Tankar kring träning med hund

Jag har haft mycket tid att fundera och reflektera över det här med att träna hund under de senaste två veckorna. Capo har visat upp hela spektrumet, han har varit allt från totalt döv och blind till världens mest följsamma gosehund. Jag tror att han är väldigt medveten om att han är en väldigt älskad och omtyckt hund och att jag vet att vad han än gör så är han ändå husets kung. Det känns så när han ligger och gosar i sängen och riktigt breder ut sig som den lejonkung han är.

I min desperation för ett par veckor sedan så gick jag med i en facebookgrupp som heter Träna hund. Efter 48 timmar måste jag stänga av aviseringarna helt och hållet eftersom jag blev så irriterad. I gruppen fanns det alla sorters människor och alla sorters hundar, och förstås alla sorters problem. Redan problemen var ibland en källa till irritation, för vissa människor hade liksom inte satt frågan via hjärnkontoret innan de frågade på facebook.

Vissa människor gjorde mej dock mer ledsen än irriterad. Människor som sökte hjälp med beteenden orsakade av tristess. Det är klart att man kan få en individ med extremt mycket energi och extremt behov av aktivitet, men då människor villigt erkänner att de "nog inte egentligen visste hurudan rasen var" eller "inte tänkte på hurudan rasen var" utan "den var så söt", då blir jag nog ledsen. Ledsen både för hundens och människans skull. Man kan inte veta allt om hundträning, speciellt inte som det finns så himla många inriktningar och nischer, men snälla söta ändå... man MÅSTE ta reda på vad en hundras är framavlad för. Vad den har förutsättning att trivas med, hur "normalinividen" fungerar.

Det är varje hundägares ansvar att ta reda på vad det är för hund man tänker skaffa. Alltid går det inte (om man har en blandras av okänd sort) men om man skaffar sig en rashund så har man som ägare alla förutsättningar i välden att ta reda på och göra sin efterforskning INNAN man har hunden och INNAN man har ett problem på halsen!

Svaren på frågorna sen då... Där fanns människor som välmenande svarar, dock också de ibland utan någon som helst logik bakom. Och sedan finns det människor som verkar sätta all sin energi på att missförstå frågan och hänga upp sig på formuleringar. Så de klagar, anklagar, skäller och gnäller. För att inte tala om de människor som orkar kommentera på allt och ingenting. Ta fasta på helt sjuka saker och gnälla på oväsentligheter. Nej, jag orkade inte belasta min inre drake med det irritationsmomentet. Jag får ty mig till andra källor om jag behöver hjälp igen. Tanken med facebookgruppen är och förblir bra, och man kan få inspiration och nya idéer. Men jag skulle inte utsätta mej för att fråga om råd där, människor kunde vara bra elaka faktiskt.

Jag och Capo tar nya tag, och varje dag blir vi bättre på att förstå varandra. Han är min guldklimp, och jag kunde inte önska mej en bättre första hund. Han är helt perfekt, som ras och framför allt som individ.

Han som kan skapa bergochdalbana

Alltså hunden. Den underbara, galna, härliga, krångliga, fina, söta hunden. Han som ger mej huvudvärk och skrattkramper om vartannat. Han som ger mej nya gråa hår varje dag men som antagligen också förlänger mitt liv med några minuter varje dag med sin gränslösa kärlek. Utan hunden skulle jag ha många fler ledsna stunder per dag, mycket sämre kondition men också betydligt färre frustrationsmoment varje dag.

De senaste veckorna har varit en riktig bergochdalbana. För två veckor sedan på träning hade vi en total katastrofsession. Capo var som en trotsig treåring. Fixerad på allt utom mej, stark som en häst, totalt oberörd av kopplet kring halsen eller alla mina försök att locka honom. Allt godis. Till och med ost var ointressant. Vi hade 90 minuters totalt kaos då jag kände mej som världens sämsta hundägare. Allt Capo kunnat var som bortblåst, kvar var ett 35 kg:s muskelpaket fixerad på alla hundar runt omkring.

I två veckor har vi nu funderat på vad som varit fel, vad vi skall jobba på. Att gå förbi hundar ute har varit tungt och jag har utvecklat mer armmuskler än tidigare.

På måndagen var vi på träning. I 75 minuter gjorde vi inget annat än gick omkring så nära andra hundar att det var svårt, men inte så nära att han inte klarade det. Vi satt mitt i lokalen och lät andra hundar promenera omkring så där passligt nära. Jag var som en tuggummiautomat som bara spottade ur mej godis. Världens billigaste godis dessutom då allt han behövde göra var att titta mej i ögonen. Han var duktig, vi var duktiga. Men det kändes så konstigt då han ju egentligen kan detta, han vet hur man skall vara.

Idag var vi på träning igen, samma personer som katastrofen för 2 veckor sen. Lennart kom med för att se hur han skulle bete sig. Vad tror ni händer då? Jo världens finaste hund är superduktig. Allting fungerar, fokuset är fint. Inga störningar var tillräckliga, han fokuserade på mej och mitt godis, min klicker och min bekräftelse. Det måste vara husses lugnande inverkan tror jag. Ett varv blev det för mycket för Capo och han tappade fokus, men det var 100% mitt fel då jag borde ha insett och sett vad som skulle hända. Men min hund fungerade som tidigare, han var nöjd och jag var såååååååååååå nöjd, strålade riktigt.

Jag är så stolt och glad över min guldklimp. Och samtidigt så irriterad på att han skapar en sådan här bergochdalbana för mej. Mina nerver är lite för svaga för hundträning.

Början på året

16.1

Halva januari har gått. Vad har jag fått uträttat då? Jo, inte ett skit!

Vi kom tillbaka till Umeå på trettondagen och sedan dess har jag suttit med näsan i en bok, ett häfte, en powerpoint eller datorskärmen. Jag har läst på tent. Eller tentA som det av någon anledning heter här. Termin 1 är officiellt över idag. Vi har skrivit tent, 6 timmar, 16 frågor. Material från hela jäkla terminen. 27 hp (sp) kunskap som skulle spys ut. Och snacka om detaljkunskap i vissa fall. Det positiva är ju att ingen kommer vänta sig att vi senare skulle minnas alla namn på alla små proteiner. But for now så kan vi dem!

Jag kommer nog aldrig fatta varför tenten skall vara i januari. Matematiker som jag är förstår jag alla gånger att terminen inte kan ta slut i december, då skulle den vara kortare än vårterminen. Men jag tycker det är tortyr att ha tent efter jullovet. För tror ni man kan fira jul med tusen enzymer hängande över axlarna. Nope, inte helt åtminstone. Så jag tänkte föreslå att man skulle ha en vecka ledigt i december för tentläsning (samma vecka som nu infaller mellan trettondag och tent) och så skulle man tenta innan jul. Hur skulle detta gå till, höstterminen är ju full tänker ni? Jo, men om man tar allt överlopps som de lagt in under hösten (alltså sånt som inte ingick i vår tenta) och lägger det här i början på januari har man det fixat. Vi har haft en fakultetsgemensam dag, en torrlabb (alltså egentligen bara rapportskrivning), en litteraturuppgift och en massa gruppdiskussioner inom något som kallas Personlig utveckling. Skulle inte allt detta kunna hända nu? Ingen skulle ha särskilt hög motivation direkt efter jul, nä, men det hade vi nog inte i november heller då vi skulle sitta och glo i dammiga artiklar. Så jag tycker det åtminstone är värt att överväga. Skall skriva det i min utvärdering.

Imorgon börjar termin 2. Nu är det organkurs. En kurs på 46,5 sp (den fortsätter på hösten, mysigt right?). Jag vet inte helt vad jag skall vänta mej. Mycket latin, många detaljer. Lite närmare det som intresserar mej i varje fall. Vi får se vart det bär.