Ett levande ting

Imorgon är det en speciell dag. I morgon får vi ta hem vår lilla guldklimp. Nu börjar jag liksom förstå det. Att det kommer ett litet liv hem till oss. Ett levande ting som vi skall ta ansvar för. En liten klimp som behöver oss för att klara sig, som litar på oss.

Jag har liksom förberett mej många timmar, många veckor o månader på att han skall komma hem. Men ändå känner jag mej lite oförberedd. Jag är kolugn och skräckslagen på samma gång. Jag vet att jag vet vad jag skall göra, men samtidigt är jag jätteosäker.

Jag kände inte alls så här när vi skaffade kattorna till Ekenäs. För då var det ju inte mitt ansvar. Det var ju ändå alltid mamma och pappa som skulle ta det största ansvaret. Vara de som tog besluten om något hände, tänka klart och vara den objektiva. Men nu är det mitt ansvar, eller mitt och L:s. Och fast vi förberett oss på detta i nästan ett år, funderat, planerat, pratat och diskuterat så känns det ändå lite skrämmande och främmande.

För nu skall jag ta ansvar för ett litet värdefullt guldgult liv. Så att det blir bra. Så att vår guldklimp får ett bra liv. Superskrämmande.