Ärliga känslor

Jag har länge formulerat detta inlägg i huvudet, och aldrig riktigt fått till det. Som alltid när jag ska lyfta på locket lite mer till mina egna känslor så sitter jag och funderar på hur folk kommer tolka det, vad folk kommer känna kring vad jag skriver. Samtidigt som jag tror att det är viktigt att vi vädrar känslor som också är obekväma, för det finns alltid någon annan som känner samma sak och finner tröst i att hitta någon annan som känner lika. Och om nu denna blogg ska vara någon form av spegel för mig och mitt liv så ska jag väl heller inte aktivt gömma någon del. 

Det är ett år sedan jag blev gravid. Och det var något jag drömt om sedan jag var ganska ung. Vi hade väl egentligen planerat att bilda familj redan tidigare, men mitt psykiska mående stod liksom i vägen. Jag ville inte ta på mig ansvaret för en ny liten människa när det kändes som att jag nätt och jämnt klarade mig själv och hundarna. När vi väl bestämde oss för att försöka var det som att hoppa rakt ut i det okända. Det var ren och skär rädsla. Min största skräck var att det inte skulle gå. Detta var liksom en dröm från barnsben för mig, att få barn. Vi höll graviditeten hemligt ganska länge, för jag kände att det var vår hemlighet, och något som, om det inte gick vägen, jag inte ville ha någon annan inblandad i. 

Det som dock kom som en överraskning var hur otroligt tungt jag tyckte det var att vara gravid. Jag var förberedd på illamåendet och hormonsvängarna, men inte på den mentala stressen det var för mig. Och det som är konstigt är att jag inte insåg det då. Men sekunden hon var född och allting släppte kunde jag liksom förstå hur otroligt tungt det hade varit. Och det var en liten chock faktiskt. 

Bild: Lotta Westerlund

Bild: Lotta Westerlund

Jag var illamående några veckor, si så där mellan vecka 4 och 14. Och det var ju inget vidare, men jag satte mest fokus på att hitta sätt att vara arbetsför. Min stora räddning var att vi övergick till distansundervisning ungefär i samma veva och jag fick sitta hemma och jobba. För jag skulle nog inte ha klarat av att jobba om det skulle ha inneburit att stå upp i ett kvavt klassrum 45 minuter i sträck. Men det kändes lite som att man liksom inte kunde vädra illamåendet, för det finns ju många som har det betydligt värre. Samma känsla hade jag kring den foglossning som drabbade mig redan i april. Smärtan i sig var inte särdeles illa, men den var konstant. Gick jag en promenad kom jag knappt upp ur soffan efteråt, stod jag och målade eller lagade mat eller vad som helst som krävde att jag stod en längre stund så ilade det till i höfter och symfys. Botemedlet stavas vila, men försök nu vila när du har 2x40kg hund som behöver motioneras oberoende av din egen fysiska styrka just då. Det är klart att Lennart hjälpte till, men så som våra hundar är vana att bli behandlade så är det inte möjligt för en person att göra det bra, vi behövs båda två i längden. Men igen, jag kunde inte helt klaga för det kunde ju vara så mycket värre. 

Jag var i varje fall ärlig varje gång någon frågade om jag "fått må bra". För jag kunde inte helt skriva under det, trots att det ju nog var överkomligt. Bra var det ju inte, men överkomligt. Samtidigt ville jag njuta av att vara gravid, och det kände jag väl kanske inte att jag helt gjorde. Det var mysigt att börja känna rörelser, små fladder och små bevis på att det verkligen bodde någon där inne och att sedan se vår lilla badboll på ultaljud. Men vardagen var inte så mysig. 

En helt annan historia är vårt husprojekt vi höll på med under sommaren också, med alla katastrofer det innebar. Jag kan väl bara lugnt konstatera att jag inte helt hade mental kapacitet att hantera det. En kväll när vi hade stött på ännu en katastrof (den gången var det bakterier i brunnen som gjorde vattnet odrickbart) satt jag med tårarna strömmande och var väldigt nära att lägga ett bud på en lägenhet i Ekenäs. Bara för att jag inte orkade lösa fler problem. Jag brukar inte helt bryta ihop på det där sättet, så det var i efterhand en aning roande eftersom det så tydligt var hormoner som spökade. 

Det tyngsta var egentligen de kroppsliga förändringarna, och det var jag inte beredd på. Jag trodde att jag var trygg i min egen kropp och mitt utseende, och att jag skulle ta viktuppgången och förändringarna med ro. Jag hade dock väldigt fel. Vikten i sig själv var inte ett problem, talet på vågen blev större och större men just talet var inte ett problem. Mest blev jag lite full i skratt. Men herregud att se sig själv i spegeln. Det var så bipolärt. Å ena sidan såg jag på magen, älskade innehållet och orsaken och var verkligen väldigt glad över att se den. Å andra sidan kände jag mig som en flodhäst och hajade till varje gång jag gick förbi en spegel. Jag kände inte igen mig själv. Jag, som normalt är klumpig, stötte i dörrkarmar och möbler för att jag kände mig så stor. Jag rymdes inte i kläder, det var en kamp att knyta skorna, klippa tånaglarna o.s.v. Jag kände mig som ett berg helt enkelt. Och jag, som nu aldrig brytt mig om riktigt hur jag såg ut eller mitt utseende överlag, stod nu och prövade flera olika outfits för att inte känna mig som ett mumintroll/potatissäck när jag skulle gå på jobb. Dessutom kändes det som att jag aldrig visste hur jag såg ut i andras ögon, just då jag av någon anledning tyckte det var viktigt. Någon kommenterade att jag såg ganska liten ut, och när jag precis vant mig vid att jag var liten så kommenterade någon annan att jag började se rejält stor ut och jag behövde liksom ställa om mig till det. Jag kände mig lite som en främling i min egen kropp, och självförtroendet sjönk ganska kraftigt. Trots det ville jag ändå dokumentera detta, både med hjälp av en fin vän som fotade min lilla familj och genom att följa magen. 

Första bilden, i v. 4

Sista bilden, i v. 36, en vecka innan hon föddes

Jag insåg som sagt aldrig hur tungt det varit. Men när hon föddes och allting släppte så kändes hela graviditeten som en långdragen mardröm. Det jobbigaste var känslan av att jag inte njutit av graviditeten så som jag önskat att jag hade gjort. Jag kunde liksom inte förstå att jag känt så. Och det var samtidigt lite skamligt, eftersom jag vet att många kämpar åratal utan att få uppleva att vara gravid. Och här var jag och liksom "led". Allting känns bara som en dröm, något hände och nu är hon sedan plötsligt här. Det som dock är så fullkomligt fruktansvärt skönt är att det är 100% positivt att vara mamma. Det var min dröm, det är min dröm. Att vara hennes mamma är det bästa och härligaste jag upplevt.