Nåjaaa - äntligen

Ända sedan Capo var supersuperliten har vi jobbat på att han skall börja apportera saker som en riktig retriever. Han har alltid varit mycker mer intresserad av att leka med leksakerna på egen hand än att hämta dem åt oss. Men så småningom började han apportera sin favoritkramis, sedan en boll o.s.v. I flera månader har det enda problemet varit att få honom att apportera s.k. dummies. En dummy är en tygkorv specifikt lagad för hundar att ha i munnen. De används i mängder av olika grenar för hundar, och så klart i typ alla som involverar retrievrar eftersom deras huvuduppgift trots allt typ varit att ha saker i munnen. Våra dummies har varit måttligt intressanta, men om man slängt iväg den i skogen har han nog glatt sprungit dit och plockat upp den, men sedan har det varit stopp. Han har bara stirrat på mej och funderat vad ja riktigt vill.

I ett tidigt skede fick jag rådet att springa undan och spela pajas och på så sätt locka Capo till mej när han fått tag i dummyn. Ett par gånger fungerade det, sedan insåg Capo att jag bara pajasade och han fortsatte lugnt med att springa iväg och själv leka med dummyn. Sedan fick jag rådet att ha två dummyn, och så fort han hittade på bus skulle jag försöka locka med den andra, att han alltid skulle vilja ha den där leksaken som JAG hade. Nåja, tji fick jag, han var inte det minsta intresserad av mej och dummyn, han fortsatte lugnt att leka med sin dummy och struntade blankt i mej.

Nästa steg hittade jag på själv, att be honom hämta och sedan stå orörlig och tråkig tills han verkligen hämtade dummyn åt mej. Fungerade ett par gånger, men allt för många gången var jag tvungen att avbryta min orörlighet eftersom Capo sprang iväg på äventyr han inte skulle göra. Så inte heller det fungerade helt bra.

Under midsommarhelgen prövade jag på något nytt. Jag ställde mej passligt bredvid en stor sten eller ett träd eller dylikt och slängde iväg en dummy ut i vattnet. Då kunde jag garantera att Capo skulle gå ut för att hämta den, och även ta upp den i munnen för att bärga den ur vattnet, det gör han nämligen helt utan problem. När han sedan närmade sig stranden hoppade jag in bakom stenen och gämde mej. Han ville då så ivrigt söka upp mej att han direkt kom springande, med dummy och allt. Så jag kunde få tag i dummyn och berömma.

Nu idag var jag igen ute i skogen med honom och kastade dummyn. Och hör och häpna. Plötsligt hämtade han! Ivrigt och utan krusiduller. Rakt mot dummyn och rakt tillbaka till mej med den i munnen. Visserligen tappade han den alltid några centimeter från min hand, men det är tillräckligt nära just nu. Han var också ivrigt med på att jag gömde dummyn och gick en bit bort med honom för att sedan skicka iväg honom för att hämta. Han kom skuttande som en riktig retriever. Kanske vi snart börjar få fason på detta, det har tagit många många många timmar träning hittills och jag anar att det kommer att ta många många timmar till. Men glädjen man känner när han kommer skuttande och viftar på svansen är stor, han kanske blir en retriever ändå!

Capos tidsfördriv

Jag hänger ju i Ekenäs nu under sommaren eftersom jag jobbar där. Capo åker av och an mellan Åbo och Ekenäs eftersom Lennart jobbar i Åbo, det känns som delad vårdnad :) Förra veckan var Capo med mej i Ekenäs och vi passade på att slöa en ledig dag på gräsmattan. Där hittade Capo också en ny leksak, repet som hänger i eken på gården. Oj så kul han hade och hur länge han orkade, kanske jag skall hänga upp ett rep inomhus också så har han något att syssla med.

I Ekenäs härjar han mest dagtid, man märker att han inte har lika mycket ro att lägga sig och sova dagtid som i tråkiga Åbo. Så när vi är i Åbo hänger han på sin nya favoritplats, precis utanför dörren. Jag har riggat upp ett litet kompoststängsel som håller honom på "vår" del av "balkongen" och där ligger han sen. Han är så förtjust att det är sjukt svårt att få honom att komma in om man vill stänga dörren.

VEPE

Vi går en kurs i VEPE (vesipelastus) med Capo nu under sommaren. Eller vi försöker, den är nämligen varje onsdagkväll i Salo och det krockar lite med mitt jobb. Men vi har varit 4 gånger redan i maj och början på juni och nu hoppas jag på att vi skulle hinna i juli något varv också.

Från de gånger vi varit har i varje fall en av eldsjälarna bakom kursen, Markku Lindberg, fotat våra träningar.

Förra gången vi var där, för två veckor sedan, fick jag klä mej i torrdräkt och leka drunknande. Ett moment i VEPE:s första klass är nämligen bogsering av drunknande. Så jag kravlade in i dräkten och simmade ut i det lilla träsket vi tränar vid. Och alla hundarna lyckades framgångsrikt rädda mej. En bogserade visserligen in mej i en mossig kant i stället för till bryggan men det var good enough. Capo bogserade fint in mej till bryggan i varje fall, det gick helt naturligt. 

Midsommar

Vi passade på att åka upp till Vasa och hälsa på Lennarts familj och släkt över midsommarhelgen eftersom vi råkade vara lediga båda två då. Så vi tog vårt pick och pack och begav oss på midsommartrip. Och som vanligt på skären i Vasa fick man mat, mat och mer mat samt fint program och underbart sällskap.

Vi lagade en midsommarstång. Det är jättemånga år sedan jag lagat en midsommarstång, och jag tror att jag aldrig någonsin faktiskt bundit en sådan där lång girlang av björk. Men det var jättekul, och stången blev superfin. Capsingen övervakade resandet av stången.

Sedan tröttnade han och började i stället med sin favoritsyssla, tuggning.

Mot kvällen tittade solen fram, och vi avnjöt midsommaraftonens höjdpukt, badtunna!

Vi passade också på att pröva Capos första juleklapp på riktigt. Han fick använda den vid nyår redan när vi då åkte skridskor över isen till skären men nu fick han använda den i motorbåt, i kanot och riktigt simma med den till och med. Och handtaget höll bra att lyfta honom i när han var skeptiskt inställd till båtarna :D

När vi skulle starta neråt meddelade Capsingen att han tröttnat på att sitta ensam i bakluckan, det hade trots allt blivit lite mycket bilsittas under veckoslutet. Han steg helt resolut in genom den öppna förardörren och kravlade över växelspak och allting och satte sig tillrätta på passagerarsätet. Vi blev alla så fulla i skratt så vi måste ta en bild innan vi gjorde försök nummer två att få honom att hoppa in i bakluckan igen.

End of an era

I förrgår slutade en lång kamp, en kort kamp, en epok och ett liv. Min fafar somnade in efter ett långt liv. Han var som en katt, med nio liv, men nu tog även det sista livet slut.

Han fick leva nästan 88 år och han hann med så mycket. Han var en kämpe, den envisaste människan jag någonsin känt. Han levde 24 år efter att hans fru dog, han överlevde nästan 10 års dialysvård och två allvarliga benbrott efter sin 80-årsdag. Han vandrade omkring på sin älskade gård i sitt älskade hus och pysslade långt upp i åren med allting där. Han hade sina miljontals bin som han tog hand om och de sista åren matade han med stor iver och omsorg en kull mårdhundsungar som sprang omkring på gården.

Jag hade den stora äran och stora lyckan att få lära känna honom.
Det är av honom jag ärvt min envishet, min knotiga näsa och min förkärlek för löddrande tandkräm.

Han somnade lugnt in med sina närmaste runt omkring sig och får nu vila i frid bredvid sin fru i Pojo.

Tack för allt fafar

Kroatien - dag 5

Sista dagen tog vi oss en promenad längs med strandpromenaden

Sedan kom vi till en återvändsgränd. Men eftersom vi var på äventyr fanns det bara en utväg, att klättra genom muren :D

På andra sidan fortsatte vår promenad

Till slut kom vi fram till en helt öde strand var vi picnicade på jordgubbar...

... och tog resans enda dopp.

Sedan tog vi resans sista lunch, med resans billigaste vin

I Kroatien kan man köpa vin och starksprit i vanliga mataffärer. Att man dessutom kunde köpa vin i 3 liters plastdunkar var dock nytt för mej.

Kroatien - dag 4

 Dagens stora grej var fyrhjulingssafari

Sedan tog vi lunch i Trogir, en liten by ca 15 km från Split. Jag vågade mej på att äta hela bläckfiskar bara så där, utan pastasås :D