Summering av dagens tankar

Okey så idag hade vi första officiella dagen. Största delen av dagen var information och introduktion och så avslutade vi dagen med att fakulteten bjöd på middag.

I dag hade vi också upprop, det fruktansvärt obligatoriska uppropet. Om man inte var på plats idag så förlorade man sin studieplats, så enkelt var det. Men jag var ju på plats så det var ju ingen panik. Vad som dock slog mej med full kraft vid uppropet (alla berättade varifrån de kommer) var att vi ju var sjukt många finnar. Alltså det var nästan så att det blev pinsamt tyckte jag. Jag är den enda från Södra Finland, men gud så många österbottningar. Vi räknade till åtminstone 15 stycken från Finland. I en kull på 100 studerande är det skrämmande många tycker jag.

Å ena sidan är jag jätteglad att folk känner att det är okey att komma till Sverige, att det inte känns som att man tar en "sämre" väg om man inte är i Helsingfors på läkarlinjen där. För det känner jag att är lite känslan i Nyland. Å andra sidan känner jag mej idag som en invandrare. Jag menar vi kommer hit enkom för att studera, vem vet om vi tänker stanna och göra något för landet. Vi tar upp nästan 1/5 av platserna på en linje som också i Sverige hör till de mest åtråvärda. Vi kan göra detta för att universiteten i Sverige har ett sjukt fördelaktigt sätt att se på våra gymnasiebetyg i sina poängberäkningar. Så det finns en risk att det finns "duktigare" studerande från Sverige som gått miste om en plats på grund av oss finnar.

Jag missunnar förstås ingen att vara här, och jag är jätteglad att inte vara den enda finnen, men tanken slog mej med full kraft idag då vi såg varifrån alla kom. Jag tror att alla finnar är duktiga och jag tror av hela mitt hjärta på att vi alla är värda att komma hit och studera. Jag tror att vi alla kommer bli jätteduktiga och att det kommer att gå skitbra! Jag tror också att lite kulturell mångfald är bra för ett universitetskollektiv, så jag tror inte alls att detta är en dålig sak. Och alla här är så fina och glada att vi är här, och de verkar inte alls ha samma känslor som jag har idag.

Jag känner mej alltså en aning bortskämd. Jag har inte gjort så mycket för att få det här, en chans många drömmer om och kämpar för. Jag har visserligen ett högskoleprovsresultat som skulle gett mej en plats på Karolinska i Stockholm, så jag vet att jag, också med svenska mått mätt, skulle ha klarat mej bra, men ändå. Jag hoppas jag på något sätt kan bevisa att jag är värd att vara här. Jag tror inte det finns en enda svensk som behöver se mej bevisa något, jag tror alla är nöjda som det är, men just idag känner jag att jag behöver bevisa det för mig själv.

Spirande spänning och misströstan

Den totala skräcken börjar övergå i spänning nu. I takt med att informationen kring hösten ramlade in ökade också skräcken, vad har jag egentligen gett mig in på? På läkarprogrammets hemsida finns ett dokument med repetitionsuppgifter i kemi och vid första anblicken kände jag att jag ingenting kunde. Men efter många tappra försök att ta itu med dem har jag nu betat av ca hälften och känner att jag nog kan lite. Utantillkunskapen är något rostig, men kunskapen finns där inne någonstans.

I och med gårdagens besök till campus började jag också känna mig förväntansfull och nervös. Det blir spännande det här. Jag har liksom inte helt förstått hur vi hamnat här, hur gick det här till, vems var den här idén egentligen? Men jag börjar bli ivrig och skräcken får så småningom ge vika för spänningen.

Samtidigt misströstar jag en aning. Det är så himla jobbigt att flytta. Allt skall packas ner i lådor och allt skall packas upp ur lådor. Och lådorna tar aldrig slut! Jag har jobbat två hela dagar nu med att packa upp och det kommer hela tiden något emellan, mejl som skall skickas, gradu som skall rättas, uppgifter som skall göras, hund som skall promeneras, mat som skall handlas och lagas... ja listan bara fortsätter. Men imorgon skall det ske, här skall se beboeligt ut efter morgondagen eftersom vi får en gäst. En vän till en vän (och min första studiekamrat!) skall sova på vår soffa några nätter tills månadsskiftet. Det känns så skönt med en morot för uppackandet, och en hand att hålla i på måndagen då allting kör igång!

Det var väl allt för idag, känslorna bara svallar då tankar som "vad f*n har jag gett mig in på", "hur hamnade vi här" och "gaaaak så spännande studier jag skall ha" försöker samsas om utrymme i skallen. Men det lugnar ner sig, om någon vecka är jag väl "normal" igen.

Äkta fredagsmys

Om jag nu skall bli svensk så är det väl tillåtet att fira äkta fredagsmys. Det allra första fredagsmyset firades med Fångarna på fortet (Ha, jag har svenska kanaler!), bananplättar och en IKEA-möbel. Ett skåp till badrummet. Vi tog nämligen en tur till IKEA idag också, när vi en gång höll på.

Vi har handlat två mattor för att skona golven i lägenheten från Capoklor. En matta jag länge velat ha och en som råkade ha specialpris. Med samma golv i tanken skaffade vi också ett plastskydd att ha under L:s skrivbordsstol. Dessutom inhandlades en gardinstång och ett diskställ (eftersom torkskåpet fortfarande inte är uppfunnet). När vi nu en gång utforskade Umeås nya varuhus tog vi oss även en tur i Clas Ohlsson på jakt efter en skiftnyckel. Jag fick samtidigt inköpt 3 häften med rutigt papper, så bara jag hittar min penal är jag good to go inför studiestarten!

Vi har fått massor gjort idag, och det känns så skönt. Jag är dessutom lite sjuk med hosta, snuva och täppta bihålor, så det känns skönt att veta att morgondagen är totalt programlös. Förutom cykelturen till universitetet så har vi också utforskat den närmaste omgivningen med Capo. Mitt under en promenad på en liten skogsstig landade vi på bakgården till en skola!! Ingen verkade dock misströsta och Capo gjorde succé bland med en halv skolklass. 

Vi har nätkontakt

Haha, vi har fått nätkontakt till vår lägenhet! Efter ett mycket långt samtal till en mycket ointresserad kille (han var bara växel, killen som sedan skötte ärendet var duktig) fick jag teckna ett avtal trots min brist på svenskt personnummer. Detta var i går på eftermiddagen. Idag på förmiddagen fick jag ett SMS om att nätet var inkopplat, och mycket riktig, vi har nätkontakt! Supersnabbt marscherat tycker jag!

Så nu är vi uppkopplade och installerade. Vi har tagit oss en cykeltur till stadens centrum för ett besök på skattekontoret. Cykelvägen var lång men jättefin, cykelbana nästan hela vägen och inte en uppförsbacke i sikte. Väl på skattekontoret togs vi om hand av en kille som satte oss i rätt kö och gav oss en blankett för ansökan om personnummer. Det hela var över på en halv timme ungefär, och damen som tog emot ansökningarna sade att det antingen nu går snabbt (någon ser vår nationalitet och inser att det inte kräver något som helst pappersarbete) eller så tar det 6 veckor ungefär (pappren landar i samma hög som alla andras och det anländer dagligen flyktingar till Umeå).

Men det kommer i varje fall, och vi har nu gjort allt vi kan för vår integreringsprocess. Efter skattekontorsbesöket cyklade vi vidare till universitetet och såg vart vi skall. Verkar vara så att vi skall verka i två bredvid varandra varande byggnader. På agendan för idag står ännu att meddela försäkringsbolaget om att hunden är utomlands, borsta hunden som luktar gammal dy, packa upp återstoden av lådorna och handla en stor skiftnyckel så att vi kan få tvättmaskinen installerad. Så skall vi se vad vi gör imorgon. Jag tror starkt på ett besök till Ikea, eftersom vi behöver en matta (innan hunden skrapar det fina golvet) och ett diskställ (för i Sverige har man ännu inte uppfunnit torkskåpet). En modell annorlunda Villaavslutning för oss i år!

Ny början

Oj var skall jag börja. Min blogg kommer få ett nytt perspektiv och ett nytt uppdrag. Från och med i dag kommer jag att skriva om vårt liv i Sverige, i Umeå. För vi har flyttat utomlands.

Hur gick det nu så? Ja-a, det funderade jag själv också. Detta är ett äventyr, ett försök att pröva mina vingar. Jag jagar en dröm jag inte vet om jag har. Vi skall se var jag hamnar till slut. För tillfället tillbringar jag min tid i Umeå.

I dag har vi tagit båten över från Vasa till Umeå. Vi satt i Wasalines husdjursrum med Capcap och han var så duktig. Vi kan ju ha med oss honom vart som helst, jag är så stolt över honom.

Vi flyttade alltså vårt bohag redan i juli, och allting har bara väntat på oss här. I dag körde vi ombord min fullspäckade lilla Peugeot och nu sitter vi i Umeå. Alla möbler i lägenheten, hälften av lådorna uppackade, den andra hälften i totalt kaos. Jag har hunnit storhandla i närmaste ICA, laga middag och utforska grannkvarteren med en lyckligt sniffande hund.

Vi bor i västra Umeå, mitt i en skulpturpark. På våra promenader idag har vi redan stött på några konstiga skulpturer. Capo har gruffat och sniffat.

I övrigt är omgivningen här perfekt för Capopromenader. Vi är mitt i ett enormt bostadsområde med fina stigar mellan tallarna. Imorgon skall vi se om vi hittar ut härifrån också!