en romanserie som Storytel rekommenderade. Gripande och vackert, om två kvinnor och deras liv. Om hur deras vägar vävdes samman och hur de osannolikt kunde hjälpa varandra.

Bok 46 - Kanske imorgon - Felicia Welander
Bok 47 - Bara idag - Felicia Welander
Bok 48 - Nästan för alltid - Felicia Welander

Jag har också hunnit med två mer faktabaserade böcker. Jag har väl kanske inte avslöjat varför ännu, det får jag spara till ett senare inlägg. Men jag har läst:

Bok 49 - Blygerhundar - Jessica Mann
Bok 50 - Hundens språk och tankar - Per Jensen

Är mitt i två till, kanske jag hinner klart innan det nya året anfaller. Undrar just vad jag ska hitta på för nyårslöfte till 2019.

Årets bästa/värsta - fortsättningen

Vår valp är fortfarande ett litet problem med jämna mellanrum. Han tuggar på saker. På skor, möbler, väggar, dörrkarmar, you name it! Så årets värsta matte måste tänka till igen...

Förutom tuggandet har han dessutom en obehaglig tendens att inte kunna slappna av utan hjälp. Så när han inte har ro att slappna av tuggar han på förbjudna saker. Speciellt dagtid hemma. Oberoende av hur mycket vi plockar undan så hittar han nya saker att tugga på.

Jag fick dock en ny snilleblixt härom dagen. Det bästa att tugga på är något som ger lite motstånd, så han är inte så nöjd med det han fått, det går sönder för snabbt. Så jag köpte hem en liten vedkorg och ett gäng vedträn. Det tog ca 15 sekunder från att Lennart öppnat påsen med ved innan båda hundarna hade nosarna nedkörda i korgen på jakt efter ett byte.

Nu hörs ljudet av splittrat trä i hela lägenheten. Hela. Tiden. Det är ved i soffan, på mattan, i sängen... Men Rondo har inte tuggat på något annat (tror jag). Dessutom kan man plugga igen det skällande hålet med trä och få tyst på honom. Träna ger motstånd och verkar hålla ganska länge, väl investerade 50 kr.

Nöjdare valp, kanske ett steg på väg mot "Årets bästa matte" ändå.



fredag 19 oktober 2018

"Du ser lite trött ut"

Nej, det är inte hela sanningen, JAG HAR ETT BLÅTT ÖGA! Till all lycka ser jag dock faktiskt lite trött ut, så blånaden smälter väl samman med de svarta ringarna.

På tisdagen när jag var hem till hundarna på lunchpausen skedde en lite olycka. Jag böjde mig ner för att dra på mig skorna, och mötte Rondo på en uppåtriktad bana ämnad att föra honom närmare mitt ansikte. Han kom lite väl nära. Med nosen först, med full fart. I krock med mitt kindben. Jag kände direkt hur några blodkärl sprack och det dök upp en blånad stor som en 1€ på kinden. Under eftermiddagen kände jag hur hela kinden stelnade, och väntade mig värsta blåmärket.

Till all lycka blev det inte så illa, men man ser en blånad under vänstra ögat. Med lite smink över och med matchande trötthet så tror jag inte jag väckt så mycket uppmärksamhet, men timingen kunde varit bättre. Jag har nämligen suttit på 16 utvecklingssamtal sedan onsdagen, och undrar hur många föräldrar till mina elever som tror jag är offer för hustrumisshandel.

Har fått några undrande "du ser lite trött ut" från kollegor och ett par elever som oroligt undrade om jag "alls har någon fritid". Nu är jag i behov av helg!

Klimpen väger förresten 28,6 kg (!!!!!), han håller på att bli en flodhäst. I jämförelse med antilopen vi äger från förut så känns han enorm. Han är 7 månader nu, Capo var nästan 10 när han nådde 28 kilo. Klimpen vår!

tisdag 2 oktober 2018

Jag har faktiskt läst

Jag har faktiskt läst, trots att jag inte uppdaterat er.

Bok 29 - City of Swords - Mary Hoffman

Jag har inte så mycket att säga om denna serie som inte redan är sagt. Den är bra, den är riktigt bra. Den tappar lite lite i djup för varje bok, för den blir mer och mer spännande. Så det är okey ändå. Att läsa sista boken var nostalgiskt och känsloladdat, och en aning irriterande. Läste nämligen på Mary Hoffmans hemsida att hon någon gång tänkt att hon ska skriva 6 böcker till, så att alla 12 storstäder i Talia skulle få sin egen historia. Så nu vet jag inte helt vad jag ska känna. Jag hoppas hon någon gång skriver fler, så får jag en lång serie att läsa för mina barn någon gång.

Bok 30 - Det du inte vet - Anna Jansson
Bok 31 - Kvinnan på bänken - Anna Jansson

Jag gillar ju Anna Jansson. Jag gillar att det inte blir så skrämmande att jag inte vågar läsa vidare eller att jag inte vågar gå ut. Jag gillar också att hon skriver om aktuella teman och att hon vågar ge sig ut i en modern ungdomskultur och svänga sig med moderna slangord. Det blir inte styltigt och krystat som det ibland blir, det blir ganska så bra.

Jag verkar ha snöat in på deckare just nu, och jag är ännu i min deckarfas. Vilket inte alls är bra, för nu är det mörkt ute, och jag är feg som vanligt. Jag måste byta genre snarast. Men jag har faktiskt läst annat också.

Bok 32 - To All the Boys I've Loved Before - Jenny Han
Bok 33 - P.S I Still Love You - Jenny Han
Bok 34 - Always and Forever, Lara Jean - Jenny Han

Denna serie filmatiseras av Netflix just nu, det var den vägen jag blev inspirerad att läsa den. Kanske riktad till lite mer ungdomliga läsare än jag, men jag tänkte att det kanske ändå kunde vara en bra serie att läsa. Netflix har åtminstone marknadsfört den som höstens stora nyhet, så jag tänkte what the heck! Och alltså, det var riktigt bra. Jenny Han är en författare jag skulle ha älskat att läsa när jag var i tonåren. Hon skriver på ett känslofyllt, humoristiskt och öppet sätt om ett tonårslivs alla kval, från relationer till vänner och föräldrar till det sociala samspel i ett högstadie. Också detta rekommenderas. Vad Storytel sedan rekommenderade som fortsättning på detta nämner jag inte ens, jag kom någon halvtimme på ljudboken innan jag gav upp.

Så tillbaka till mina deckare. Jag fortsatte en serie av Jonas Moström jag börjat för många år sedan, första gången jag besökte bokmässan i Göteborg. Jag hade tydligen läst första två delarna, men inte fortsättningen. Så Jonas Moström fick äran att utgöra bok nummer 35 och 36, och alltså slutet på min utmaning!

Bok 35 - Midnattsflickorna - Jonas Moström

Klassisk svensk deckare. Denna utspelar sig i Uppsala, och huvudpersonerna tillhör en profileringsgrupp från Rikskriminalpolisen istället för den klassiska kriminalkommissarien. Dessutom är huvudpersonerna bland annat läkare och datanördar, och åtminstone med mina begränsade kunskaper inom båda ämnena så förefaller Moström göra grundliga undersökningar inför sina böcker. Även de här deckarna är relativt mjuka och snälla, utan den psykologiska trillerelementen som så många vill ha. Alldeles lämpliga för mig.

Bok 36 - Trogen intill döden - Jonas Moström

Den sista boken i min utmaning handlade om aktiv dödshjälp. Ett tungt tema behandlat på ett logiskt och tankeväckande sätt. Det var spännande och engagerande, och boken gav mig precis tillräckligt många ledtrådar för att lista ut vem mördaren var. Precis sådant som jag gillar. Dessutom utvecklar även Moström, precis som Anna Jansson och Marie Ljungstedt, en backstory som är riktigt bra. Det är väl egentligen därför jag fortsätter läsa bok efter bok, jag vill ju veta vad som händer med huvudpersonerna!

Jag kommer nog att fortsätta läsa nu också, men jag har lite mindre tid när skolan startat igen och jag dessutom startat ett stort projekt med Capo. Mer om det någon annan dag. Just nu kan jag bara säga, jag klarade det!

Årets bästa/värsta matte

När vi skulle skaffa Capo läste jag ca 30 böcker. Om valpar, om Golden Retrievers, om hundträning och om att ha panik inför att köpa hund. Jag läste om allt. Om valpens första dygn, första månad, första tand, första trick, första trotsålder. Yeah you name it.

Med Rondo har det varit som jag antar det är med "andra barnet".

Jag läste en halv bok.

Googlade saker jag glömt som ex. när valpar börjar tappa tänder. Bläddrade fram ett tips från en annan bok. Läste ett halvt stycke i en blogg om skällande valpar.

Detta medförde förstås att jag missade en liten detalj, en detalj som nog nämns i varje valpbok på marknaden. Att valpen behöver en bädd/bur att sova i. En trygg plats som är bara valpens. Jag tänkte aldrig ens på det, för Capo har alltid föredragit golvet bredvid vår säng som denna trygga plats. Eller golvet var vi än är. Så jag tänkte inte ens tanken.

Jag har dock klagat några veckor på att Rondo har så svårt att slappna av och lugna ner sig på kvällen eller på natten när vi har varit ut. Att han vandrar omkring och piper och gnyr, och slappnar av först när jag lägger ner honom med huvudet på min dyna. I helgen fick detta problem en lösning... när Rondo fick en bädd. Jag fick en känsla, kalla det matteinstinkt om ni vill, kring Rondo och hans brist på bädd. Så jag inhandlade en bädd.

Gissa vad som hände. Jo, efter ca 40 sekunder hade han gosat ner sig i bädden, och nu är han en mycket nöjdare valp.


Frågan är nu om jag borde koras till "årets bästa matte" för att jag köpt en så bra bädd ELLER om jag borde koras till "årets sämsta matte" för att jag glömde en så vital del av valpens grundutrustning? Oberoende titel är jag nu matte till en mycket nöjdare valp. 

söndag 12 augusti 2018

Jag har saknat det här

Oh vad jag egentligen har saknat att läsa. Detta nyårslöfte var det bästa jag gjort på väldigt länge. I barndomen och tonåren slukade jag ju böcker, men gymnasiet fick mig att tappa läslusten och det tog många år innan jag återhämtade mig. Nu läser jag igen, och jag har tillbringat många timmar denna semester med en bok i handen. Dessutom gör det mycket gott för mitt telefonberoende att ha en bra bok att dyka ner i . Med en bok i handen så kollar jag mobilen mycket mer sällan än förut, och också det är riktigt skönt emellanåt.

Det har gått i rasande takt under mina tre riktigt lediga semesterveckor. Här kommer en hel drös:

Bok 23 - City of Stars - Mary Hoffman

Bok 24 - City of Flowers - Mary Hoffman

Bok 25 - City of Secrets - Mary Hoffman

Bok 26 - City of Ships - Mary Hoffman

Jag har alltså slukat serien jag presenterade sist. Jag läser för tillfället den sista boken som finns publicerad. Författarinnan har sagt att det kanske kan komma fler böcker i serien ännu, att berättelsen har rum för ännu fler berättelser, men just nu är det slut efter denna. Jag tänkte inte berätta så mycket mer om dessa, bara säga LÄS! De är spännande även om man snart är 25 år gammal. De var spännande när jag var 10 och första gången snubblade över böckerna. Efterlyser ni högläsningsböcker åt er barn, your search is over! Serien har varit en av mina mer älskade genom åren, och de (för mig) nya böckerna är minst lika bra. Så läs, kära vänner, läs!

Bok 27 - Ett mörker mitt ibland oss - Mari Jungstedt

Alla somrar läser jag deckare, svenska deckare. Antagligen för att sommaren i Norden är så ljus att jag vågar gå utomhus ensam också efter en spännande deckare. Jag är nämligen den största fegisen ni någonsin träffat. Jag skulle tycka att det vore ett väldigt viktigt och givande yrke att vara polis, men jag skulle ju aldrig våga. Mari Jungstedt har jag följt länge, jag har läst nästan allt hon skrivit, inklusive nya serier och inte bara den "klassiska" om Anders Knutas. Denna deckare var bra, lite annorlunda än hennes tidigare, och med en gripande historia. Jag gillar den svenska deckargenren med en ganska lång och djup biberättelse som handlar om personerna bredvid mordgåtan. I Jungstedts fall inte bara om kommissarien själv utan också om en journalist som finns till hands. Jag gillar också att man verkligen får en upplösning och en förklaring, jag har svårt för de moderna deckarna som slutar mitt i och lämnar förklaringen åt min fantasi. Nope, nej! Jag vill ha den långa förklaringen, motiv, handlingsplan, ja, rubbet. Och Jungstedt är lämpligt skrämmande för mig, en ganska mjuk och lagom spännande deckare med temat främlingsfientlighet och extremism. Absolut läsvärd.

Bok 28 - Det andra ansiktet - Mari Jungstedt

Döm om min förvåning när jag läser förra boken och inser att jag har ett hål i min biberättelse. Jag hade alltså missat en bok, fy på mig. Denna bok handlade om svartsjuka, vad den kan göra med en människa, och om otrohet och köttsliga lustar. Den var skickligt skriven, med den där lilla detaljen mitt i berättelsen som gav mig en ledtråd min magkänsla sa att var viktig. En sån där ledtråd som gör att man känner på sig vem mördaren är fast man inte helt förstår sammanhanget ännu. Läsvärd den också. Nu är jag up-to-date med Mari Jungstedts böcker. Den sorgliga sanningen är dock att jag sällan minns vem som är mördare, så jag kan läsa om deckare. Jag minns biberättelsen, känner igen handlingen och att jag läst det tidigare, men kan inte för mitt liv minnas upplösningen. Lennart påstår att det är för att jag läser för snabbt och slarvigt, jag tror det mest är för att det inte är det som är det viktiga för mig. För mig är det spänningen i läsupplevelsen som är viktig, inte vem som sist och slutligen mördade vem.

Jag fortsätter min deckarsommar med Anna Jansson, är mitt uppe i en nu. Och så läser jag sista delen av Stravaganza. Jag har  8 böcker kvar i min utmaning, och 4,5 månad. Jag tror nog att det ska gå klart, trots att skolan kör igång nästan vecka.