Mer böcker igen, ni har inte tröttnat än. Efter juni har ju halva året gått, och då måste ju jag ha halva mängden läst. Utmaningen var ju 36 böcker under året, så jag borde alltså ha läst 18 (visst räknar jag rätt nu) böcker när juni slutar. Här får ni nu bok 15 - 17.
Bok 15 & 16 - The Magician King & The Magician's Land - Lev Grossman
Fortsättningen på bok 14. Det fanns två delar till i denna (hederliga) trilogi. Jag fortsatte förstås serien och har nu avslutat serien. Den är alltså relativt ny, skriven och publicerad med början 2009. Den är lite ovanlig, och ganska filosofisk. Absolut läsvärd. Den hade många parallella spår som på ett elegant sätt knöts ihop i slutet och gjorde slutet ganska så bra. Ganska avslutande liksom. Finns få saker jag hatar mer i litteraturväg än ett "Öppet slut" som lämnar allt för mycket åt läsaren att hitta på. Läs gärna, eller våga er på TV-serien på HBO.
Bok 17 - The Magnificent 12 - Michael Grant
Jag tog en liten paus efter tyngre fantasytitlar och undersökte en ny ungdomsserie. Boken var ganska så mycket kortare än de senaste, men den var uppfriskande. En ung hjälte, en lite nytänkande story. En urgammal tanke kring magi och en kamp mellan gott och ont. En liten kille som växer in i sin roll som världens räddare och som hjälte. Boken känns som en ungdomsbok, absolut. Historien är enklare, inte så många långa krokar på vägen. Språket är urbant och modernt, och lättläst och roligt. Kändes som början på en bra story, återstår att se när jag hinner med följande delar.
Har bok 18 och 19 igång, så snart är jag exakt på rätt antal!
onsdag 20 juni 2018
fredag 8 juni 2018
Det här med att gråta
Läste detta blogginlägg på en av mina favoritbloggar och fick inspiration att skriva något om det här med att ha lätt till tårar. Jag är nämligen skapt ungefär som en fontän, jag gråter mest hela tiden. Och det är inga stilla, vackra tårar som i böcker, det är snuvig, rödmosig fulgråt. Alltid.
Jag gråter av sorg (som normala människor), av glädje, av rörelse, av ilska, av vanmakt, av smärta, av irritation, av lycka, ja listan kan göras oändlig. Jag gråter alltid. Punkt. Jag både älskar denna egenskap och hatar den. Jag älskar att jag vågar och att jag nästan slutat skämmas över att jag alltid gråter. Jag ogillar att jag knappt kan bli halvirriterad utan att ögonen fylls med tårar. Och jag fullkomligt hatar att jag inte kan vara arg utan att rösten kryper upp i falsett och ögonen fullkomligen sprutar. Hur skrämmande och respektingivande är man liksom då, snyftande och hulkande?
Vi är flera i min familj som fungerar likadant, och jag brukar berätta två historier om detta gråtande när det kommer på tal (ju äldre jag blir desto fler gråtare möter jag nämligen).
1. Mamma och jag i London
Mamma och jag var i London för några år sedan. Vi skulle, som så många andra, gå på Lejonkungen. Vi gick till teatern, bänkade oss och inhandlade snacks. Belysningen dämpades och föreställningen började. Vid den första (!) klara fina tonen i introt bröt jag ut i den berömda fulgråten. För att det var så vackert, och så nostalgiskt och så känslofyllt. Detta var på tiden då jag ännu lite skämdes för detta så jag försökte febrilt dölja detta för mamma som satt bredvid. Ända tills jag inser att hon också störtgråter. Typ 15 sekunder in i föreställningen, medan de vackraste maffigaste elefanterna marscherade ner för mittgången på teatersalen.
Vi grät många gånger under föreställningen, båda två, och fortsatte sedan rödgråtna kvällen. Magiskt på alla sätt!
2. Syster och jag har våravslutning på musikinstitutet
Året var 2012 och jag skulle delta i min sista våravslutning på Musikinstitutet i Ekenäs. I 12 år hade jag stått på samma scen för en våravslutning, och detta skulle bli min sista. Ni ser ju redan att detta skulle sluta på endast ett sätt, visst?
Jag klarade mig igenom mitt sista uppträdande på trumpet (for the record mitt livs näst bästa) och igenom körens uppträdande där jag dessutom sjöng solo. I slutet av konserten brukar det höra till att alla körer (barn i alla åldrar från 7-20) samlas på scenen för en gemensam sång. Alltid samma sång, alltid i kanon, alltid småfalskt och underbart.
Jag stod mitt i högen mellan mina två bästa vänner och började sjunga. En vers in började jag ju så klart gråta. Av känslan att stå där, av hur härligt det var, av att det var sista gången. Jag sneglade åt höger och mötte min systers blick. Kanske ni anar vad som händer då? Jo, också hon börjar storgråta och kommer gående till mitten med mig och där står vi och kramas. Vi vågar blicka ut i publiken efter en halv vers till och hittar mamma på sista raden. Gråtande. Släktfel?
Till saken hör att varenda kotte i publiken visste att vi var systrar och att mamma var mamma, så de måste ju ha trott att någon av oss var döende eller något dylikt, inte att det bara handlade om en speciellt gråtmild familj.
Så ja, jag gråter, minst en gång i veckan. I år har jag av många olika orsaker gråtit oftare än vanligt, så medeltalet är snarare än gång om dagen just nu. Men jag har slutat bry mig, och låter tårar av alla de slag falla. Jag har också lärt mig att det är ett dåligt tecken om jag slutar gråta, det är helt enkelt så jag ventilerar. Må jag aldrig sluta gråta.
P.S. Ja, jag gråter lite när jag skriver detta.
P.P.S. Ja, syster kommer också gråta lite när hon läser det.
Jag gråter av sorg (som normala människor), av glädje, av rörelse, av ilska, av vanmakt, av smärta, av irritation, av lycka, ja listan kan göras oändlig. Jag gråter alltid. Punkt. Jag både älskar denna egenskap och hatar den. Jag älskar att jag vågar och att jag nästan slutat skämmas över att jag alltid gråter. Jag ogillar att jag knappt kan bli halvirriterad utan att ögonen fylls med tårar. Och jag fullkomligt hatar att jag inte kan vara arg utan att rösten kryper upp i falsett och ögonen fullkomligen sprutar. Hur skrämmande och respektingivande är man liksom då, snyftande och hulkande?
Vi är flera i min familj som fungerar likadant, och jag brukar berätta två historier om detta gråtande när det kommer på tal (ju äldre jag blir desto fler gråtare möter jag nämligen).
1. Mamma och jag i London
Mamma och jag var i London för några år sedan. Vi skulle, som så många andra, gå på Lejonkungen. Vi gick till teatern, bänkade oss och inhandlade snacks. Belysningen dämpades och föreställningen började. Vid den första (!) klara fina tonen i introt bröt jag ut i den berömda fulgråten. För att det var så vackert, och så nostalgiskt och så känslofyllt. Detta var på tiden då jag ännu lite skämdes för detta så jag försökte febrilt dölja detta för mamma som satt bredvid. Ända tills jag inser att hon också störtgråter. Typ 15 sekunder in i föreställningen, medan de vackraste maffigaste elefanterna marscherade ner för mittgången på teatersalen.
Vi grät många gånger under föreställningen, båda två, och fortsatte sedan rödgråtna kvällen. Magiskt på alla sätt!
2. Syster och jag har våravslutning på musikinstitutet
Året var 2012 och jag skulle delta i min sista våravslutning på Musikinstitutet i Ekenäs. I 12 år hade jag stått på samma scen för en våravslutning, och detta skulle bli min sista. Ni ser ju redan att detta skulle sluta på endast ett sätt, visst?
Jag klarade mig igenom mitt sista uppträdande på trumpet (for the record mitt livs näst bästa) och igenom körens uppträdande där jag dessutom sjöng solo. I slutet av konserten brukar det höra till att alla körer (barn i alla åldrar från 7-20) samlas på scenen för en gemensam sång. Alltid samma sång, alltid i kanon, alltid småfalskt och underbart.
Jag stod mitt i högen mellan mina två bästa vänner och började sjunga. En vers in började jag ju så klart gråta. Av känslan att stå där, av hur härligt det var, av att det var sista gången. Jag sneglade åt höger och mötte min systers blick. Kanske ni anar vad som händer då? Jo, också hon börjar storgråta och kommer gående till mitten med mig och där står vi och kramas. Vi vågar blicka ut i publiken efter en halv vers till och hittar mamma på sista raden. Gråtande. Släktfel?
Till saken hör att varenda kotte i publiken visste att vi var systrar och att mamma var mamma, så de måste ju ha trott att någon av oss var döende eller något dylikt, inte att det bara handlade om en speciellt gråtmild familj.
 |
| https://twitter.com/hookedonfriends/status/751466163117314050 |
Så ja, jag gråter, minst en gång i veckan. I år har jag av många olika orsaker gråtit oftare än vanligt, så medeltalet är snarare än gång om dagen just nu. Men jag har slutat bry mig, och låter tårar av alla de slag falla. Jag har också lärt mig att det är ett dåligt tecken om jag slutar gråta, det är helt enkelt så jag ventilerar. Må jag aldrig sluta gråta.
P.S. Ja, jag gråter lite när jag skriver detta.
P.P.S. Ja, syster kommer också gråta lite när hon läser det.
Det har blivit mycket resande nu
Sedan jag senast skrev har jag nästan inte varit på plats i Umeå annat än för att jobba. Jag tillbringade 4 dagar i Åbo över Kristi Himmelsfärd för att lära känna vår nya familjemedlem som då fyllde 8 veckor. Normalt får ju en valp lämna sin mamma vid 8 veckor, men importreglerna är ganska stränga för import till Sverige, så Rondo fick stanna lite längre hos sin mamma i väntan på att han skulle bli tillräckligt gammal för alla vaccin som krävs före import.
Förra helgen var det studentfest i Ekenäs som gällde. L råkade dessutom ha en arbetsresa till Helsingfors precis samma vecka, så vi fick båda tillbringa några värdefulla timmar i Ekenäs med min familj. Denna gång dock ingen valp. Han är kvar i Åbo.
Men nu, nu sitter vi på båten på väg från Umeå igen. Denna gång för att hämta vår lilla guldklimp. Capo har fått stanna i Umeå så att vi får bekanta oss med vår nykomling i lugn och ro. Han har nu hunnit fylla 12 veckor, och fått sina vaccin. Nu är det bara det att det ännu krävs en inkubationstid innan man får föra honom över gränsen. Så han får ännu stanna hos "farmor & farfar" ett par dagar innan vi får semester och kommer över till Finland till honom. Först i slutet av juni får vi föra honom över gränsen, tur att det finns semestrar.
Processen kring detta har inte helt varit perfekt, men summa summarum så har det blivit ganska så bra. Vi hade turen att träffa helt perfekta uppfödare för 4 år sedan, och Rondo har haft 12 helt underbara veckor hos dem. Nu är det dock dags att lära sig komma överens med sin storebror, han som tror att han är kung över hela världen.
Förra helgen var det studentfest i Ekenäs som gällde. L råkade dessutom ha en arbetsresa till Helsingfors precis samma vecka, så vi fick båda tillbringa några värdefulla timmar i Ekenäs med min familj. Denna gång dock ingen valp. Han är kvar i Åbo.
Men nu, nu sitter vi på båten på väg från Umeå igen. Denna gång för att hämta vår lilla guldklimp. Capo har fått stanna i Umeå så att vi får bekanta oss med vår nykomling i lugn och ro. Han har nu hunnit fylla 12 veckor, och fått sina vaccin. Nu är det bara det att det ännu krävs en inkubationstid innan man får föra honom över gränsen. Så han får ännu stanna hos "farmor & farfar" ett par dagar innan vi får semester och kommer över till Finland till honom. Först i slutet av juni får vi föra honom över gränsen, tur att det finns semestrar.
Processen kring detta har inte helt varit perfekt, men summa summarum så har det blivit ganska så bra. Vi hade turen att träffa helt perfekta uppfödare för 4 år sedan, och Rondo har haft 12 helt underbara veckor hos dem. Nu är det dock dags att lära sig komma överens med sin storebror, han som tror att han är kung över hela världen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)