Den totala skräcken börjar övergå i spänning nu. I takt med att informationen kring hösten ramlade in ökade också skräcken, vad har jag egentligen gett mig in på? På läkarprogrammets hemsida finns ett dokument med repetitionsuppgifter i kemi och vid första anblicken kände jag att jag ingenting kunde. Men efter många tappra försök att ta itu med dem har jag nu betat av ca hälften och känner att jag nog kan lite. Utantillkunskapen är något rostig, men kunskapen finns där inne någonstans.
I och med gårdagens besök till campus började jag också känna mig förväntansfull och nervös. Det blir spännande det här. Jag har liksom inte helt förstått hur vi hamnat här, hur gick det här till, vems var den här idén egentligen? Men jag börjar bli ivrig och skräcken får så småningom ge vika för spänningen.
Samtidigt misströstar jag en aning. Det är så himla jobbigt att flytta. Allt skall packas ner i lådor och allt skall packas upp ur lådor. Och lådorna tar aldrig slut! Jag har jobbat två hela dagar nu med att packa upp och det kommer hela tiden något emellan, mejl som skall skickas, gradu som skall rättas, uppgifter som skall göras, hund som skall promeneras, mat som skall handlas och lagas... ja listan bara fortsätter. Men imorgon skall det ske, här skall se beboeligt ut efter morgondagen eftersom vi får en gäst. En vän till en vän (och min första studiekamrat!) skall sova på vår soffa några nätter tills månadsskiftet. Det känns så skönt med en morot för uppackandet, och en hand att hålla i på måndagen då allting kör igång!
Det var väl allt för idag, känslorna bara svallar då tankar som "vad f*n har jag gett mig in på", "hur hamnade vi här" och "gaaaak så spännande studier jag skall ha" försöker samsas om utrymme i skallen. Men det lugnar ner sig, om någon vecka är jag väl "normal" igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar