Ända sedan Capo var supersuperliten har vi jobbat på att han skall börja apportera saker som en riktig retriever. Han har alltid varit mycker mer intresserad av att leka med leksakerna på egen hand än att hämta dem åt oss. Men så småningom började han apportera sin favoritkramis, sedan en boll o.s.v. I flera månader har det enda problemet varit att få honom att apportera s.k. dummies. En dummy är en tygkorv specifikt lagad för hundar att ha i munnen. De används i mängder av olika grenar för hundar, och så klart i typ alla som involverar retrievrar eftersom deras huvuduppgift trots allt typ varit att ha saker i munnen. Våra dummies har varit måttligt intressanta, men om man slängt iväg den i skogen har han nog glatt sprungit dit och plockat upp den, men sedan har det varit stopp. Han har bara stirrat på mej och funderat vad ja riktigt vill.
I ett tidigt skede fick jag rådet att springa undan och spela pajas och på så sätt locka Capo till mej när han fått tag i dummyn. Ett par gånger fungerade det, sedan insåg Capo att jag bara pajasade och han fortsatte lugnt med att springa iväg och själv leka med dummyn. Sedan fick jag rådet att ha två dummyn, och så fort han hittade på bus skulle jag försöka locka med den andra, att han alltid skulle vilja ha den där leksaken som JAG hade. Nåja, tji fick jag, han var inte det minsta intresserad av mej och dummyn, han fortsatte lugnt att leka med sin dummy och struntade blankt i mej.
Nästa steg hittade jag på själv, att be honom hämta och sedan stå orörlig och tråkig tills han verkligen hämtade dummyn åt mej. Fungerade ett par gånger, men allt för många gången var jag tvungen att avbryta min orörlighet eftersom Capo sprang iväg på äventyr han inte skulle göra. Så inte heller det fungerade helt bra.
Under midsommarhelgen prövade jag på något nytt. Jag ställde mej passligt bredvid en stor sten eller ett träd eller dylikt och slängde iväg en dummy ut i vattnet. Då kunde jag garantera att Capo skulle gå ut för att hämta den, och även ta upp den i munnen för att bärga den ur vattnet, det gör han nämligen helt utan problem. När han sedan närmade sig stranden hoppade jag in bakom stenen och gämde mej. Han ville då så ivrigt söka upp mej att han direkt kom springande, med dummy och allt. Så jag kunde få tag i dummyn och berömma.
Nu idag var jag igen ute i skogen med honom och kastade dummyn. Och hör och häpna. Plötsligt hämtade han! Ivrigt och utan krusiduller. Rakt mot dummyn och rakt tillbaka till mej med den i munnen. Visserligen tappade han den alltid några centimeter från min hand, men det är tillräckligt nära just nu. Han var också ivrigt med på att jag gömde dummyn och gick en bit bort med honom för att sedan skicka iväg honom för att hämta. Han kom skuttande som en riktig retriever. Kanske vi snart börjar få fason på detta, det har tagit många många många timmar träning hittills och jag anar att det kommer att ta många många timmar till. Men glädjen man känner när han kommer skuttande och viftar på svansen är stor, han kanske blir en retriever ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar