Vad händer om man saknar en stoppknapp?

"Vad händer om man saknar en stoppknapp?" frågar sig Daniela Frantzell i dagens sommarprat på Svenska Yle. Hennes berättelse är värd att lyssna på. Även om själva berättelsen är främmande för mig är frågan väldigt bekant. Har jag ens en stoppknapp?

Har jag någonsin stannat upp och reflekterat, funderat på vad jag verkligen vill? Jag ältar ibland, funderar på saker jag gjort och beslut jag tagit. Jag funderar på beslut jag ska ta, jag gör sällan något överilat. Och jag har hittills aldrig ångrat ett beslut. Jag försöker ta informerade beslut, så att jag inte behöver ångra mig. Det betyder ju inte att jag alltid gör bra beslut, jag gör usla beslut ibland. Men jag har strävat efter att göra beslut jag kan stå för, beslut jag kan titta tillbaka på och motivera. Så att jag kan vila i dem, oberoende hur det går.

Men vad händer när man inte stannar upp, bara fortsätter att göra beslut på beslut för att de är "bra"? När är det meningen att man ska stanna upp? Eller är det alls meningen? Behöver man reflektera? 

"Man ska göra små beslut med hjärnan och stora beslut med hjärtat" har länge varit mitt mantra. Min fina familj är beslut tagna med hjärtat, men de senaste åren har det varit rätt många stora beslut med hjärnan också, sådana jag ju inte skulle göra. Det är ett litet handikapp att vara matematiker, jag vill gärna att livet ska vara logiskt och att det ska finnas ett rätt svar på frågorna. Problem uppkommer väl när rätt svar i hjärnan inte är rätt svar för hjärtat. Och då kanske man behöver stanna upp och tänka en stund emellan, trycka på stop, ta en time out och lyssna. 

Vi kanske ska ta med oss Gammelmor Pilrots visdomsord åt Pocahontas:

"Que que na-to-ra

Du ska snart förstå

Hör med hjärtat ditt

Då ska du förstå"

Hon var väl ett rätt klokt gammalt träd ändå.

I left my heart in San Fransisco

Okey nej, det var inte San Fransisco. Men Umeå. Vackra, fina, genuina, härliga, norrländska Umeå. Min favoritstad på jorden. 

Vi landade där av en slump. Jag förälskade mig i ett snötäckt, mörkt Umeå en kväll i februari 2016. Vi var på studiebesök med vår grupp av blivande lärare från FPV. Vi skulle besöka några skolor (lustigt nog den skola jag senare kom att jobba för) och umgås lite. Vi bodde högst upp i U&Me hotellet, och jag tittade ut över ett upplyst och mysigt Teg. Och tänkte att här vill jag bo. I augusti 2016 flyttade vi utomlands, och hur skrämmande det än var så var Umeå alltid hemtrevligt och inbjudande. 

Livet ropade bara 3 år senare, och i juli 2019 flyttade vi hem tillbaka. Att lämna Umeå var vidrigt svårt, och jag är på ett plan så arg på mig själv för att jag ville hem. För visst ville jag hem. Jag saknade familjen och släkten, ogillade att inte kunna delta i firanden och samlingar. Så jag var tvungen att välja mellan staden jag fortfarande känner att är mitt hem och det hem som varit mitt nästan hela mitt liv. Ett jobb jag haft ögonen på länge tippade vågen och vi flyttade hem. Men f*n vad svårt det var. 

Jag har varit på minisemester med Nadja. 2 dagar i Umeå. Allt jag kunde skrapa ihop denna sommar med karantän och test och vaccin och hela köret. Jag fick 2 härliga dagar, träffade människor som är viktiga för mig och gick långa promenader i staden som är min. Och min bästa vän fick träffa Damen, det kändes helt absurt att hon hunnit bli 8 månader innan han träffade henne. 

I needed this, jag behöver Umeå. Snälla låt det inte ta 16 månader innan jag ser dig igen. Nu sitter vi på båten hemåt, och vårt största äventyr början strax: att köra hem från Vasa, Damen och jag, när jag är i karantän och inte får fraternisera med andra eller gå in på servicestationer eller dylikt. Någon kallade mig modig och duktig som åker iväg med Damen på äventyr. Dumdristig och envis beskriver nog mig bättre. Vi har klarat 3 dygn, nu ska vi "bara" ta oss hem.