Det finns människor som vill bygga hus, och så finns det människor som inte vill det. Och med "bygga hus" menar jag nu inte att man gör som Mumin och börjar spika, utan att man "låter bygga". Öppnar plånboken för någon annan som spikar.
Jag är inte en händig människa. Inte helt lika hopplös som min tumme-mitt-i-handen-pappa, men definitivt inte händig. Jag kan måla en vägg, tapetsera, sätta upp tavlor, gardinstänger och hyllor. Men ungefär där tar det slut. Jag förstår mig inte på konsten att bygga ett hus, och helt ärligt bryr jag mig inte heller.
I min framtidsdröm fanns alltid ett hus. Ett stort hus med en stor gård. Men helst ett färdigbyggt hus. Jag har inget emot det jobb som kommer med att upprätthålla hus och gård, men jag ogillar arbetet med att anlägga dem. Jag saknar dessutom totalt visuellt sinne, jag kan inte föreställa mig och drömma och visualisera hur något kommer att se ut. Jag ser hur det ser ut, punkt. Så jag älskar att titta på bilder på hus som är till salu och säga "Ah, det här är ju perfekt" eller "Nej så där vill jag inte ha det". Men att beskriva vad jag vill ha och hur det ska se ut är jättesvårt.
Det senaste året har vi prövat oss på att "renovera" ett gammalt hus här på landet som är i ganska dåligt skick. Själva stommen är okey, och huset är brukbart, men var ganska så ofräscht. Under fjolåret rev vi ut köket samt delar av badrummet och hallen och har försökt göra det beboeligt. Sovrum, arbetsrum och vardagsrum har mest fått sig en grundlig rengöring. Min stackars man har gjort det mesta och skäms för hur slarvigt vi gjort saker. Med det menar han att det finns många saker som man borde gjort bra från grunden, men vi har tagit genvägar och den snabbaste vägen ut för att med så lite tid och så lite pengar som möjligt få huset att se så bra ut att jag inte går i taket precis varje dag. Han har gjort ett superbra jobb, men är själv missnöjd med kvaliteten på arbetet. Jag är nöjd med resultatet, men förstår samtidigt frustrationen.
Frustration är också det enda jag bidragit med. Med facit i hand hade jag absolut inga mentala resurser för detta under fjolåret. Jag orkade varken psykiskt eller fysiskt utföra arbetet och kände att inget någonsin blev klart, allt var bara på hälft. Paniken kom smygande när veckorna gick och jag tyckte att vi inte kom någonstans alls, inget blev färdigt. När en sak löst sig så kom nästa sak, det tog aldrig slut. Jag var så ledsen bitter på att hela vår sista sommar på tu man hand skulle gå åt till att gräva i all oändlig skit som fanns här och tackla den ena katastrofen efter den andra. Vet du hur många timmar det tar att sätta isolering i ett typ 1 kubikmeter stort hål golvet? Jag visste inte det... Jag underskattade rejält hur mycket tid det skulle ta att riva det vi rev och lägga grund för det vi ville göra om.
Jag blir fortfarande så ledsen när jag tänker på all tid vi satt här. Jag tycker också synd om min man som fått dra det tunga lasset både vad gäller själva jobbet och att manövrera minfältet som är panikslagen gravid fru. Jag avskyr sånt här. Jag ser absolut inget fint i sånt här. Jag blir bara arg och uppgiven och sedan ger jag upp på riktigt. Jag får ingen tillfredsställelse av sånt här, absolut ingen. Dessutom fick jag rejält ont av varje del av arbetet på grund av foglossning, och det hjälpte väl kanske inte heller. Summerar jag det sista året av byggrelaterat kaos så är det bara ilska egentligen, fy så jag hatar sånt här!
Nåja, efter denna inledande bakgrundssvada så ska jag komma till sak. Ska vi stanna här i Tenala, på denna superfina (om än litet misskötta) tomt, så ska vi låta bygga ett nytt hus. Fördelen med det är ju att jag slipper utföra arbetet själv. Jag slipper också se min man försvinna in i en brädhög varje ledig stund. Men det ska ändå göra, och blotta tanken på allt jag behöver förstå för detta projekt ger mig någon form av panikångest. För usch så korkad jag känner mig, och usch så många saker det finns på todo-listan för att bygga ett hus och usch så mycket jag inte förstår. Usch usch usch usch... Vi har börjat med att ta hjälp av en tålmodig svåger som med sin expertis kan hjälpa oss visualisera vad vi vill ha, och vi har inlett kontakter med några firmor som kan lotsa oss vidare. Och jag har redan panik, och ångesten kommer krypande så fort jag tänker på detta. Hade 45 minuters möte idag med en firma och kallsvetten rann om mig när vi var klara. Jag. Hatar. Det.
Och kom nu inte och säg att "det finns ju nyckelfärdiga hus som man bara kan beställa och så sköter andra hela grejen". Ja, jag vet det. Men jag är ett kontroll-freak ända ut i fingerspetsarna och trots att vi renoverat lite med vänster hand så tycker jag om att göra saker rätt. Så ska vi bygga hus (med den pengabinge det kräver) så ska vi göra det rätt. Inget fusk, ingen genväg, inget halvdant. Då ska vi göra något vi är stolta över, med hållbara val och hållbara lösningar. Så jag behöver förstå och känna att jag kan, och det gör jag inte nu. Därav ångesten.
För alla som gillar husbyggen kan jag rekommendera SVTs program Husdrömmar. Där bygger de coola hus med coola metoder och alla är jätteglada och peppade och äckligt positivt inställda till kaoset. Trots att de typ lever på 2 kvadrat med utedass i 4 år för att allting skiter sig på vägen och stommen möglar och taket blåser av och maskinerna fastnar i lera. Men oj, så roligt det är att bygga hus...!
Riktigt så positiva vibbar kommer ni nog inte få av mig, så välkomna till bloggprogrammet HusMarDrömmar. Ska vi stanna här, på denna plats, så blir det nog ett hus. I något skede. På något sätt. Brace yourselves, it's gonna be a bumpy ride...
