Vad händer om man saknar en stoppknapp?

"Vad händer om man saknar en stoppknapp?" frågar sig Daniela Frantzell i dagens sommarprat på Svenska Yle. Hennes berättelse är värd att lyssna på. Även om själva berättelsen är främmande för mig är frågan väldigt bekant. Har jag ens en stoppknapp?

Har jag någonsin stannat upp och reflekterat, funderat på vad jag verkligen vill? Jag ältar ibland, funderar på saker jag gjort och beslut jag tagit. Jag funderar på beslut jag ska ta, jag gör sällan något överilat. Och jag har hittills aldrig ångrat ett beslut. Jag försöker ta informerade beslut, så att jag inte behöver ångra mig. Det betyder ju inte att jag alltid gör bra beslut, jag gör usla beslut ibland. Men jag har strävat efter att göra beslut jag kan stå för, beslut jag kan titta tillbaka på och motivera. Så att jag kan vila i dem, oberoende hur det går.

Men vad händer när man inte stannar upp, bara fortsätter att göra beslut på beslut för att de är "bra"? När är det meningen att man ska stanna upp? Eller är det alls meningen? Behöver man reflektera? 

"Man ska göra små beslut med hjärnan och stora beslut med hjärtat" har länge varit mitt mantra. Min fina familj är beslut tagna med hjärtat, men de senaste åren har det varit rätt många stora beslut med hjärnan också, sådana jag ju inte skulle göra. Det är ett litet handikapp att vara matematiker, jag vill gärna att livet ska vara logiskt och att det ska finnas ett rätt svar på frågorna. Problem uppkommer väl när rätt svar i hjärnan inte är rätt svar för hjärtat. Och då kanske man behöver stanna upp och tänka en stund emellan, trycka på stop, ta en time out och lyssna. 

Vi kanske ska ta med oss Gammelmor Pilrots visdomsord åt Pocahontas:

"Que que na-to-ra

Du ska snart förstå

Hör med hjärtat ditt

Då ska du förstå"

Hon var väl ett rätt klokt gammalt träd ändå.