Det betydde inte att han nu att massa energi på att få mej lycklig, slavat i köket och städat eller vad som nu gör en fru glad. Det betydde helt enkelt att hans liv känns bättre än på länge. För att hans fru är lycklig. Det fanns tydligen en slående skillnad mellan våren och nu.
Den första arbetsveckan förlöpte i den dimma som infinner sig då hjärnkontoret överhettar av all information. Den andra förlöpte i racertakt, den takt som behövs då man borde vara på tretton ställen samtidigt.
Den tredje har börjat med samlat. Jag vet vad jag skall göra när i klassrummen. Jag vet var klassrummen ligger. Jag kan namnen på 80% av mina elever. Jag har planerat bra lektioner. Jag har hållit både bra och mindre bra lektioner redan. Jag har fått access till alla digitala system och nästan lärt mej lösenorden till alla nya användarkonton till det ena med det sjunde.
Och jag är lycklig! Jag har alltid vetat det, jag har alltid känt det. Men ibland är vägen dit krokig och kantad med så lockande skyltar att man bara måste stanna ett par gånger på vägen, man når nog fram ändå. I sinom tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar