Samvetet

Jag hade sällan dåligt samvete kring min vardag innan hundarna. Jag hade mängder av fritidsaktiviteter och var aldrig hemma. Sedan fick jag Capo, och plötsligt behövde någon mig. Han har alltid fått första prioritet, och nu när det finns två fyrbeningar i mitt liv så tar de ganska mycket tid. Jag skulle aldrig lämna bort dem, aldrig, men nog finns det dagar när jag känner att jag absolut inte räcker till och att jag skulle vilja finnas en dag utan krav.

Det värsta är ju att de aldrig ställer krav. De är alltid glada och söta, kryper upp i knät och är mysiga. Och kanske är det just därför som kraven känns. För att de är så villkorslösa i sitt sätt och aldrig skulle tänka tanken att kräva något.

Jag är ensam hemma, och idag har hundarnas dag sett helt annorlunda ut än den brukar. Jag börjar sent på onsdagar, och tog lite sovmorgon och gick med hundarna. Sedan gick jag iväg på jobb men återvände på lunchpaus för att gå en lunchpromenad. Vi gick lite längre än vanligt, dubblerade husses normala promenad. Sedan gick jag tillbaka till jobbet. När jag kom hem tog vi en till promenad, innan jag åkte iväg till stallet. Och där, i den stunden, när jag stängde dörren om dem för tredje gången den dagen, hade jag så otroligt dåligt samvete. Summan av deras ensamtid är den samma idag som alla vanliga dagar, ändå kände jag mig så dålig som lämnade dem igen.

Nu är jag hemma, alla har fått mat och jag sitter på golvet (trots min ömma svanskota) med en hund på var sida. Jag skrapar dem bakom öronen och känner mig så där fånigt gråtmild. Mina fina vovvar. Det är tur för Rondo att jag har en sådan här dag, för nu är han plötsligt förlåten för att han rymde häromdagen och skämde ut sin matte.

Samvetet lär knappast bli bättre med åren. Kanske mitt sätt att hantera det. Just nu är jag väldigt nöjd med att vara hemma med mina guldklimpar. Får jag sova med dem bredvid mig inatt kanske jag vågar lämna dem hemma imorgon igen. Mina älsklingar!