Även du min Brutus

Jag har döpt om en av hundarna till Brutus. Den av hundarna som tidigare varit min bundsförvant. För tidigare har jag haft en bundsförvant och en som kräver orimligheter som vi andra står emot. 

När Rondo är orimlig och stressad och pockar på uppmärksamhet (ca 10 sekunder efter en 1,5h promenad) så brukade Capo lägga ner sig, sucka tungt och sprida sina sömniga vibbar över allt och alla. När Rondo hoppar upp och rusar till dörren för att få gå ut på gården (igen ca 10 sekunder efter att vi kommit in) kunde Capo bara ignorera. 

Men...

Capo har övergivit mig... Gone over to the dark side. Allierat sig med Rondo. Fraterniserat med fienden. Tror ni inte att varje gång Rondo är orimligt har han nu en parhäst, två ögon till som tindrar av förväntan medan en leksak dinglar i munnen. Nu är de två som vägrar komma in från gården, som rusar iväg genom huset på väg till dörren, som piper och tjuter och gnäller när de vill något. 

De kräver något jag inte förstår för tillfället. Jag försöker ge dem tillräckligt motion, tillräcklig uppmärksamhet. Men kanske det bara är damen som förändrat dynamiken här hemma och skapar denna stress hos herrarna. Vi får se hur det utvecklas, som första steg har jag beställt en anti-stress säng och en kompis har gett killarna en Fat boy som de kommer älska! 

Min älskade Brutus. 

Hälsningar från mejeriet

När damen föddes var hon ju en aning liten, så det var viktigt att hon inte tappade särskilt mycket i vikt. Så innan min egna mjölk steg så fick hon lite donerad bröstmjölk som tillägg varje måltid. Där föddes idén hos mig om att donera, om jag hade möjlighet. Så småningom så verkade det som att jag hade mjölk över så jag började undersöka hur man kunde göra för att donera. Nu använder jag ordet "donera", även om sjukvårdsdistrikten faktiskt betalar lite för den mjölk de får. 

Det visade sig vara lite småbökigt när man bor så här ute på landet. I huvudstadsregionen är det lite lättare, för där får man lite service. Men här ute på landet krävde de att jag själv tar mig till Mejlans, och HUS Mjölkcentral, för att leverera mjölken. Inom huvudstadsregionen kommer centralen och hämtar. 

Men först, innan man fick komma igång, så måste jag lämna provmjölk två gånger + åka på ett blodprov. Det vill säga två resor till Mejlans för att lämna provmjölk, som i princip kunde ha kommit tillbaka från labbet med ett negativt besked, och alltså kunde ha varit förgäves. Men mina provomgångar gick igenom testen och jag fick börja donera på riktigt när damen var kring två månader. Två månader är också gränsen, man måste börja innan dess, och så slutar man när babyn fyllt sex månader. 

En vanlig dag samlar jag ca 2 - 2,5 dl mjölk. Jag pumpar mjölk på morgonen och på kvällen innan läggdags och följer de hygienrutiner som HUS har, men pumpar med egen pump och kokar delarna mellan gångerna. Jag har fått platslådor att frysa in mjölken med från Mjölkcentralen. Så jag fryser in mjölken, märker lådan med datum och mitt kundnummer och lagrar den sedan här tills jag har möjlighet att åka till Mejlans. Hittills har jag åkt ungefär var tredje vecka, och dessutom utnyttjat mamma som haft ärenden till området. Själva inlämnandet är väldigt enkelt, snudd på fånigt, eftersom man går till en lastbrygga, ringer på en klocka och lämnar över sina lådor. Och sedan ta emot en kass med nya plastlådor. Över på 60 sekunder. Man känner sig verkligen som en ko på väg till mejeriet...

På måndagen ska jag åka och lämna in 22 lådor, nästan 4,5 l mjölk. Sedan blir det säkert en sista omgång till Mejlans innan jag måste börja trappa ner när damen närmar sig sex månader. I ärlighetens namn var detta en ganska bökig resa, men när jag nu väl hade börjat och fört alla proven och gjort blodprovet så kändes det som att jag lika gärna kunde gå vidare. Jag har förstått att det på andra orter och i andra sjukvårdsdistrikt är lite lättare, och att man där kan få både pump, flaskor och upphämtning, det enda man gör är pumpar. Men jag antar att det är en fråga om utbud och efterfrågan, inom HUS har man säkert vad man behöver, så man känner inget behov av att vara tillmötesgående. Blir det någon nästa gång kanske jag donerar till TYKS istället, så kan jag åtminstone göra något kul i Åbo när jag åker med mjölk, inte bara åka fram och tillbaka till Mejlans. Speciellt nu i coronatider har jag inte ens kunnat ordna med någon träff i Helsingsforsregionen, utan bara kört av och an. Men jag är ändå glad att jag gjort detta, för jag vet ju att det är värdefullt för prematurer, sjuka små nyfödda och andra som av någon anledning behöver lite extra näring under sina första dygn. 

Trevlig helg!
// Kossan 

Tygblöjsäventyret

 Här hos oss gillar vi att tvätta, så vi kör tygblöjor! 

Nej men skämt å sido. Vi valde i ett tidigt skede att vi ville testa tygblöjor och inte engångsblöjor. Dels för att det kändes som en liten miljögärning, dels för att jag är snål när det kommer till "onödiga utgifter". Jag googlade runt lite och landade på flera kalkyler som påstod att man kunde komma undan med 1/3 av kostnaderna för blöjtiden genom att köpa tygblöjor av olika slag istället. 

Eftersom jag nu för tiden shoppar mest på facebook eller tori.fi så började jag leta där. Och hittade en vänlig dam som sålde en enorm låda med blöjor för 60€. I lådan fanns över 80 blöjor, i alla storlekar. De hade använt dem med flera barn under hela blöjtiden. Och det är bara positivt, eftersom uppsugningsförmågan blir bättre med några tvättar. Förstår ni 60€, det är ingenting! En vecka använde vi engångsblöjor till följd av ett envist blöjeksem, och extrapolerade att 60€ är ungefär 2 månaders användning i början åtminstone när blöjorna går åt i hiskelig takt. Min inre lilla snåljåp jublar. 

Vi har verkligen gillat våra tygblöjor. Jag tycker det är mycket roligare att byta färgglada, mönstrade blöjor än tråkiga vita. Och för varje gång hon direkt fyller en nybytt blöja blir jag lite glad eftersom jag nu enbart har lagt en till blöja i tvätten, inte slängt bort en blöja efter 5 minuter. Dessutom avger de inte den där karakteristiska blöjlukten som plastblöjor gör. Och de släpper inte upp poopastrofyn i nacken, utan samlar dem snällt under kanten i ländryggen.

Alla med på undersökningen

Däremot läcker de i benhålen ibland, om de hinner bli för våta. Men man märker å andra sidan snabbt när blöjorna blir våta. Dock har ju blöjorna ingen möjlighet att absorbera en engångsblöjas enorma mängder, så man är tvungen att göra lite fler blöjbyten än annars. Oss har det inte stört.

Men det var ett litet detektivarbete att lista ut vilka olika former av blöjor det finns, vilka märken och hur man ska använda dem. Speciellt när jag sedan dök ner i lådan och försökte börja reda ut vilka saker som hörde ihop med varandra och hur. Men vi lär oss så småningom och prövar oss fram. Och jag tycker de facto det är lite spännande att botanisera bland våra blöjor och pröva en ny. 

Fördelen med min stora låda är också att vi fick en massa olika märken att pröva på. För det finns märken så det understa ruttnar. Olika former, material, med löstagbara inlägg, med allting fastsytt, men möjlighet att ändra storleken, med skilda blöjor och skal, eller allt i ett. I olika färger också! Vi har vita, beiga, orangea (mina favoriter förstås), gröna, gula, lila, blå, rosa, med djurmotiv, med prickar. Ni förstår djungeln. Men det är väldigt roligt också, och definitivt värt tvättmaskinen varannan natt. Enligt flera källor lär barn som använder tygblöjor också bli blöjfria snabbare, men det tror jag inte helt på. Det sitter nog mer i hur man jobbar med det tänker jag. Vi får se hur det utvecklas, hittills trivs jag i vårt blöjberg!

Ärliga känslor

Jag har länge formulerat detta inlägg i huvudet, och aldrig riktigt fått till det. Som alltid när jag ska lyfta på locket lite mer till mina egna känslor så sitter jag och funderar på hur folk kommer tolka det, vad folk kommer känna kring vad jag skriver. Samtidigt som jag tror att det är viktigt att vi vädrar känslor som också är obekväma, för det finns alltid någon annan som känner samma sak och finner tröst i att hitta någon annan som känner lika. Och om nu denna blogg ska vara någon form av spegel för mig och mitt liv så ska jag väl heller inte aktivt gömma någon del. 

Det är ett år sedan jag blev gravid. Och det var något jag drömt om sedan jag var ganska ung. Vi hade väl egentligen planerat att bilda familj redan tidigare, men mitt psykiska mående stod liksom i vägen. Jag ville inte ta på mig ansvaret för en ny liten människa när det kändes som att jag nätt och jämnt klarade mig själv och hundarna. När vi väl bestämde oss för att försöka var det som att hoppa rakt ut i det okända. Det var ren och skär rädsla. Min största skräck var att det inte skulle gå. Detta var liksom en dröm från barnsben för mig, att få barn. Vi höll graviditeten hemligt ganska länge, för jag kände att det var vår hemlighet, och något som, om det inte gick vägen, jag inte ville ha någon annan inblandad i. 

Det som dock kom som en överraskning var hur otroligt tungt jag tyckte det var att vara gravid. Jag var förberedd på illamåendet och hormonsvängarna, men inte på den mentala stressen det var för mig. Och det som är konstigt är att jag inte insåg det då. Men sekunden hon var född och allting släppte kunde jag liksom förstå hur otroligt tungt det hade varit. Och det var en liten chock faktiskt. 

Bild: Lotta Westerlund

Bild: Lotta Westerlund

Jag var illamående några veckor, si så där mellan vecka 4 och 14. Och det var ju inget vidare, men jag satte mest fokus på att hitta sätt att vara arbetsför. Min stora räddning var att vi övergick till distansundervisning ungefär i samma veva och jag fick sitta hemma och jobba. För jag skulle nog inte ha klarat av att jobba om det skulle ha inneburit att stå upp i ett kvavt klassrum 45 minuter i sträck. Men det kändes lite som att man liksom inte kunde vädra illamåendet, för det finns ju många som har det betydligt värre. Samma känsla hade jag kring den foglossning som drabbade mig redan i april. Smärtan i sig var inte särdeles illa, men den var konstant. Gick jag en promenad kom jag knappt upp ur soffan efteråt, stod jag och målade eller lagade mat eller vad som helst som krävde att jag stod en längre stund så ilade det till i höfter och symfys. Botemedlet stavas vila, men försök nu vila när du har 2x40kg hund som behöver motioneras oberoende av din egen fysiska styrka just då. Det är klart att Lennart hjälpte till, men så som våra hundar är vana att bli behandlade så är det inte möjligt för en person att göra det bra, vi behövs båda två i längden. Men igen, jag kunde inte helt klaga för det kunde ju vara så mycket värre. 

Jag var i varje fall ärlig varje gång någon frågade om jag "fått må bra". För jag kunde inte helt skriva under det, trots att det ju nog var överkomligt. Bra var det ju inte, men överkomligt. Samtidigt ville jag njuta av att vara gravid, och det kände jag väl kanske inte att jag helt gjorde. Det var mysigt att börja känna rörelser, små fladder och små bevis på att det verkligen bodde någon där inne och att sedan se vår lilla badboll på ultaljud. Men vardagen var inte så mysig. 

En helt annan historia är vårt husprojekt vi höll på med under sommaren också, med alla katastrofer det innebar. Jag kan väl bara lugnt konstatera att jag inte helt hade mental kapacitet att hantera det. En kväll när vi hade stött på ännu en katastrof (den gången var det bakterier i brunnen som gjorde vattnet odrickbart) satt jag med tårarna strömmande och var väldigt nära att lägga ett bud på en lägenhet i Ekenäs. Bara för att jag inte orkade lösa fler problem. Jag brukar inte helt bryta ihop på det där sättet, så det var i efterhand en aning roande eftersom det så tydligt var hormoner som spökade. 

Det tyngsta var egentligen de kroppsliga förändringarna, och det var jag inte beredd på. Jag trodde att jag var trygg i min egen kropp och mitt utseende, och att jag skulle ta viktuppgången och förändringarna med ro. Jag hade dock väldigt fel. Vikten i sig själv var inte ett problem, talet på vågen blev större och större men just talet var inte ett problem. Mest blev jag lite full i skratt. Men herregud att se sig själv i spegeln. Det var så bipolärt. Å ena sidan såg jag på magen, älskade innehållet och orsaken och var verkligen väldigt glad över att se den. Å andra sidan kände jag mig som en flodhäst och hajade till varje gång jag gick förbi en spegel. Jag kände inte igen mig själv. Jag, som normalt är klumpig, stötte i dörrkarmar och möbler för att jag kände mig så stor. Jag rymdes inte i kläder, det var en kamp att knyta skorna, klippa tånaglarna o.s.v. Jag kände mig som ett berg helt enkelt. Och jag, som nu aldrig brytt mig om riktigt hur jag såg ut eller mitt utseende överlag, stod nu och prövade flera olika outfits för att inte känna mig som ett mumintroll/potatissäck när jag skulle gå på jobb. Dessutom kändes det som att jag aldrig visste hur jag såg ut i andras ögon, just då jag av någon anledning tyckte det var viktigt. Någon kommenterade att jag såg ganska liten ut, och när jag precis vant mig vid att jag var liten så kommenterade någon annan att jag började se rejält stor ut och jag behövde liksom ställa om mig till det. Jag kände mig lite som en främling i min egen kropp, och självförtroendet sjönk ganska kraftigt. Trots det ville jag ändå dokumentera detta, både med hjälp av en fin vän som fotade min lilla familj och genom att följa magen. 

Första bilden, i v. 4

Sista bilden, i v. 36, en vecka innan hon föddes

Jag insåg som sagt aldrig hur tungt det varit. Men när hon föddes och allting släppte så kändes hela graviditeten som en långdragen mardröm. Det jobbigaste var känslan av att jag inte njutit av graviditeten så som jag önskat att jag hade gjort. Jag kunde liksom inte förstå att jag känt så. Och det var samtidigt lite skamligt, eftersom jag vet att många kämpar åratal utan att få uppleva att vara gravid. Och här var jag och liksom "led". Allting känns bara som en dröm, något hände och nu är hon sedan plötsligt här. Det som dock är så fullkomligt fruktansvärt skönt är att det är 100% positivt att vara mamma. Det var min dröm, det är min dröm. Att vara hennes mamma är det bästa och härligaste jag upplevt.

Definitionen på en bra dag

Jag har undrat hur man definierar en bra dag. Och jag känner att min egen definition ändrat genom åren. Men jag har ändå vissa kriterier som jag utopiskt önskar mig av en bra dag.

Jag önskar mig sovmorgon, jag är ingen morgonmänniska. 

Jag önskar mig god mat, helst sådan jag får vara med och laga, gärna tillsammans med någon annan.

Jag önskar mig sällskap (av någon annan än min man, trots att han är trevlig han också).

Jag önskar djupa samtal och många skratt.

Jag önskar tid att göra allt det där som hör till hushållet och ta en promenad utan att ha stressen över allt som är ogjort flåsande i nacken.

Typ så. 

Men ett par år var en bra dag en dag jag klarade av att hålla näsan ovanför ytan, jobba och ta hundarna ut på promenader. Listan på vad jag önskade var inte annorlunda, men listan på de rena kraven var reducerad. 

Och nu har jag lite sållat i min lista på krav igen. Klart jag önskar allt det där andra, men pandemin lägger ju viss sordin på möjligheterna. Men en bra dag är nu en dag då både jag och dottern är ätna och påklädda innan kl 10. Får vi dessutom till en promenad på dagen och en hushållssyssla så är det ett rent himmelrike. 

Jag vill nog aldrig tumma på min önskelista, men jag tror det är sunt att med jämna mellanrum omvärdera vad man klarar av. För man blir bara ledsen av att gå och längta efter att få det man inte just då klarar av. Så definitionen kanske måste ändra lite efter hand. Önskelistan må finnas där i bakhuvudet, men kraven är annorlunda. 

Så idag är det en bra dag, vi är påklädda, ätna och har kokat en soppa. Vi har dessutom gått en promenad. Nu ska jag ännu tömma en diskmaskin innan damen vaknar från sin lur. Så ser vi vad morgondagen sedan för med sig.