Jag har alltid varit en passionerad människa, en människa som bryr sig så oerhört passionerat om allting. Jag bryr mej starkt om saker jag älskar, och jag hatar saker med samma glödande passion. Jag tror att man måste hata något för att kunna älska något passionerat, jag tror att man måste balansera känslorna för att på riktigt kunna bry sig. Att alltid vara glad och positivt passionerad fungerar inte för mej, jag behöver få vara arg på världen ibland. Man behöver inte gå omkring och hata och vara bitter, men man kan koncentrera sitt hat på orättvisor i världen eller något liknande...
Jag har lugnat mig ganska mycket från mina "vilda tonårsår". I stället för en Smaug-drake bor det nu bara en liten Norbert i min mage. Han sprutar inte eld fullt så ofta eller fullt så aggressivt. L har sänt ut zeze-flugevibbar och lugnat ner mig, fått mig att vara lite positivare, en aning mindre cynisk och inte så eldig. Och det är i princip en bra sak. Men...
Jag tappade passionen. En stund tappade jag känslan av att bry mej. Jag upptäckte det en aning för sent, då jag redan tappat passionen. Jag brydde mig helt enkelt inte längre, och jag saknade det. Jag saknade att riktigt passionerat BRY mig om saker, och jobba för att få det bättre. Tre år i Åbo var jag passionerad kring vad jag studerade, jag älskade det. Jag brann för det!
Sista året var ganska tungt, höstterminen innehöll de sista jobbigaste kurserna och vi gjorde oss klara för att lämna Åbo, trots att vi inte helt var klara att lämna Åbo. Och våren, ja, jag tänkte inte ens öppna upp den minnesboxen igen... Men jag var arg, och min nya tamare drake hann liksom inte riktigt med. Han kunde helt enkelt inte spruta så mycket eld som jag skulle ha behövt. Och jag orkade inte bry mig så mycket som jag skulle ha behövt. Och jag tappade passionen. Jag tappade förmågan att gråta, jag som brukar vara som en öppen kran oberoende om jag är arg, ledsen, glad, lycklig eller rörd, jag kände inte lika starkt kring något...
Jag tror jag inte ens insett hur mycket jag saknat att bry mig, och att passionerat jobba med något. Jag var inte passionerad i början av hösten, och är nog inte det helt ännu men jag känner hur elden återvänder. Jag vill älska passionerat igen, älska något jag gör. Och då behöver jag tyvärr spruta lite eld ibland. Jag återvänder, förhoppningsvis starkare och eldigare, men kanske en aning förnuftigare.
Jag känner hur elden återvänder, hur det bränner i bröstet, och det ultimata tecknet var väl att jag stod och störtgrät i köket i går. Orsak? En dokumentär om Peder Fredricson och hans väg mot OS-silver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar