Han som kan skapa bergochdalbana

Alltså hunden. Den underbara, galna, härliga, krångliga, fina, söta hunden. Han som ger mej huvudvärk och skrattkramper om vartannat. Han som ger mej nya gråa hår varje dag men som antagligen också förlänger mitt liv med några minuter varje dag med sin gränslösa kärlek. Utan hunden skulle jag ha många fler ledsna stunder per dag, mycket sämre kondition men också betydligt färre frustrationsmoment varje dag.

De senaste veckorna har varit en riktig bergochdalbana. För två veckor sedan på träning hade vi en total katastrofsession. Capo var som en trotsig treåring. Fixerad på allt utom mej, stark som en häst, totalt oberörd av kopplet kring halsen eller alla mina försök att locka honom. Allt godis. Till och med ost var ointressant. Vi hade 90 minuters totalt kaos då jag kände mej som världens sämsta hundägare. Allt Capo kunnat var som bortblåst, kvar var ett 35 kg:s muskelpaket fixerad på alla hundar runt omkring.

I två veckor har vi nu funderat på vad som varit fel, vad vi skall jobba på. Att gå förbi hundar ute har varit tungt och jag har utvecklat mer armmuskler än tidigare.

På måndagen var vi på träning. I 75 minuter gjorde vi inget annat än gick omkring så nära andra hundar att det var svårt, men inte så nära att han inte klarade det. Vi satt mitt i lokalen och lät andra hundar promenera omkring så där passligt nära. Jag var som en tuggummiautomat som bara spottade ur mej godis. Världens billigaste godis dessutom då allt han behövde göra var att titta mej i ögonen. Han var duktig, vi var duktiga. Men det kändes så konstigt då han ju egentligen kan detta, han vet hur man skall vara.

Idag var vi på träning igen, samma personer som katastrofen för 2 veckor sen. Lennart kom med för att se hur han skulle bete sig. Vad tror ni händer då? Jo världens finaste hund är superduktig. Allting fungerar, fokuset är fint. Inga störningar var tillräckliga, han fokuserade på mej och mitt godis, min klicker och min bekräftelse. Det måste vara husses lugnande inverkan tror jag. Ett varv blev det för mycket för Capo och han tappade fokus, men det var 100% mitt fel då jag borde ha insett och sett vad som skulle hända. Men min hund fungerade som tidigare, han var nöjd och jag var såååååååååååå nöjd, strålade riktigt.

Jag är så stolt och glad över min guldklimp. Och samtidigt så irriterad på att han skapar en sådan här bergochdalbana för mej. Mina nerver är lite för svaga för hundträning.