"Du ser lite trött ut"

Nej, det är inte hela sanningen, JAG HAR ETT BLÅTT ÖGA! Till all lycka ser jag dock faktiskt lite trött ut, så blånaden smälter väl samman med de svarta ringarna.

På tisdagen när jag var hem till hundarna på lunchpausen skedde en lite olycka. Jag böjde mig ner för att dra på mig skorna, och mötte Rondo på en uppåtriktad bana ämnad att föra honom närmare mitt ansikte. Han kom lite väl nära. Med nosen först, med full fart. I krock med mitt kindben. Jag kände direkt hur några blodkärl sprack och det dök upp en blånad stor som en 1€ på kinden. Under eftermiddagen kände jag hur hela kinden stelnade, och väntade mig värsta blåmärket.

Till all lycka blev det inte så illa, men man ser en blånad under vänstra ögat. Med lite smink över och med matchande trötthet så tror jag inte jag väckt så mycket uppmärksamhet, men timingen kunde varit bättre. Jag har nämligen suttit på 16 utvecklingssamtal sedan onsdagen, och undrar hur många föräldrar till mina elever som tror jag är offer för hustrumisshandel.

Har fått några undrande "du ser lite trött ut" från kollegor och ett par elever som oroligt undrade om jag "alls har någon fritid". Nu är jag i behov av helg!

Klimpen väger förresten 28,6 kg (!!!!!), han håller på att bli en flodhäst. I jämförelse med antilopen vi äger från förut så känns han enorm. Han är 7 månader nu, Capo var nästan 10 när han nådde 28 kilo. Klimpen vår!

Jag har faktiskt läst

Jag har faktiskt läst, trots att jag inte uppdaterat er.

Bok 29 - City of Swords - Mary Hoffman

Jag har inte så mycket att säga om denna serie som inte redan är sagt. Den är bra, den är riktigt bra. Den tappar lite lite i djup för varje bok, för den blir mer och mer spännande. Så det är okey ändå. Att läsa sista boken var nostalgiskt och känsloladdat, och en aning irriterande. Läste nämligen på Mary Hoffmans hemsida att hon någon gång tänkt att hon ska skriva 6 böcker till, så att alla 12 storstäder i Talia skulle få sin egen historia. Så nu vet jag inte helt vad jag ska känna. Jag hoppas hon någon gång skriver fler, så får jag en lång serie att läsa för mina barn någon gång.

Bok 30 - Det du inte vet - Anna Jansson
Bok 31 - Kvinnan på bänken - Anna Jansson

Jag gillar ju Anna Jansson. Jag gillar att det inte blir så skrämmande att jag inte vågar läsa vidare eller att jag inte vågar gå ut. Jag gillar också att hon skriver om aktuella teman och att hon vågar ge sig ut i en modern ungdomskultur och svänga sig med moderna slangord. Det blir inte styltigt och krystat som det ibland blir, det blir ganska så bra.

Jag verkar ha snöat in på deckare just nu, och jag är ännu i min deckarfas. Vilket inte alls är bra, för nu är det mörkt ute, och jag är feg som vanligt. Jag måste byta genre snarast. Men jag har faktiskt läst annat också.

Bok 32 - To All the Boys I've Loved Before - Jenny Han
Bok 33 - P.S I Still Love You - Jenny Han
Bok 34 - Always and Forever, Lara Jean - Jenny Han

Denna serie filmatiseras av Netflix just nu, det var den vägen jag blev inspirerad att läsa den. Kanske riktad till lite mer ungdomliga läsare än jag, men jag tänkte att det kanske ändå kunde vara en bra serie att läsa. Netflix har åtminstone marknadsfört den som höstens stora nyhet, så jag tänkte what the heck! Och alltså, det var riktigt bra. Jenny Han är en författare jag skulle ha älskat att läsa när jag var i tonåren. Hon skriver på ett känslofyllt, humoristiskt och öppet sätt om ett tonårslivs alla kval, från relationer till vänner och föräldrar till det sociala samspel i ett högstadie. Också detta rekommenderas. Vad Storytel sedan rekommenderade som fortsättning på detta nämner jag inte ens, jag kom någon halvtimme på ljudboken innan jag gav upp.

Så tillbaka till mina deckare. Jag fortsatte en serie av Jonas Moström jag börjat för många år sedan, första gången jag besökte bokmässan i Göteborg. Jag hade tydligen läst första två delarna, men inte fortsättningen. Så Jonas Moström fick äran att utgöra bok nummer 35 och 36, och alltså slutet på min utmaning!

Bok 35 - Midnattsflickorna - Jonas Moström

Klassisk svensk deckare. Denna utspelar sig i Uppsala, och huvudpersonerna tillhör en profileringsgrupp från Rikskriminalpolisen istället för den klassiska kriminalkommissarien. Dessutom är huvudpersonerna bland annat läkare och datanördar, och åtminstone med mina begränsade kunskaper inom båda ämnena så förefaller Moström göra grundliga undersökningar inför sina böcker. Även de här deckarna är relativt mjuka och snälla, utan den psykologiska trillerelementen som så många vill ha. Alldeles lämpliga för mig.

Bok 36 - Trogen intill döden - Jonas Moström

Den sista boken i min utmaning handlade om aktiv dödshjälp. Ett tungt tema behandlat på ett logiskt och tankeväckande sätt. Det var spännande och engagerande, och boken gav mig precis tillräckligt många ledtrådar för att lista ut vem mördaren var. Precis sådant som jag gillar. Dessutom utvecklar även Moström, precis som Anna Jansson och Marie Ljungstedt, en backstory som är riktigt bra. Det är väl egentligen därför jag fortsätter läsa bok efter bok, jag vill ju veta vad som händer med huvudpersonerna!

Jag kommer nog att fortsätta läsa nu också, men jag har lite mindre tid när skolan startat igen och jag dessutom startat ett stort projekt med Capo. Mer om det någon annan dag. Just nu kan jag bara säga, jag klarade det!

Årets bästa/värsta matte

När vi skulle skaffa Capo läste jag ca 30 böcker. Om valpar, om Golden Retrievers, om hundträning och om att ha panik inför att köpa hund. Jag läste om allt. Om valpens första dygn, första månad, första tand, första trick, första trotsålder. Yeah you name it.

Med Rondo har det varit som jag antar det är med "andra barnet".

Jag läste en halv bok.

Googlade saker jag glömt som ex. när valpar börjar tappa tänder. Bläddrade fram ett tips från en annan bok. Läste ett halvt stycke i en blogg om skällande valpar.

Detta medförde förstås att jag missade en liten detalj, en detalj som nog nämns i varje valpbok på marknaden. Att valpen behöver en bädd/bur att sova i. En trygg plats som är bara valpens. Jag tänkte aldrig ens på det, för Capo har alltid föredragit golvet bredvid vår säng som denna trygga plats. Eller golvet var vi än är. Så jag tänkte inte ens tanken.

Jag har dock klagat några veckor på att Rondo har så svårt att slappna av och lugna ner sig på kvällen eller på natten när vi har varit ut. Att han vandrar omkring och piper och gnyr, och slappnar av först när jag lägger ner honom med huvudet på min dyna. I helgen fick detta problem en lösning... när Rondo fick en bädd. Jag fick en känsla, kalla det matteinstinkt om ni vill, kring Rondo och hans brist på bädd. Så jag inhandlade en bädd.

Gissa vad som hände. Jo, efter ca 40 sekunder hade han gosat ner sig i bädden, och nu är han en mycket nöjdare valp.

Frågan är nu om jag borde koras till "årets bästa matte" för att jag köpt en så bra bädd ELLER om jag borde koras till "årets sämsta matte" för att jag glömde en så vital del av valpens grundutrustning? Oberoende titel är jag nu matte till en mycket nöjdare valp.