Vi landade där av en slump. Jag förälskade mig i ett snötäckt, mörkt Umeå en kväll i februari 2016. Vi var på studiebesök med vår grupp av blivande lärare från FPV. Vi skulle besöka några skolor (lustigt nog den skola jag senare kom att jobba för) och umgås lite. Vi bodde högst upp i U&Me hotellet, och jag tittade ut över ett upplyst och mysigt Teg. Och tänkte att här vill jag bo. I augusti 2016 flyttade vi utomlands, och hur skrämmande det än var så var Umeå alltid hemtrevligt och inbjudande.
Livet ropade bara 3 år senare, och i juli 2019 flyttade vi hem tillbaka. Att lämna Umeå var vidrigt svårt, och jag är på ett plan så arg på mig själv för att jag ville hem. För visst ville jag hem. Jag saknade familjen och släkten, ogillade att inte kunna delta i firanden och samlingar. Så jag var tvungen att välja mellan staden jag fortfarande känner att är mitt hem och det hem som varit mitt nästan hela mitt liv. Ett jobb jag haft ögonen på länge tippade vågen och vi flyttade hem. Men f*n vad svårt det var.
Jag har varit på minisemester med Nadja. 2 dagar i Umeå. Allt jag kunde skrapa ihop denna sommar med karantän och test och vaccin och hela köret. Jag fick 2 härliga dagar, träffade människor som är viktiga för mig och gick långa promenader i staden som är min. Och min bästa vän fick träffa Damen, det kändes helt absurt att hon hunnit bli 8 månader innan han träffade henne.
I needed this, jag behöver Umeå. Snälla låt det inte ta 16 månader innan jag ser dig igen. Nu sitter vi på båten hemåt, och vårt största äventyr början strax: att köra hem från Vasa, Damen och jag, när jag är i karantän och inte får fraternisera med andra eller gå in på servicestationer eller dylikt. Någon kallade mig modig och duktig som åker iväg med Damen på äventyr. Dumdristig och envis beskriver nog mig bättre. Vi har klarat 3 dygn, nu ska vi "bara" ta oss hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar