Den heroiska insatsen

Det var en gång en hund som hette Capo. Han var stor och lurvig och såg kanske lite skrämmande ut, men innerst inne var han en mjuk och gosig liten hund. En vacker vårdag samlade han sin flock för en solig skogspromenad. Det var husse och matte som vanligt men denna gång också gammelhusse och en svartvit hund vid namn Bilbo. Hela den stora flocken satte av i raskt tempo mot skogen. Hunden spatserade nöjt bredvid och insöp alla dofter som sprang fram ut den vårmjuka jorden. Han spetsade öron, nos och ögon och höll utkik efter potentiella faror, för han visste att Tenalaskogarna kunde vara fulla med odjur.

Knappt hade de kämpat sig upp för den första steniga branten innan den första faran uppenbarade sig. En mystisk tvåbenig helt blåklädd kom raskt och hotfullt springande mot flocken. Capo tog sin artfrände i tassen och rusade mot tvåbeningen, trots höga rop av matte. Hunden hörde nog sin matte, men tvåbeningen såg allt för kufisk ut för att bara ignoreras och hunden drog sig till minnes att matte någon gång beskrivit ett illvilligt släkte av tvåbeningar vid namn smurfar. Smurfarna skulle, enligt utsago, vara helt blåa med vit topp och denna tvåbening såg misstänkt mycket ut som en smurf. Men hon luktade som en alldeles vanlig, om än litet svettig tvåbeningshona, så den store flockledaren övergav uppdrag "jaga bort smurf" för att i stället följa med resten av flocken som irrat in sig i skogen alldeles utan skick och fason.

Knappt hade hunden, som hette Capo, samlat sig från det första ärofyllda uppdraget då nästa katastrofsituation uppenbarade sig. Gammelhusse och husse spatserade på alldeles ovetande om att de rörde sig rakt mot en enorm fara! En stor, hornbeklädd, fyrbening! Matte hade vett att stanna bakom den store flockledaren men hunden hade stora problem att hålla koll på de två tvåbeningshanarna, de var så ivriga. När Capo fick syn på det stora odjuret visste han inte riktigt vad han skulle göra. Hans väpnare, Bilbo, stod bara där och såg fånig ut, och ingen av tvåbeningarna visade den minsta respekt för den hornkrönte. Men hunden Capo kom snabbt till slutsatsen att det enda rätta nog ändå var att jaga bort denna skräckinjagande bäst. Han drog efter andan, fyllde lungorna med vårljummen luft och gav upp ett massivt skall.

Den hornkrönte satte av med stora språng, men Capo visste att det endast var en skenmannöver, så han samlade all energi han hade och begav sig av efter besten. Med dova ringande skall och enorma galoppsprång jagade han efter odjuret, över stock och sten gick färden. Hunden, som hette Capo, hade bara en tanke i huvudet, att jaga bort detta oerhörda hot från sin lilla flock. Han riktade också en och annan ilsken tanke mot sin väpnare Bilbo som lämnat honom alldeles ensam med besten. Efter några minuters språngmarsch under ljudliga skall fann Capo att den hornkrönte jagats tillräckligt långt från hans försvarslösa lilla flock. Han påbörjade sin promenad tillbaka mot flocken men blev snart alldeles bestört.

Flocken hade flyttat på sig! Den hade inte lytt hans råd om att alltid stanna på sin plats medan flockledaren jagade bort inkräktare utan de hade, säkerligen ledda av gammelhusse, spatserat vidare. Ett sådant dilemma. Hunden, som hette Capo, kunde nog höra hur de förde oerhörda mängder ljud i skogen runt omkring honom, men den frusna sjön i närheten gjorde att ljudet studsade omkring och hunden kunde inte bestämma varifrån ljudet kom. Frustrerad sprang han hemåt för att kontrollera om flocken hade haft vett nog att gå hem till tryggheten när de nu blivit strandade i den farliga skogen utan den store flockledaren. Men nej, inte heller vid hemmet fanns flocken att finna. Hunden började oroa sig, han visste ju av egen erfarenhet hur många farligheter som lurade i den stora skogen. Och han visste också hur förvarslösa tvåbeningarna var på egen hand. Han satte sig i vårsolen på gårdsbacken och spetsade öronen. Och plötsligt kunde han höra flocken tydligare än tidigare.

Han kunde höra mattes röst då hon desperat ropade på hjälp av sin trogna hund. Hon hade ingen aning om vart hon skulle gå, hon lät fruktansvärt borttappad. Hunden, som hette Capo, samlade sina sista krafter, för det tar på krafterna att jaga bort stora fyrbeningar, och satte av i glad galopp mot ljudet av mattes röst. Och där, inte alls långt in i skogen, såg han sin flock! Med sina sista krafter sprang han fram till matte och husse och hälsade med tungan hängande till knäna. De var så glada och tacksamma över att se sin stora flockledare igen och hunden Capo passade på att sola sig i strålglansen trots att han var ganska trött. Nöjd och glad samlade han sin flock och tassade hemåt i vårsolen. När alla försvarslösa tvåbeningar hade fösts in i huset, in i säkerheten, lade sig hunden tillrätta på gården för att vakta. Han tog sin fortsatta uppgift på ännu större allvar än tidigare då han nu fått bevis på vilka bestar som rörde sig i skogen.

I vårsolen funderade han på sitt ärofyllda uppdrag som den store flockledaren och förundrade sig över hur hundlösa tvåbeningar klarar sig i den farliga världen. Han suckade förnöjt och lade sitt stora huvud tillrätta på frambenen, spanade ut över fälten och kände sig mäkta nöjd med dagens insats, han var nog en riktig hjälte han!

Terapihunden

Idag har vi utfört en god gärning och lekt terapihund.

Här i kvarteret rör sig en ung man med en ung schäferhona. Han har omhändertagit hunden för ungefär en månad sedan och vi har stött på dem ett par gånger. Schäfern skäller som besatt då man kommer nära och första gången vi mötte på dem ropade mannen att hon är lite osäker. Så vi stannade, satt lugnt och väntade och han frågade om han fick komma närmare. Det fick han förstås och Capo satt så lugnt och sansat och väntade på att schäfern skulle lugna ner sig.

Första mötet gick jättebra, schäfern lugnade ner sig så småningom och slutade skälla, hon våga till och med fram och sniffa. Och världens bästa Cap hade tålamod som en ängel. Inte ett idealiskt hundmöte ur allas perspektiv, men schäfern lugnade sig, visade med hela kroppen att hon ville undersöka och Capo hade underbart tålamod. Vi gick sedan vidare innan Capo exploderade i energi.

Efter denna gång har vi mött dem ett par gånger och schäfern minns helt tydligt vem vi är. Hon har slutat verka stel och misstänksam, svansen viftar, öronen är avslappnade och inga tänder syns, men hon skäller. Och hennes husse skulle vilja öva på detta. När vi ikväll gick kvällspromenad stötte vi på dem igen. Samma visa som vanligt. Då föreslog jag att vi skulle ta dem till en liten inhägnad fotbollsplan och släppa löst dem så att de skulle få umgås som hundar skall. Sagt och gjort, vi promenerade en bit, tog oss in i på planen och släppte våra hundar.

Schäfern tystnade direkt och de började springa runt. Hon var definitivt socialt fungerande, nafsade nåt varv mot Capo men han har så mycket päls så det gör inget. De sprang runt, undersökte, jagade varandra och lekte lite. Capo gjorde inga försök att tillrättavisa eller dominera, ville bara umgås. De lekte typ 10 minuter och avslutade sedan med att rymma ur planen. Men Capo kom snällt på inkallning och med godis ur min ficka fick vi fast schäfern också. Så fort hon kopplades igen började skällandet så problemet måste vara kopplat till situationer i koppel, för hon fungerade ju bra med andra hundar. Och mannen var så fruktansvärt nöjd över att ha hittat någon att öva med, och över att schäfern nu för första gången på en månad fått vara lös och pröva på att fungera med en artfrände.

Supernöjda utbytte vi telefonnumer för fortsatt umgänge och så gick vi alla hem. Vi har lekt terapihund och Capo samlar nu energi i svalkan på balkongen. Efter påsk planerar vi nya möten med schäferhonan.

MarsCapo

Vår lilla gubbe har vårkänslor. Han är studsig, hoppig, dragig och dreglet bara rinner då han sniffar tikar i alla smältande snöhögar. Han känns större för var dag vår guldklimp. Han ryms inte i famnen (fast han tror ju att han gör det), han släpar in oändliga mängder sand och lera och han har anammat en ny morgonritual involverande mattemos kl 6.15 varje morgon. Men han är så gosig så det är okey!

Häromdagen tog vi oss en vårig promenad och Capo knallade iväg på jakt efter en vassrot nere vid det smältande diket vi knallade vid. Isflaket han stod på gav vika och halva hunden åkte, nos först, ner i gyttjan. Han kom upp grymtande och rullade sig i snön. Måste jag tillägga att han stank av gammal dy hela dagen sen...

 Vår stora klimp har äntligen börjat äta av fri vilja. Han gillar fortfarande inte helt att äta på morgonen men han äter lite eftermorgonpromenixen och smaskar sedan i sig resten under dagen. På kvällen är han dock hungrig och smaskar i sig. Första 15 kg-säcken är snart avverkad och jag måste hämta mer mat innan påsk.

I går var vi ett varv i Oravais och hälsade på L:s mommo och passade på att gå ner till standen och tömma musfällor ur ett sommarresidens. Capo intresserade sig inte alls för mössen men älskade solen, snön och isen.

Halvtid

Modul 1 tog slut igår. Jag hade två lektioner sista dagen och hann således både med lång matta på morgonen och data på eftermiddagen. Sjukt stressigt :P

Det är 8 veckor kvar, och jag är på mycket bättre humör nu än tidigare. Det är trots allt annat undervisa jag gillar och handledarna har varit positivt inställda till vad jag gjort i klassrummen. Det enda som skrämmer mig nu är att många handledare implicerat att jag "har koll på sakerna vi kollar på i modul 1", vilket får mig att vara lite rädd för modul 2. Tänk om jag är helt ut och cyklar vad gäller sakerna de tar upp i modul 2?

Jag tror på att det skall bli bra, solen lyser, det är ljust om morgnarna och jag skall börja jobba på gradun igen. Capo tappar vinterpälsen, det är gyllengula hår och lera överallt men det är så skönt att promenera i vårsolen så det gör inget. Och det är just påsk, några lediga dagar som skall tillbringas i Ekenäs.

Draken inom mig ligger i vårsolen och puffar små rökmoln. Må hon fortsätta med det...

Reflektioner

Vi skall ju reflektera 50% av tiden här i Vasa så jag tänkte överföra lite reflektioner till bloggform.

För det första börjar det närma sig halvtidsrapport här i Vasa. Denna vecka har vi återgått till FPV efter några veckor nästan uteslutande vid Övningsskolan och jag har återgått till hälsovådliga adrenalinnivåer. Denna vecka har Övis sportlov och vi är i desperat behov av sportlov. Vi har dock inte sportlov utan sitter på FPV... Häromdagen hade jag återgått till drakstadiet och sprutade eld över allt och alla. Idag kämpar jag för att hålla mig lugnare då jag har 6 timmar framför mig...

Det är inget fel på Vasa, är domen i halvtid. Men jag kan ärligt säga att FPV inte kommit med något jag inte skulle ha kunnat nå med en kort enkel google-sökning. Kanske är det viktigt att sitta och fundera och reflektera över det, och till all tur har vi en härlig grupp med blivande naturvetenskapslärare som orkar ta mig med många nypor salt. Jag inser inte helt varför det är viktigt...

Att undervisa är ju dock kul, det tyckte jag före jag kom hit också. Det är dock snäppet mindre kul då man har vuxna människor längst bak i klassrummet som skall bedöma en, speciellt då deras åsikter ibland går helt åt olika håll.

Jag har fått varierande feedback, de flesta har varit nöjda nog men en kommentar har stannat i minnet. Jag bad en handledare kommentera en kategori av deras bedömningsblankett som heter "kommunikation". Handledaren sade då:
"Ja, det är väl din naturliga röst, du blir inte trött i rösten?... Ja, det var ju inte helt så där som naglar på en griffeltavla."

Tack tack säger man då... :D

L påpekade att frustrationen jag känner troligtvis är ganska nära besläktad med frustrationen man känner i armén. Och det kan bra hända alltså. Vad jag dock anser är att armén nästan har ett uttalat syfte att du skall lära dig följa order oberoende av hur korkade och idiotiska de är. Men här har alla uttalat hur "underbart, värdefullt och givande" denna vår skall bli. Många har sagt saker som "det här är en intensiv vår men ni behöver prioritera"... Jag kan nog också prioritera, graduskivande!

Just nu är jag alltså frustrerad på maxnivå. Nästa vecka återgår vi till två veckor på Övningsskolan och då lugnar jag väl ner mig igen. Inget ont mot Övningsskolan, personalen där gör ett väldigt värdefullt jobb.