Våren får mig alltid att...

Våren får mig alla år att känna ett helt spektrum av känslor. Ibland är känslorna inte helt kompatibla med varandra, vilket gör att jag går omkring som en stingslig tonåring med alla känslor på ytan. Idag gråter jag till både ett avsnitt The Big Bang Theory och en av de nya sångerna från Beauty and the Beast.

1) Jag är glad, uppåt, sprittande och lycklig. Tillägg att hunden har FUNGERAT de senaste veckorna och varje promenad är en fröjd, till skillnad från tidigare i vintras då varje promenad var helt katastrofal

2) Jag är stressad och omotiverad och vet inte vad jag vill göra med livet. Varje vaken minut går åt till att fundera vad jag vill göra till hösten. Jag älskar att planera och veta vad som händer, och det är lite svårt att planera hösten om jag inte vet vad jag vill till hösten...

3) Jag är känslosam och liksom full med känslor. Så där så att det spiller över åt alla håll. Det här händer varje vår, det är som att känslolivet ledat i ide under vintern och nu kryper fram. Mer ansträngande för min man än för mig :D

4) Jag vill plötsligt jogga. Detta händer också varje år och jag HATAR att jogga. I går klarade Capo och jag av första joggingrundan, och det flöt på så bra så. Så är det också alla år, den första turen går superbra, den andra är rena tortyren. I fjol var jag så ilsk på allting så jag höll ut ett 20-tal joggingrundor eftersom motionen var mitt sätt att få elden i magen att pysa ut på något konstruktivt istället för pysa ilskna puffar på undervisande personal.

Min drake har väl vårkänslor, snart lugnar den ner sig, det brukar ske i mitten på maj ungefär när tunneln till sommarlovet börjar vara tillräckligt kort. Snart så!

Det här med framtidsdrömmar

Jag tror och (framför allt) hoppas att alla människor har drömmar. För utan drömmar tror jag man är ganska så tom. Frågan är dock vad man drömmer om, och hur, drömmer man stort eller smått.

Jag drömmer på många olika nivåer, många små drömmar, få stora drömmar. Jag är en aning cynisk också, så jag drömmer sällan väldigt stort. Eller ja, så kanske jag inte skall säga. Jag har stora drömmar som kanske inte kommer gå att uppfylla. Men jag är väldigt medveten om att de kanske inte går att uppfylla, så jag försöker hitta en balansgång mellan att drömma tillräckligt stort och att inte lägga hela mitt inre i blöt på en dröm som kommer krossas. Och så låter jag bli att drömma om saker som jag aldrig kommer att klara av att uppfylla (som att bli tävlingsryttare exempelvis).

Och så har jag många små drömmar. Jag drömmer om en promenad i solen, om en skaldjurspasta (en dröm som uppfylldes ikväll), om ett väder som inte blöter genom alla mina skor, om punchknappar till fredagsmyset.

Jag drömmer framtidsdrömmar. Om ett hus med en gård, om flera hundar. Om ett jobb jag trivs med, fina kolleger och en fungerande vardag. Jag drömmer om familj. En stor dröm som inte ligger helt i mina händer. Jag drömmer om en elbil, en liten dröm som är betydligt lättare att uppfylla. Framför allt drömmer jag och längtar efter en framtid då jag vet vad jag vill.

Jag drömmer drömmar om hurudan JAG vill vara. Jag drömmer om att en dag ha längre stubin än avståndet från min hand till Capos halsband. Om att vara en bra fru och mamma. Om att bli generös och bejakande i stället för cynisk. Stora drömmar, sådana som kräver mycket mer jobb än andra.

Som alla andra drömmer jag materiellt och abstrakt, om döda ting och levande ting. Om stort och smått, fult och vackert, långt och kort. Jag må vara cynisk och må låta bli att drömma om allt för många saker jag inte är säker på att jag kan uppfylla, men jag drömmer i varje fall. Och det tror jag är huvudsaken!

Bus i snö

Det här är vinter för mej, när snön ligger tjock, solen skiner och det är ett par minusgrader. I sanningens namn är det visserligen ett par plusgrader här, men ändå.

Idag har vi promenerat närmare 7 km med en bekant + hundar, och sedan tog vi oss ännu en ca 5 km skidtur med Capo på eftermiddagen. Det blev lite väl mycket motion för hunden idag, men han får vila i veckan sedan. Vi njuter av snön här, och hoppas vi får ha den några veckor ännu!

Att ordna tankar

Det är kaos i min hjärna. Tankar, funderingar och värderingar som jag skjutit upp under några månader till förmån för bröllopet har nu landat i min hjärna igen. Och nu upptas varje ledig stund av dessa tankar, funderingar på vad jag egentligen skall bli när jag blir stor. Problemet är mångfacetterat...

1) Jag är så innerligt trött på studielivet. Och då menar jag inte "studielivet" (det som innebär billig sprit och udda aktiviteter). Jag menar den del som innebär att man aldrig är ledig. Veckodagarna må ha ett flexibelt schema, just nu har vi inte så hemskt fullt, men det finns alltid något att göra. Det finns inga lediga dagar på året. Man ligger alltid efter, har alltid något att plugga på eller kolla upp. Och när det sedan blir lov borde man jobba om man vill överleva nästa läsår.

Jag menar att leva på studiebudget. Att ha en inkomst under alla gränser för existensminimum. Att inte kunna gå vidare med livet. Jag menar att kontant behöva använda hjärnan, att den aldrig får vila. Till och med när jag går ut med hunden cirklar det senaste veckomålet i mitt medvetande.

2) Jag har inte den blekaste aning om huruvida jag vill bli läkare eller ej. Det är inte det att studierna skulle vara ointressanta, de är faktiskt riktigt bra och blandat med de vanliga värdelösa forskarna finns det faktiskt riktigt duktiga lärare här. Så det är liksom inte det. Det är snarare det där att man skall vara en ganska speciell människa för att orka med yrket en hel karriär, och jag vet inte om jag är speciell på just det sättet. Jag vet inte om jag vill bära det där ansvaret det innebär att vara läkare, jag vet inte om jag vill ha det liv yrket innebär. Och ja, jag vet att yrket kan vara många olika versioner, och att alla vägar inte ens slutar på sjukhuset utan i andra roller, men det är en lång väg att vandra utan ett klart mål.

3) Jag har alltid känt att jag behöver göra något viktigt, att jag inte får slösa bort de gåvor jag fått utan att jag bör ta vara på dem. En känsla som dock väcker sig starkare hos mig hela tiden är att jag vill ha en annan del av livet också. Jag vill hinna (och ha råd med) hobbyer igen. Jag vill ha hund(ar), och hinna satsa på dem. Jag vill ha lediga helger. Jag vill ha familj, hus och sommarstuga. Jag vill ha ett helt vanligt Svenssonliv, och jag börjar strunta blankt i att jag borde göra något annat.

Punkt 3 är den största och svåraste i detta fall. Punkt 1 är nu något man hamnar leva med som studerande, och punkt 2 känns lite olika olika dagar. Men punkt 3. Jag håller liksom på att värdera om grundvalar jag stått på många år. Fundera på vad jag bör göra för att vara nöjd med livet, vilka ingredienser i min soppa som är essentiella och vilka som är "bara" krydda. Någon dag då jag kommit till någon slutsats skall jag inviga er.

Ingen nämnd och ingen glömd

Det brukar heta ingen nämnd och ingen glömd då man vill tacka folk för något. Jag är dock så himla full av tacksamhet att jag inte är säker på att det räcker att inte nämna någon. Att inte nämna någon implicerar nämligen att det är samma sak som att nämna ALLA, och det bestrider jag å det grövsta.

Jag vill nämna alla, precis alla, som gjorde vår stora dag till en alldeles underbar upplevelse. Dagen var 100% perfekt, det fanns inget (matematiskt inget, existerar ej något) som vi skulle ha velat ändra på. Jag vill nämna alla, och tacka dem med allt jag har för en oförglömlig dag och den bästa starten på vårt äktenskap vi kunde ha önskat oss.

Vi har planerat dagen i ett år ungefär, och involvera fler och fler i processen. Många kockar gav en superb soppa och allting verkade vara på vår sida under dagen. Så dagens första tack går till alla som varit med och planerat. Mina brudtärnor, L:s best men, våra syskon och våra bådas föräldrar som satt tid på förberedelser och funderat hur saker och ting skall fungera. Alla som svarat i telefon och på mejl då vi beställt och bokat saker från andra sidan potten. Samt förstått min knaggliga finska då jag har varit tvungen att förhandla på det andra inhemska.

Dagens andra tack går till alla de som gjorde vår fest. Till kyrkan som gjorde en fin vigsel, till Pojo Ungdomsorkester som spelade så fint och rörde oss alla till tårar, till våra superba fotografer från Kavilo Photography som fick oss att slappna av under hela dagen, till Blomsterhörnan (och min vän) som lagade underbart vackra buketter, till Puputti Design som skapat ännu en vacker ring, till Hoodit som sänt oss stolsspöken, till Piazza som försåg oss med himmelsk mat, till Sam Zimon som spelade musik under kvällen och gav oss ett prov på finlandssvenskt kunnande!

Dagens tredje tack går till alla som ställde upp under dagen. Till vårt brudfölje som sprang fötter av sig och ställde upp och fixade allt vi glömt eller gjort dumt. Till vår toastmaster. Till alla som höll underbara tal och fina program och hjälpte mej och L att uppfylla våra drömmar för dagen.

Sista tacket går till alla ni underbara gäster som kom från när och fjärran för att fira oss. Det är en helt extremt overklig känsla att alla kommit för att fira just OSS! Vi är så tacksamma!!! Vi hoppas så innerligt att alla hade en fin och kul kväll och att alla var nöjda. Vi var extremt nöjda, inga ord kan beskriva vad vi kände då och vad vi känner nu. Det enda vi kan säga är: