Skrivkramp

Jag älskar att skriva, jag är väldigt jag när jag får skriva. Jag har alltid drömt om att skriva en bok, och jag har påbörjat många och inte färdigställt en enda. 

Jag började skriva blogg för att skriva av mig ibland. Men jag vill inte blogga så där som väldigt många gör och bara referera sitt liv. Jag vill inte skriva om min dag som om jag drev reality tv. Jag vill skriva annat, något med mer känsla och mer ärlighet. Men ibland har jag skrivkramp. Jag hittar inte en enda sak att skriva om liksom. Vardagen rullar på, byggsekten greppar oss, solen skiner, myggorna bits, damen växer. Same old same old liksom.

En vän påminde mig dock om min blogg igår, när han delade ett minne kring hur otroligt kul mina texter blev när Google translate fick översätta dem till finska. Och engelska. Och det kan ju bero antingen på att Google translate är usel, eller på att mitt sätt att skriva är lite udda. Men jag gillar min stil, och någon dag ska jag ännu skriva något värt att läsa. 

But til then får jag hålla till godo med min blogg. Och hoppas på inspiration för några inlägg per månad. Och under tiden får jag njuta av det fina i tillvaron, och försöka glömma allt vad bygg heter. Jag har ju trots allt 10 ben som sprider glädje. 

Viljan - den viljan

 Jag kan meddela att när man är sju månader har man en egen vilja. Man har dock inte en särdeles stor repertoar för att uttrycka den, så det är upp till husets detektiver (de som går under namnen mamma och pappa) att lista ut vad Damen har för behov just nu. Det är lite olika lätt olika dagar. 

Vi gillar att sitta, förutom när det infaller när vi hellre vill stå eller ligga
Vi gillar att sitta på pottan, men bara när vi själv vill
Vi avskyr skötbord, för där kan man inte sitta...
men om man får sitta och borsta tänderna är det rätt okey ändå.

Vi äter allt, helst så fort som möjligt och helst 5 minuter innan det serveras. 

Vi älskar att bli kittlade, helst av en hund som slickar tosingar.
Pandakramisen kan också göra ett bra jobb, och mammas näsa. 

Vi vill krypa framåt, men vi kanar mest bakåt.
Vi vill plocka upp alla saker inom räckhåll och slänga dem i golvet. Inklusive mammas telefon (som fick en spricka i glaset...)

Vi tror att hundar är trevliga. Att de skäller, gruffar, morrar eller nafsar en i tårna är bara bra, det skrattar vi glatt åt. När hundarna kommer är världen en bra plats. 

Vi älskar att vara med och sitta i famnen. Eller sitta bredvid, eller på, eller vid. Bara vi är med.

Med i köket - här blir det rabarberkräm

Med på hundträning - träningsledaren är i gång

Vi är rätt glada, och nöjda och trevliga överlag faktiskt, trots vissa orimliga inslag av bebisvrål. Så är det att vara sju månader. Sju härliga månader. Hon förgyller vår vardag, varje dag!

Dylika bebisar är farliga, sade Lennarts kollega. De kan lätt göra så att det blir fler ;)