Duktig vovve

Vi har en dussig hund. I dag var vi till veterinären för att kontrollera Capos öga. Det har runnit gegga ur det några dagar nu så vi ville kolla det. Capo sprang ivrigt in till kliniken, lade sig lugnt ner och väntade på sin tur, satt stilla i min famn medan veterinären kollade ögat både med och utan kontrastvätska och sprang sedan snällt ut tillbaka ur kliniken. Veterinären hittade en skråma på ögat som orsakat irritationen, men som tur verkade inte skråman ha skadat hornhinnan. Nu har vi antibiotikadroppar åt killen, och han satt stilla som ett ljus medan jag droppade salvan/droppen i ögat. Hoppas detta hjälper. Lite ruinerad blev man ju på köpet, sjuka summor det kostar att kolla upp att allting är okey.

Eftersom vi var hos veterinären just precis på Capos mattid tänkte Capsingen dessutom bli utan middag i dag, för vi glömde saligen bort det. Två timmar efter mattiden steg han upp och vandrade in i sovrummet till husse för att gnälla lite. Snälla duktiga Capsingen.

Träning

I dag har vi igen varit på träning här i Åbo. Det var slaskigt och vått, men det var bra ändå. Capo börjar vara riktigt duktig, han koncentrerar sig dussigt. I dag fick vi även träffa två hanhundar från Capos kennel. Jag har träffat dem förut, men Capo hade inte. Han hälsade snällt på de två enorma hanhundarna och betedde sig precis som han skulle. Efter lite träning for vi alla iväg till hundparken i Kråkkärret så att de skulle få springa av sig lite. Det var nästan lite släktträff i dag när alla sju hundarna råkade komma från samma kennel. Två syskon från a-kullen, två syskon ur kull b, två ur e-kullen och så lilla Capo från f-kullen. De utgjorde en riktigt fin liten flock i hundparken.

Vi skall fortsätta med vår träning här i Åbo. På söndagar tränar vi TOKO, d.v.s. grundlydnad, lite som dressyr för hundar. Nu skall vi också börja se hurudan jaktinstinkt Capo har eftersom vi (jag trodde aldrig jag skulle säga denna mening) har en död kråka i frysen som vi skall börja träna med. Och i veckan anmälde jag oss till en sommarkurs i VEPE (vesipelastus) som hålls i Salo. Jag hoppas att aldrig bli beskylld för att jag understimulerade min hund :)

Vi övar tålamod med Capo, han skall vänta medan jag går bort från honom och sedan tillbaka ända fram innan han får röra sig.

Picnic

För säkert två månader sen vandrade vi omkring i skogen med uppfödaren och hittade ett litet sött vindskydd. Då sade vi att "någon dag skall vi grilla korv här". I går var den dagen. Vi tog korv och annat gott med oss, packade in hundarna och begav oss. Hundarna sprang omkring och busade och vi tvåbenta åt gott. Capo var så nöjd och glad när vi kom hem. Han var dessutom helt slut så han somnade som en sten och sov hela kvällen. Det var superkul, och det smakade supergott med nygrillad korv ute i skogen. Det gör vi om!

Alla andra hundar undersökte och lekte, men Capos mamma Maggie vågade definitivt inte lämna maten oövervakad ens en sekund! Mysigt värre!

VinterCap

Hittade gamla bilder, från en månad sedan, från uppfödaren. Det var första gången vi var till Maaria-skogen här ganska nära oss och gick en jättepromenix med alla hundarna. Se nu hur liten han var för en månad sen!

Ryms inte i famnen

Stora klimpen ryms nästan inte i famnen längre... :D

Kommunikationsproblem

Alltså, nu är jag irriterad igen.

Vi håller på att anmäla oss till våra pedagogikstudier nästa år. Som vanligt blir jag lite irriterad varje gång jag har något med detta att göra. Nytt och smidigt för denna gång är i alla fall en elektronisk blankett, som i sig fungerar jättebra. Det är bara det att informationen de vill ha inte har huvud eller fötter.

Vi skall bifoga några intyg till fakulteten. Bland annat:

Ett studieregisterutdrag. Varför i hela friden måste jag bifoga ett studieregisterutdrag till en annan fakultet inom samma universitet? Till och med damen som stämplar intygen tyckte det var underligt i fjol då vi hämtade intyg för att anmäla oss till den inledande praktiken. Nu skall vi då göra samma rumba igen för att visa upp vadå? Att vi fått fler studiepoäng? Att vi är inskrivna? Att vi (jag) inte ännu har de krävda 60 sp i fysik som jag behöver före januari NÄSTA år? F.Y.I så går jag den sista kursen nu och har således poängen om en månad si så där.

Ett intyg på att jag är antagen till utbildningen. För TREDJE gången. Första gången som detta intyg skickades till Vasa var när vi skulle börja gå nätstudierna. Konstigt redan då eftersom de ju borde veta vem de antagit. Men okey, det var de allra första studierna så låt gå för det då. Andra gången var i våras då vi anmälde oss till inledande praktiken. Nå men jag har ju redan studerat för dem, har min antagning ändrat på tre månader? Nä, de behövde veta att jag är antagen. Och nu då, efter att redan visat upp mej i Vasa ett varv och deltagit i nästan halva utbildningen till ämneslärare behöver de fortfarande se papperslappen som säger att jag är antagen år 2012. Alltså suck.

Missförstå mej rätt nu. Vi hade det bra i Vasa i höstas och allting där fungerade faktiskt klanderfritt. Alla planer fungerade, all information kom i rätt tid från rätt instans och allting löpte bra. Men vad det finns för störningar på kommunikationsfronten där i höjd med Björneborg vet jag inte för kommunikation mellan Vasa och Åbo fungerar tydligen inte alls. Det här är ju löjligt!

Dessa flexikoppel

Jag har ett inbyggt agg mot flexikoppel. Och i viss mån mot användarna, så som alltid. Det finns många olika orsaker till mitt agg, bl.a:

1) Mina handleder klarar inte av den ställning som handen blir i om man skall hålla i den där flexikoppelklönten. Speciellt min högra handled som jag skadade för många år sedan klarar inte alls av det.

2) Jag vet tillräckligt om rörelsemängd för att tycka att det är hemskt hur stor hastighet en hund kan få upp på de många metrar ett flexikoppel ger möjlighet till. För att sedan stoppas i ett enormt knyck. Nu säger folk att "man kan ju trycka in den lilla pluppen och stoppa dem direkt" men alla som använt ett flexikoppel vet att det inte alltid går så utan kopplet bara minskar sin hastighet lite och för ett hemskt oljud. Eller så säger folk "men jag använder sele så inte knycker det". Nå nog knycker det ju ändå! Både i armen på den i andra änden av kopplet och kring bröstkorgen på hunden, jätteskönt. 

3) LJUDET! Hatar hatar hatar ljudet!

4) De som är ut och beter sig idiotiskt med flexikoppel. De som går på en gångstig exempelvis, med hunden antingen 15 meter bort i buskarna på sin sida av gången eller 15 meter bort på ANDRA sidan gången. Där emellan svävar det ett liiiiiitet tunt hemskt osynligt rep som bara väntar på att skära halsen av någon intet ont anande cyklist. Morr!

Mamma frågade ett varv när Capo blir tillräckligt stor för att jag skulle börja använda flexikoppel. Jag börjar nog aldrig använda det. Jag kan vilja ha ett flexikoppel i höst när vi skall vandra i Lappland så att Capo där kan springa fritt även vid koppeltvång men i stadsmiljö skall jag ha hunden inom 1 meters avstånd från mej, utom fara för cyklister och i skog och mark skall han vara tillräckligt uppfostrad för att vara helt lös, ingen mellanväg!

Skogen nära oss

Vi har upptäckt att den lilla skogsplätten blott 300 meter från vår lägenhet hyser rum för en massa små skogsstigar. På dessa är man relativt skyddad från omgivningen och vi kan ha Capo lös så att han får avskutta sig lite. I går tog jag mej en promenad med Capo på stigarna. Det var så vackert med all snö så jag var tvungen att ta lite bilder.

Mina ögonstenar

Mina två ögonstenar, den lilla och den stora

Söndagsträning

I dag har vi varit på träning med Capo. Vi tränar i en liten grupp med människor som uppfödaren samlat ihop över facebook. Poängen är att, med hundar i alla åldrar och lydnadsnivå, träna grundlydnad. Så att det finns andra hundar med som utgör distraktion och träningssällskap på samma gång. I dag var uppfödaren där med tre hundar och så var vi tre stycken andra. Capo var yngst med sina 5 månader, de andra två, också de goldisar, var 8 och 9 månader.

Capo betedde sig helt jättefint. Visst var han också intresserad av de andra hundarna, men det gick att få kontakt med honom och det gick bra att träna, han var koncentrerad och ville vara med. Han hade absolut minst problem av gruppens juniorer. Det är jättekul när det går bra och vi har uppfödaren med som ser, men det är nog också lite nervöst att ha honom där och titta på hur vi tränar vår hund. Men hittills har Capo betett sig så bra så det fungerar, vi får se om jag vågar vara med sen när tonåren kickar in!

Efter träningen fick de springa och leka lite i skogen, L fick en bild på allas rumpor.