Målsnöret

Idag är det sista november. Sista dagen i månaden betyder att Åbo Akademi har skrivit ut betyg.

Detta innebär att jag nu officiellt, äntligen är klar med mina studier.

Jag tänker för en stund glömma att jag varit galen nog och påbörjat en ny lång utbildning och bara njuta. Jag är nu officiellt en mossig matematiker, och jag är officiellt matematiklärare.

I själ och hjärta är jag matematiklärare, vi får se var jag till slut hamnar. En väg tar slut, en annan tar vid. I dag njuter jag!

Passion

Jag har alltid varit en passionerad människa, en människa som bryr sig så oerhört passionerat om allting. Jag bryr mej starkt om saker jag älskar, och jag hatar saker med samma glödande passion. Jag tror att man måste hata något för att kunna älska något passionerat, jag tror att man måste balansera känslorna för att på riktigt kunna bry sig. Att alltid vara glad och positivt passionerad fungerar inte för mej, jag behöver få vara arg på världen ibland. Man behöver inte gå omkring och hata och vara bitter, men man kan koncentrera sitt hat på orättvisor i världen eller något liknande...

Jag har lugnat mig ganska mycket från mina "vilda tonårsår". I stället för en Smaug-drake bor det nu bara en liten Norbert i min mage. Han sprutar inte eld fullt så ofta eller fullt så aggressivt. L har sänt ut zeze-flugevibbar och lugnat ner mig, fått mig att vara lite positivare, en aning mindre cynisk och inte så eldig. Och det är i princip en bra sak. Men...

Jag tappade passionen. En stund tappade jag känslan av att bry mej. Jag upptäckte det en aning för sent, då jag redan tappat passionen. Jag brydde mig helt enkelt inte längre, och jag saknade det. Jag saknade att riktigt passionerat BRY mig om saker, och jobba för att få det bättre. Tre år i Åbo var jag passionerad kring vad jag studerade, jag älskade det. Jag brann för det!

Sista året var ganska tungt, höstterminen innehöll de sista jobbigaste kurserna och vi gjorde oss klara för att lämna Åbo, trots att vi inte helt var klara att lämna Åbo. Och våren, ja, jag tänkte inte ens öppna upp den minnesboxen igen... Men jag var arg, och min nya tamare drake hann liksom inte riktigt med. Han kunde helt enkelt inte spruta så mycket eld som jag skulle ha behövt. Och jag orkade inte bry mig så mycket som jag skulle ha behövt. Och jag tappade passionen. Jag tappade förmågan att gråta, jag som brukar vara som en öppen kran oberoende om jag är arg, ledsen, glad, lycklig eller rörd, jag kände inte lika starkt kring något...

Jag tror jag inte ens insett hur mycket jag saknat att bry mig, och att passionerat jobba med något. Jag var inte passionerad i början av hösten, och är nog inte det helt ännu men jag känner hur elden återvänder. Jag vill älska passionerat igen, älska något jag gör. Och då behöver jag tyvärr spruta lite eld ibland. Jag återvänder, förhoppningsvis starkare och eldigare, men kanske en aning förnuftigare.

Jag känner hur elden återvänder, hur det bränner i bröstet, och det ultimata tecknet var väl att jag stod och störtgrät i köket i går. Orsak? En dokumentär om Peder Fredricson och hans väg mot OS-silver.

När poletten trillar ner

Alltså!

I två år har vi jobbat på att få vår retriever att fatta att han är en retriever, alltså att han verkligen skall retrievra något. Tror ni han gör det... nope! Jag har prövat allt, lockat med godis, haft en "bättre" leksak att byta till, försökt vara superrolig med dummyn eller bollen som skall apporteras, pajasat mej för att locka honom till mej, sprungit undan, haft en speciell dummy som inte är leksak... ja, allt...

Utom uppenbarligen en sak, klickerträning.

I går fokuserade vi på att förstå att jag vill ha bollen i min hand. 15 hundgodisar senare jobbade han ivrigt och han försökte och försökte plocka upp bollen och fundera ut vad det var jag ville. Och så stirrade han snålt på godisarna. Vi gav upp efter en stund när godisarna tagit slut och vi övar andra tricks också. Kan ni ana vad som händer då? Jo, han plockar upp bollen och hoppar upp i soffan med den, levererar den hela vägen till min famn, utan att jag bad om det. Då får man förstås en jackpot-belöning!

Och minen är så obetalbar då poletten liksom ramlar ner. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Alltså, i TVÅ ÅR har jag jobbat på detta, och inget har fått ljuset att tändas. Men 15 godisar och ett par klick senare tänds lyset! Så enkelt, men ändå såååå svårt. Nu skall vi se vart det bär!

Men en nöjd vovve är man i varje fall!

Förutom den nya aptiten för godis som belöning (nytt för oss) har han faktiskt utvecklat en aptit för annat också. Han äter ju alltså sin mat nu för tiden. Och i går höll min glassboll på att försvinna bara för att jag tog en vända till köket för att hämta min tekopp. DET ÄR NYTT, han har inte visat intresse för att stjäla min mat tidigare. Så vi har en ny hund här, jag vet inte riktigt varför och hur det kommer sig.

Men han är ju ändå världens lugnaste, finaste och perfektaste hund. Hur skulle vi klara oss utan vårt Cap?

Idag minns vi

I dag är det alla helgona, alla helgons dag. En dag som inte får så mycket utrymme i dagens värld. Nu för tiden är det bara halloween som gäller, och man glömmer så lätt dagens ursprungliga budskap. Inte för att jag heller alltid varit bra på att minnas, men idag minns jag.

I dag är jag långt borta från familj och vänner, men jag minns ändå. Jag minns fafar, som varit borta i 1,5 år nu. Jag kan inte minnas (i ordets rätta bemärkelse) famo, som jag aldrig fick träffa, men jag kan skänka henne en tanke i varje fall. Och jag minns andra, ingen nämnd och ingen glömd. Jag är dock lyckligt lottad och har inte så hemsk många att minnas.

Men jag minns också annat, jag minns våra marsvin Emma och Lina, jag minns hästar som lärt mej rida. Denna vecka riktar jag också en extra tanke till de 3 fina goldisarna som dött denna vecka i sviterna av en trolig förgiftning.

Idag minns vi!

Hur tänker man?

Innan vi skaffade hund läste jag på ganska mycket och funderade på alla saker som man måste vara orolig över. En sak som från början stressade mej helt otroligt mycket var tanken på att Capo skulle äta något olämpligt och bli sjuk. Han åt ju faktiskt hundskit i början och blev sjuk en gång, en bakterie i magen som ställde till bekymmer. Men inget desto farligare. Men alla böcker är fulla med listor på vad hundar inte skall äta, choklad, vindruvor, xylitol, russin, avokado... ja, listan är hur lång som helst. Visserligen vet jag ju att Capo är en stor hund och att en vindruva troligtvis inte alls gör honom något, men från början var det ju bästa att lära sig allting, han var ju faktiskt liten då.

Med jämna mellanrum läste jag också rapporter om idioter som roat sig med att placera ut förgiftade köttbullar (eller annat hundmums) i hundparker i Åbotrakten. Och så blev jag nojigare och nojigare. Och kunde inte förstå hur folk tänker som vill skada oskyldiga djur. Hur man kan spetsa en köttbulle med gift eller småspik bara för att skada. Hur tänker man då?

Med detta i bakfickan har jag varit otroligt noga med vad Capo stoppar i munnen. Han har fått lära sig att matte får öppna munnen på honom när som helst och ta ut vad som helst. Ingen skillnad vad det är. Om han plockar upp något utomhus behöver jag bara morra till och det åker ut. Är det något SUPERMUMSIGT kanske jag faktiskt måste gå fram och be om det. Jag är relativt nöjd med hur han är uppfostrad där, även fast jag misstänker att jag är orsaken till att han inte apporterar, alltså att jag lite förstört det här men att ha spännande saker i munnen för honom. Men hellre har jag en frisk hund som inte apporterar än en apporterande hund som riskerar förgiftas av allt möjligt.

L tycker ibland jag är lite onödigt nojig kring just denna sak. Och ibland frågar han mej hur många gånger jag verkligen hört att detta har hänt. Nå IDAG har jag igen hört, vilket föranledde detta inlägg. En flock Goldisar har blivit förgiftade och tre av sex hundar har man varit tvungen att avliva på grund av att njurarna skadats irreversibelt. Tre hundar har dött, och tre kämpar ännu för sina liv. På grund av någon idiot. Hur kan man göra så? Hur kan man vilja skada oskyldiga djur på detta sätt? Hur tänker man egentligen?

Det vackra i den annars så tragiska sagan är det otroliga stöd som bildats och riktats mot ägaren till hundarna och de sätt på vilket vilt främmande människor via en stor facebookgrupp velat hjälpa och stöda. Det gör att jag kan återfå en del av tron på mänskligheten igen. Men jag blir ändå superorolig igen, och kommer nog inte att bli mindre noggrann med vad mitt älskade Cap hittar utomhus.