Det var en gång en hund som hette Capo. Han var stor och lurvig och såg kanske lite skrämmande ut, men innerst inne var han en mjuk och gosig liten hund. En vacker vårdag samlade han sin flock för en solig skogspromenad. Det var husse och matte som vanligt men denna gång också gammelhusse och en svartvit hund vid namn Bilbo. Hela den stora flocken satte av i raskt tempo mot skogen. Hunden spatserade nöjt bredvid och insöp alla dofter som sprang fram ut den vårmjuka jorden. Han spetsade öron, nos och ögon och höll utkik efter potentiella faror, för han visste att Tenalaskogarna kunde vara fulla med odjur.
Knappt hade de kämpat sig upp för den första steniga branten innan den första faran uppenbarade sig. En mystisk tvåbenig helt blåklädd kom raskt och hotfullt springande mot flocken. Capo tog sin artfrände i tassen och rusade mot tvåbeningen, trots höga rop av matte. Hunden hörde nog sin matte, men tvåbeningen såg allt för kufisk ut för att bara ignoreras och hunden drog sig till minnes att matte någon gång beskrivit ett illvilligt släkte av tvåbeningar vid namn smurfar. Smurfarna skulle, enligt utsago, vara helt blåa med vit topp och denna tvåbening såg misstänkt mycket ut som en smurf. Men hon luktade som en alldeles vanlig, om än litet svettig tvåbeningshona, så den store flockledaren övergav uppdrag "jaga bort smurf" för att i stället följa med resten av flocken som irrat in sig i skogen alldeles utan skick och fason.
Knappt hade hunden, som hette Capo, samlat sig från det första ärofyllda uppdraget då nästa katastrofsituation uppenbarade sig. Gammelhusse och husse spatserade på alldeles ovetande om att de rörde sig rakt mot en enorm fara! En stor, hornbeklädd, fyrbening! Matte hade vett att stanna bakom den store flockledaren men hunden hade stora problem att hålla koll på de två tvåbeningshanarna, de var så ivriga. När Capo fick syn på det stora odjuret visste han inte riktigt vad han skulle göra. Hans väpnare, Bilbo, stod bara där och såg fånig ut, och ingen av tvåbeningarna visade den minsta respekt för den hornkrönte. Men hunden Capo kom snabbt till slutsatsen att det enda rätta nog ändå var att jaga bort denna skräckinjagande bäst. Han drog efter andan, fyllde lungorna med vårljummen luft och gav upp ett massivt skall.
Den hornkrönte satte av med stora språng, men Capo visste att det endast var en skenmannöver, så han samlade all energi han hade och begav sig av efter besten. Med dova ringande skall och enorma galoppsprång jagade han efter odjuret, över stock och sten gick färden. Hunden, som hette Capo, hade bara en tanke i huvudet, att jaga bort detta oerhörda hot från sin lilla flock. Han riktade också en och annan ilsken tanke mot sin väpnare Bilbo som lämnat honom alldeles ensam med besten. Efter några minuters språngmarsch under ljudliga skall fann Capo att den hornkrönte jagats tillräckligt långt från hans försvarslösa lilla flock. Han påbörjade sin promenad tillbaka mot flocken men blev snart alldeles bestört.
Flocken hade flyttat på sig! Den hade inte lytt hans råd om att alltid stanna på sin plats medan flockledaren jagade bort inkräktare utan de hade, säkerligen ledda av gammelhusse, spatserat vidare. Ett sådant dilemma. Hunden, som hette Capo, kunde nog höra hur de förde oerhörda mängder ljud i skogen runt omkring honom, men den frusna sjön i närheten gjorde att ljudet studsade omkring och hunden kunde inte bestämma varifrån ljudet kom. Frustrerad sprang han hemåt för att kontrollera om flocken hade haft vett nog att gå hem till tryggheten när de nu blivit strandade i den farliga skogen utan den store flockledaren. Men nej, inte heller vid hemmet fanns flocken att finna. Hunden började oroa sig, han visste ju av egen erfarenhet hur många farligheter som lurade i den stora skogen. Och han visste också hur förvarslösa tvåbeningarna var på egen hand. Han satte sig i vårsolen på gårdsbacken och spetsade öronen. Och plötsligt kunde han höra flocken tydligare än tidigare.
Han kunde höra mattes röst då hon desperat ropade på hjälp av sin trogna hund. Hon hade ingen aning om vart hon skulle gå, hon lät fruktansvärt borttappad. Hunden, som hette Capo, samlade sina sista krafter, för det tar på krafterna att jaga bort stora fyrbeningar, och satte av i glad galopp mot ljudet av mattes röst. Och där, inte alls långt in i skogen, såg han sin flock! Med sina sista krafter sprang han fram till matte och husse och hälsade med tungan hängande till knäna. De var så glada och tacksamma över att se sin stora flockledare igen och hunden Capo passade på att sola sig i strålglansen trots att han var ganska trött. Nöjd och glad samlade han sin flock och tassade hemåt i vårsolen. När alla försvarslösa tvåbeningar hade fösts in i huset, in i säkerheten, lade sig hunden tillrätta på gården för att vakta. Han tog sin fortsatta uppgift på ännu större allvar än tidigare då han nu fått bevis på vilka bestar som rörde sig i skogen.
I vårsolen funderade han på sitt ärofyllda uppdrag som den store flockledaren och förundrade sig över hur hundlösa tvåbeningar klarar sig i den farliga världen. Han suckade förnöjt och lade sitt stora huvud tillrätta på frambenen, spanade ut över fälten och kände sig mäkta nöjd med dagens insats, han var nog en riktig hjälte han!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar