I april tog jag ett stort beslut. Beslutet att sluta studera. Hela året när folk har frågat hur studierna går har jag svarat "Jodå, det går bra, men jag har historiskt låg studiemotivation". Eftersom motivationen stadigt följt en nedåtgående kurva har jag varje vecka kunnat upprepa meningen och vara sanningsenlig. Så i mars, efter en synnerligen tung dag, fick jag nog. Jag började undersöka mina arbetsmöjligheter i Umeå, mina möjligheter att jobba istället för att studera.
Jag skickade ett par mejl, och gick sedan nöjd och glad och sova. Nästa morgon fick jag ett mejl, med en förfrågan kring vad jag gör nu. Nu? Nu sitter jag i pyjamas och dricker te!
Just NU behövdes det en vikarie på en gymnasieskola i Umeå, och jag nappade. I två veckor fick jag igen stå i klassrummet, något jag inte gjort sedan den sista lektionen på FPV i fjol våras. Och jag fick känna hur mycket jag älskar det. Hur mycket jag saknat det. Hur jag älskar att stå i ett klassrum, älskar att se elever och studerande förstå något. Hur jag bara står och fånler av lycka när mina elever påbörjar sin uppgift och jag nästan kan se hur luften sprakar av deras energi. Hur jag njuter av alla möten i klassrummet, oberoende om de är mellan mej och eleverna eller dem själva emellan. Hur elden i mej vaknar och får spraka när jag kan tända ett litet ljus hos någon.
En månad senare fick jag ett arbetserbjudande. Och bara ett par dagar senare hade jag bestämt mej. Jag lämnar universitetet, jag tar steget in i den värld jag är utbildad för och brinner för. Detta läsår kommer jag inte att studera själv, jag kommer att få vara lärare.
På måndag börjar jag, och jag är helt skräckslagen. Extremt ivrig, glad, lycklig och taggad, men helt sjukt nervös och skitskraj! Jag skall få välkomna min alldeles egna klass till högstadiet, och jag skall få jobba med elever som har ett lite extra stort intresse för just mina ämnen.
Jag vet inte vart denna stig bär, det återstår att se. Men just nu är jag nöjd med mitt beslut. Ingen vet ännu om det blir en läkare av mej någon dag, men lärare är jag redan. I själ och hjärta. Detta år har åtminstone fått mej att inse hur stark den identiteten är hos mej, hur starkt jag brinner för det. Jag har haft denna identitet långt innan FPV formade den (och nästan tog kål på den) och jag har återupptäckt den under året i skolbänken. Nu skall jag ta ett stort kliv, och trots att det är skrämmande är jag också så tacksam över chansen. Nu återstår det bara att se om mina elever förstår sig på matematik på Muminspråk!
