Höstens andra tentamen undan. Kemi. Jag som i något svagt ögonblick lovade mej själv att jag skulle lära mej kemi. Jag går nu en kemikurs. Som nu går si så där. Jag har små hål (läs massiva avgrunder) i mina tidigare kunskaper. Så ibland går det inte som på Strömsö.
Jag har lite vadd i huvudet i dag. Efter två relativt oroliga nätter med Capo kunde man liksom slappna av i dag. Och när spänningen släpper blir jag ungefär lika pigg som en blöt disktrasa. L har också varit lite disktrasig i dag, vilket inte varit helt optimalt eftersom konvalescenten i huset har återhämtat sig och varit ganska så pigg idag. Han har hela tiden tyckt att någonting skall hända. Och när vi inte hunnit komma med något fiffigt att göra tillräckligt snabbt har han gjort små hyss. Han har grävt i en blomkruka, ätit stolsben, ätit på allt som funnits nära golvnivå, jagat mina strumpor som hängde på tork och gnagat på mina tår.
Precis sånt som en valpklimp skall göra. Så en i hushållet har återhämtat sig. Vi skall se när vi andra gör det.
onsdag 29 oktober 2014
Det där ansvaret
Så var det det där med ansvaret jag funderade på dagarna innan vi fick hem Capo. Det där om att man nu skall ha ansvar för ett annat liv.
På måndagen var vår lilla klimp slö och lite apatiskt, och hade lite lös mage. Sedan slutade maten att smaka. Och så började han spy. Ingenting hölls i honom, inte ens vatten. Så jag ringde veterinärjouren. Det hela slutade med att han var tvungen att stanna över natten och nästan hela tisdagen där på dropp.
Jag funderade länge på vad som skulle göras, hur vet man. Men när vi sedan såg hur det slutade, att han skulle stanna där och att veterinären tyckte att han var så pass allvarligt uttorkad redan då är jag väldigt glad att jag ringde.
Nu mår vår klimp bättre, han har fått antibiotika och får äta mild dietmat, ris och kyckling. Han är helt galen i spadet som kycklingen kokade i. I dag är aptiten bra och Capo är pigg igen. Ett litet äventyr för vår stackars lilla klimp.
Men lite skrämmande är det att ha ansvaret, att vi måste bestämma hur vi skall göra. Kanske man vänjer sig, kanske man aldrig gör.
På måndagen var vår lilla klimp slö och lite apatiskt, och hade lite lös mage. Sedan slutade maten att smaka. Och så började han spy. Ingenting hölls i honom, inte ens vatten. Så jag ringde veterinärjouren. Det hela slutade med att han var tvungen att stanna över natten och nästan hela tisdagen där på dropp.
Jag funderade länge på vad som skulle göras, hur vet man. Men när vi sedan såg hur det slutade, att han skulle stanna där och att veterinären tyckte att han var så pass allvarligt uttorkad redan då är jag väldigt glad att jag ringde.
Nu mår vår klimp bättre, han har fått antibiotika och får äta mild dietmat, ris och kyckling. Han är helt galen i spadet som kycklingen kokade i. I dag är aptiten bra och Capo är pigg igen. Ett litet äventyr för vår stackars lilla klimp.
Men lite skrämmande är det att ha ansvaret, att vi måste bestämma hur vi skall göra. Kanske man vänjer sig, kanske man aldrig gör.
Fart på
På veckoslutet var vi i Ekenäs och hälsade på. Capo fick träffa våra kissor och L:s familjs Bilbo. Capo brydde sig inte så mycket om katterna. Han snusade på Sudde, stirrade lite på honom, backade ett par steg och skällde lite på katten. Han gjorde ju ingenting, bara stirrade med håret på ända. Skum typ tyckte nog Capo.
Sotis glodde också, med stooooora skrämda ögon. Och morrade oavbrutet. Men Capo brydde sig nu inte så massor om det heller. Vi skall se hur det går i fortsättningen. Bilbo var en duktig lekfarbror i alla fall. Precis som alla andra hos L:s familj. Hela familjen var hemma för att hälsa på klimpen, och Capo var jätteivrig. Han fick gå på sin första skogspromenad, fick vara helt lös i skogen och hoppa på stenar. Han hade sån fart på hela veckoslutet så alla bilder vi har är lite suddiga. Han verkade trivas :D
onsdag 22 oktober 2014
Stora klimpen
Vår guldklimp har vuxit så massor tycker jag. Det tycker inte L. Han tyckte visserligen att Dacapo var pytteliten när vi hämtade hem honom och jag tyckte han var jättelik. Så i min värld är han sjukt stor nu redan. Han är en 7,5 kg stor guldklimp som är helt jätte jätte duktig. I dag har vi för första gången varit borta båda två från honom, och två av mina underbara kompisar var här som hundvakter. Och dom var jätteduktiga, både kompisarna och hunden :D
Dacapo sover nästan 8 timmar per natt redan, vi får sova ända tills kl 6, och sedan ligger han snällt och tuggar på sina leksaker en timme till innan morgonmål kl 7. Han gör snällt alla sina behov utomhus, och har fattat grejen med att gå till dörren och markera att han behöver ut. Vi har sammanlagt haft kanske 6 olyckor inomhus på 1,5 veckor. Han är helt sjukt duktig. Jag kan inte helt förstå att han varit så här duktig. Det har varit nästan alldeles för lätt hittills.
På fredagen skall han få träffa mamma o pappa, och våra katter. Och på lördagen skall han få träffa Bilbo.
Dacapo sover nästan 8 timmar per natt redan, vi får sova ända tills kl 6, och sedan ligger han snällt och tuggar på sina leksaker en timme till innan morgonmål kl 7. Han gör snällt alla sina behov utomhus, och har fattat grejen med att gå till dörren och markera att han behöver ut. Vi har sammanlagt haft kanske 6 olyckor inomhus på 1,5 veckor. Han är helt sjukt duktig. Jag kan inte helt förstå att han varit så här duktig. Det har varit nästan alldeles för lätt hittills.
På fredagen skall han få träffa mamma o pappa, och våra katter. Och på lördagen skall han få träffa Bilbo.
Julen är här
Nu har jag jul. I mitt hus.
Julen är här och lyser frid på jorden. Glädjen är stor, i ett barns klara ögon bor den!
Vi har sjungit julsånger sedan september, jag har julstjärnan upphängd i fönstret sedan förra julen ( =D ) och i dag har jag ätit risgrynsgröt och druckit glögg med Jenni.
Så Julen är här i våra mörka länder, kom låt oss ta varandras händer. När julen är här!
Julen är här och lyser frid på jorden. Glädjen är stor, i ett barns klara ögon bor den!
Vi har sjungit julsånger sedan september, jag har julstjärnan upphängd i fönstret sedan förra julen ( =D ) och i dag har jag ätit risgrynsgröt och druckit glögg med Jenni.
Så Julen är här i våra mörka länder, kom låt oss ta varandras händer. När julen är här!
lördag 18 oktober 2014
Så många regler
Jag har några funderingar kring det här med valplivet. Jag har läst allt för många böcker kring just den här första valptiden och jag har egentligen bara blivit mindre fiffig. För så här är det:
De första veckorna, ca v. 8-v. 12 är de veckor då valparna har en enorm perceptionsförmåga och lätt tar in nya saker. Det är alltså under dessa veckor man skall sätta mycket tid på att utveckla en relation med valpen, eftersom den lätt knyter an nu.
Under dessa veckor är det också viktigt att socialisera hunden, alltså att låta den träffa andra hundar och utveckla ett klart "hundspråk". MEN, eftersom valpen ännu inte är vaccinerad så skall man inte träffa främmande hundar, för de kan ha sjukdomar som valpen ännu inte kan stå emot. Så hur skall man då bete sig? Okey vi har andra hundar i bekantskapskretsen, icke-främmande hundar som Dacapo kan få träffa, så på det sättet går de säkert bra. Men vi bor i ett område med sjukt mycket andra hundar, så vi ser ju andra hundar varje dag, och skall han då aldrig få hälsa på dem eller? (märk väl att jag överdriver lite nu, sunt förnuft har jag ju också :D )
Och den andra saken. Under dessa veckor är det också viktigt att man rör sig i olika omgivningar, ser på olika fenomen, lär sig att saker inte är farliga. (ex. bussar, bilar, hissar, grävskopor... ) MEN enligt vissa böcker skall man inte alls röra sig på områden var andra hundar varit, p.g.a. sjukdomsrisken. Nå jag har lite lite bussar och hissar här i huset/på gården, så någonstans måste man ju röra sig.
Sedan skall man inte heller, enligt vissa "gå ut och gå", för "lek på tomten räcker bra". Men om man inte har tomt? Som vi, eller som ca 50% av de som skaffar hund? Hur gör man då? Jag kan inte ha Dacapo lös hur som helst här på "gården" för här finns andra människor och andra hundar och bilar och allt möjligt. Så han måste vara fast på något sätt så att man har något att ta till i nödsituationer.
Jag är lite frustrerad på den tvetydiga informationen, all från publicerade böcker om valphållning. Men med sunt förnuft kommer man säkerligen långt, det är sist och slutligen inte så många veckor innan första vaccinationen gör saker och ting lite lättare.
De första veckorna, ca v. 8-v. 12 är de veckor då valparna har en enorm perceptionsförmåga och lätt tar in nya saker. Det är alltså under dessa veckor man skall sätta mycket tid på att utveckla en relation med valpen, eftersom den lätt knyter an nu.
Under dessa veckor är det också viktigt att socialisera hunden, alltså att låta den träffa andra hundar och utveckla ett klart "hundspråk". MEN, eftersom valpen ännu inte är vaccinerad så skall man inte träffa främmande hundar, för de kan ha sjukdomar som valpen ännu inte kan stå emot. Så hur skall man då bete sig? Okey vi har andra hundar i bekantskapskretsen, icke-främmande hundar som Dacapo kan få träffa, så på det sättet går de säkert bra. Men vi bor i ett område med sjukt mycket andra hundar, så vi ser ju andra hundar varje dag, och skall han då aldrig få hälsa på dem eller? (märk väl att jag överdriver lite nu, sunt förnuft har jag ju också :D )
Och den andra saken. Under dessa veckor är det också viktigt att man rör sig i olika omgivningar, ser på olika fenomen, lär sig att saker inte är farliga. (ex. bussar, bilar, hissar, grävskopor... ) MEN enligt vissa böcker skall man inte alls röra sig på områden var andra hundar varit, p.g.a. sjukdomsrisken. Nå jag har lite lite bussar och hissar här i huset/på gården, så någonstans måste man ju röra sig.
Sedan skall man inte heller, enligt vissa "gå ut och gå", för "lek på tomten räcker bra". Men om man inte har tomt? Som vi, eller som ca 50% av de som skaffar hund? Hur gör man då? Jag kan inte ha Dacapo lös hur som helst här på "gården" för här finns andra människor och andra hundar och bilar och allt möjligt. Så han måste vara fast på något sätt så att man har något att ta till i nödsituationer.
Jag är lite frustrerad på den tvetydiga informationen, all från publicerade böcker om valphållning. Men med sunt förnuft kommer man säkerligen långt, det är sist och slutligen inte så många veckor innan första vaccinationen gör saker och ting lite lättare.
torsdag 16 oktober 2014
Fina dagen
Vi har en ljuvligt fin höstdag i Åbo. Jag har haft en lektion från 10-12 o sen var vi ute en timme nästan med guldklimpen. Han är förresten en jättetung guldklimp. En 7 kg stor guldklimp. Och oändligt många karats tror jag.
måndag 13 oktober 2014
DaCapo
Vi håller på att adaptera oss till vår nya verklighet här. Ett litet valphushåll. Vår lilla prins fick komma hem i går på kvällen och började med att somna i L:s famn. Han är jättedussig. Han gör sina behov utomhus, tottar snällt på sin plats på natten och är mysig och gosig där emellan. Han ansåg visserligen att vi alla skulle stiga upp kvart över 5 imorse, men i övrigt är han väluppfostrad. Vi har överlevt ett dygn nu så vi klarar väl oss nog :D I dag på eftermiddagen var vi på lekdejt till uppfödaren för att få en sista lekstund med syrran och nu sover han på golvet.
lördag 11 oktober 2014
Ett levande ting
Imorgon är det en speciell dag. I morgon får vi ta hem vår lilla guldklimp. Nu börjar jag liksom förstå det. Att det kommer ett litet liv hem till oss. Ett levande ting som vi skall ta ansvar för. En liten klimp som behöver oss för att klara sig, som litar på oss.
Jag har liksom förberett mej många timmar, många veckor o månader på att han skall komma hem. Men ändå känner jag mej lite oförberedd. Jag är kolugn och skräckslagen på samma gång. Jag vet att jag vet vad jag skall göra, men samtidigt är jag jätteosäker.
Jag kände inte alls så här när vi skaffade kattorna till Ekenäs. För då var det ju inte mitt ansvar. Det var ju ändå alltid mamma och pappa som skulle ta det största ansvaret. Vara de som tog besluten om något hände, tänka klart och vara den objektiva. Men nu är det mitt ansvar, eller mitt och L:s. Och fast vi förberett oss på detta i nästan ett år, funderat, planerat, pratat och diskuterat så känns det ändå lite skrämmande och främmande.
För nu skall jag ta ansvar för ett litet värdefullt guldgult liv. Så att det blir bra. Så att vår guldklimp får ett bra liv. Superskrämmande.
Jag har liksom förberett mej många timmar, många veckor o månader på att han skall komma hem. Men ändå känner jag mej lite oförberedd. Jag är kolugn och skräckslagen på samma gång. Jag vet att jag vet vad jag skall göra, men samtidigt är jag jätteosäker.
Jag kände inte alls så här när vi skaffade kattorna till Ekenäs. För då var det ju inte mitt ansvar. Det var ju ändå alltid mamma och pappa som skulle ta det största ansvaret. Vara de som tog besluten om något hände, tänka klart och vara den objektiva. Men nu är det mitt ansvar, eller mitt och L:s. Och fast vi förberett oss på detta i nästan ett år, funderat, planerat, pratat och diskuterat så känns det ändå lite skrämmande och främmande.
För nu skall jag ta ansvar för ett litet värdefullt guldgult liv. Så att det blir bra. Så att vår guldklimp får ett bra liv. Superskrämmande.
Utomhus
Jag har varit utomhusig idag. Jag är alltså i Ekenäs som kattvakt, resten av familjen reser som vanligt. :D
Började morgonen med stallbesök. Där fastnade jag någon timme längre än jag tänkte. Jag hade ridlektion mellan 10 och 11. Tänkte att jag skulle vara hemma tillbaka kring 12. Jag var hemma lite över 2. Först red jag lite längre än det var tänkt, sedan ledde jag en liten söt knatte på knatteridning, sedan borstade jag hästarna och sopade stallgången och lite annat smått och gott. Det var så himla skönt att hänga i stallet en liten stund. Det är så sällan nu för tiden som jag får ordentligt med tid att vara där. Jag njuter så av att känna hästdoften och prata med hästarna. Man får så fiffiga svar. Ridningen är faktiskt någonting jag saknar så massor. Jag skall faktiskt se till att hålla det intresset vid liv, jag behöver terapin med jämna mellanrum.
När jag kom hem från stallet tillbringade jag 2 timmar på gården och krattade löv. Tyckte det såg så anskrämligt ut med alla löven på gatan så jag krattade upp allting och fyllde 3 stora säckar med fina färgglada höstlöv. Sedan var klockan plötsligt 4 och jag var utsvulten. Så att så har min dag gått. En väldigt terapeutisk lördag, jag kanske behöver det ibland.
Började morgonen med stallbesök. Där fastnade jag någon timme längre än jag tänkte. Jag hade ridlektion mellan 10 och 11. Tänkte att jag skulle vara hemma tillbaka kring 12. Jag var hemma lite över 2. Först red jag lite längre än det var tänkt, sedan ledde jag en liten söt knatte på knatteridning, sedan borstade jag hästarna och sopade stallgången och lite annat smått och gott. Det var så himla skönt att hänga i stallet en liten stund. Det är så sällan nu för tiden som jag får ordentligt med tid att vara där. Jag njuter så av att känna hästdoften och prata med hästarna. Man får så fiffiga svar. Ridningen är faktiskt någonting jag saknar så massor. Jag skall faktiskt se till att hålla det intresset vid liv, jag behöver terapin med jämna mellanrum.
När jag kom hem från stallet tillbringade jag 2 timmar på gården och krattade löv. Tyckte det såg så anskrämligt ut med alla löven på gatan så jag krattade upp allting och fyllde 3 stora säckar med fina färgglada höstlöv. Sedan var klockan plötsligt 4 och jag var utsvulten. Så att så har min dag gått. En väldigt terapeutisk lördag, jag kanske behöver det ibland.
söndag 5 oktober 2014
Klimpen
Körhelg
Vi har haft körhelg i Kimito. Varje år har vi en nybörjarhelg med våra nya sångare, så att de får lära sig all vår stamrepertoar. Vår nybörjarhelg hålls alltid av våra vicedirigenter och hur det nu kom sig så blev jag andra vicedirigent för ett par veckor sedan. Så jag var alltså med och övade med mina altar. Och så fick jag dirigera alla stämmor för första gången.
Vi avslutade sedan helgen med nybörjarsitz med endast Flora. Och jag fick dirigera igen. Helt sjukt kul. Jättehäftig känsla att få dirigera en hel kör, alla stämmor! Gav definitivt mersmak!
Vi avslutade sedan helgen med nybörjarsitz med endast Flora. Och jag fick dirigera igen. Helt sjukt kul. Jättehäftig känsla att få dirigera en hel kör, alla stämmor! Gav definitivt mersmak!
fredag 3 oktober 2014
Tiden går
Tiden går, och vi med den.
Det har gått en vecka igen, tiden går så otroligt snabbt. Vi har haft en totalt normal vecka. Jag hade kemilaborationer på måndagen, föreläsning och körövning på tisdag, föreläsningar och styrelsemöte på onsdagen o.s.v. Och nu är det fredag igen.
Jag kan inte helt förstå hur fort tiden går, hur dagar och timmar springer iväg. Hur det samtidigt kan vara så att onsdagens kommunikationslektion kändes som ett 5 timmars tandläkarbesök medan jag knappt har hunnit märka att var torsdag igår.
Det där urgamla uttrycket att "tiden går fort när man har roligt", det stämmer faktiskt. När något är så där passligt kul så bara springer tiden iväg som om den var jagad av en flock vilda antiloper. Så att man riktigt måste klappa sig själv på kinderna och påminna sig själv om att ta in vad som händer runt omkring sig och njuta av det. Njuta av de ögonblick som bara flyktigt hälsar på.
Ett annat gammalt uttryck, "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" stämmer väl det också. Men det hindrar inte att jag håller på att krypa ur skinnet här. En dryg vecka till måste vi vänta. Tills nästa söndag. Då får vår lilla älskade guldklimp flytta hem till oss.
Det har gått en vecka igen, tiden går så otroligt snabbt. Vi har haft en totalt normal vecka. Jag hade kemilaborationer på måndagen, föreläsning och körövning på tisdag, föreläsningar och styrelsemöte på onsdagen o.s.v. Och nu är det fredag igen.
Jag kan inte helt förstå hur fort tiden går, hur dagar och timmar springer iväg. Hur det samtidigt kan vara så att onsdagens kommunikationslektion kändes som ett 5 timmars tandläkarbesök medan jag knappt har hunnit märka att var torsdag igår.
Det där urgamla uttrycket att "tiden går fort när man har roligt", det stämmer faktiskt. När något är så där passligt kul så bara springer tiden iväg som om den var jagad av en flock vilda antiloper. Så att man riktigt måste klappa sig själv på kinderna och påminna sig själv om att ta in vad som händer runt omkring sig och njuta av det. Njuta av de ögonblick som bara flyktigt hälsar på.
Ett annat gammalt uttryck, "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" stämmer väl det också. Men det hindrar inte att jag håller på att krypa ur skinnet här. En dryg vecka till måste vi vänta. Tills nästa söndag. Då får vår lilla älskade guldklimp flytta hem till oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)