Mammalärdomar del 2

 Jag glömde ju ett par saker:

1. Ni vet den där flaskan med D-vitamindroppar man borde använda sig av dagligen. Den som står där och har en förmåga att vara fullkomligt osynlig och bortglömd. HUR KAN DET VARA SÅ SVÅRT? 

En normal dag hos oss ser ut som följande:

• Morgonamning. Tänker på flaskan, men hinner ju inte stiga upp just nu för att hämta den. Glömmer den.
• Kl 10.00 påminner min telefon mig om den. Ah, tänker jag, vi tar det när hon ammar nästa gång för just nu sover hon ju.
• Nästa amning. Jag har placerat flaskan på köksbordet för att inte glömma den. Jag tittar på den, och en halv sekund senare har jag glömt den igen. 
• Jag byter på henne och placerar henne i vagnen för lunchpromenad. Ser flaskan i ögonvrån. F*n också, det blev inte nu heller. 
• Eftermiddagsamning. Flaskan står kvar på köksbordet, men se jag ammar ju inte där nu, utan i soffan. Flaskan glömd.
• Kvällsamning. Har förträngt allt vad vitaminer heter och flaskan existerar inte ens.
• När jag står och lagar mat ser jag flaskan för hundrade gången ungefär. Jag svär högt och går nu och stör damen i vad hon än håller på med för att mata i henne de där irriterande dropparna. 

Eller så glömmer jag den nu också, för något annat superviktigt (läs vad som helst annat) tar min uppmärksamhet och dropparna glöms för den dagen. Till all lycka händer det inte så ofta, och den rekommenderade dygnsdosen är så mycket större än det reella behovet, så hon får nog den D-vitamin hon behöver. Men det är ändå rent löjligt hur svårt det kan vara.

2. Det sägs att man aldrig dricker en kopp varmt kaffe/te eller äter ett mål varm mat. Detta kan faktiskt vara sant. Hon har en fantastisk förmåga att meddela sig hungrig precis när mat är serverad. Men inte är det ett så stort problem, mina måltider brukar nog ätas varma. Dock äts de med enbart en hand. Ni kan inte ana hur skicklig jag börjar bli med vänster hand, snart är jag lika bådahänt som min man. Samma förmåga gör att hon presterar fulla blöjor samma sekund som man borde gå ut genom dörren. Men trots en poopastrofy var vi faktiskt hos frissan i tid idag. Med hela 2 sekunder till godo.

3. Jag vet inte vad bebisnaglar är gjorda av. Diamant? Verkar inte gå att fila ner med något redskap, och skär genom allt annat. Och bebisar har en förmåga att använda sina kloförsedda fingrar till att massera bröst när de vill beställa mat. Jag klarade graviditeten utan tiger strips, men håller nu på att bli randig över halva överkroppen på grund av alla klösmärken damen åstadkommer. Herregud så vassa...

Mammalärdomar del 1

 Jag tänkte samla på mig sådant jag lärt mig/upptäckt under min extremt begränsade tid som mamma. Efter 11 veckor har jag upptäckt följande:

1. Din hörsel blir selektiv. Jag vaknar när dottern viftar med ett lillfinger, men kan uppenbarligen sova igenom att en av hundarna kräks och att mannen är upp 4 gånger och släpper ut sagda hund.

2. Mannens hörsel (som normalt är skrämmande skarp) har också den blivit selektiv, men åt andra hållet. Han sover glatt igenom våra nattliga matstunder, och väl är väl det.

3. Det gör ont när mjölken stiger. Inte så där i början, men varje gång systemet förbereder sig på matning. Typ om hon gnyr, gnäller eller om jag råkar tänka på henne.

4. Man har inte upplevt törst förrän man ammat. När hon tar tag är det som efter 7 svåra år i öknen. Kroppen är kruttorr och fullkomligen skriker efter vätska, även om jag druckit för 15 sekunder sedan. 

5. Mjölkstockning är vidrigt. Även en liten en kan göra riktigt löjligt ont. Och om man normalt kan lämna ett ömt ställe ifred för att läka är boten här det motsatta. Mer amning, mer pumpning och gråtframkallande massage stavas botemedlet. Riktigt härligt!

6. För att undvika punkt 5 behövs det kläder! Eftersom vintern i år är osedvanligt underbar här i söder, och vi har 2 pälsbeklädda som älskar snön och kylan så måste man ju ut. Och då behövs lager på lager (på lager på lager på lager). Tur att man bott i Norrland så att det finns kläder. Så där för en smärre polarexpedition. Resultatet är varma bröst, men relativt genomsvettig rygg.

7. Det är en alldeles speciell form av kärlek man känner till sitt lilla barn (jaja, klart jag måste nämna det). Och varje gång jag tag upp en ilsken liten dam som slappnar av i min famn tänker jag på hur otroligt hemskt det är att det finns små, oskyldiga bebisar som inte är älskade och omhändertagna. Och tigermamman i mig vill samla dem alla och bara hålla om dem i en jättestor bamsekram.

Vad var 2020?

 År 2020 är över. Året som nog var väldigt konstigt för väldigt många människor. Jag producerade 2 inlägg under 2020, och det är så där i efterhand lite synd. Det skulle ha varit kul att ha något minne av ett år som nog var ganska kaotiskt på många sätt.

För oss var 2020 i varje fall året vi:
- försökte oss på att renovera ett hus. Lennart gjorde ett bra jobb, jag gjorde det inte. Jag klagade mest, för jag hatar verkligen att bygga. 

- flyttade ut på landet på riktigt. Närmaste granne är en åker.

- jobbade på distans en stor del av vårterminen. Det var en erfarenhet många säkert skulle ha varit utan, men jag njöt faktiskt i hemlighet lite av det. Det var kul att försöka hitta på sätt att engagera och motivera också på distans, och jag blommade lite upp av utmaningen. Dessutom var distansen min räddning under våren, eftersom jag troligtvis annars skulle varit sjukskriven.

- utökade familjen med en tvåbening. Från mars till november kretsade ganska mycket kring att hålla näsan ovanför ytan och förbereda för hennes ankomst. I november anlände vår lilla dotter, 4 veckor tidigare än planerat, men mycket frisk och stark. 

- lärde oss att leva med begränsad social kontakt och med en global pandemi. Jag led kanske lite av den bristande sociala kontakten (även om energi för kontakt var en bristvara), men i övrigt tycker jag vi klarade oss riktigt bra. 

Jag ska göra ett försök att återuppliva min blogg för 2021. Mest för att försöka samla intryck från vardagen med en liten bebis så att jag kan gå tillbaka och minnas senare. Men vi ska se, jag har försökt och misslyckats förut. 

Vi har vinter här i söder i år, och jag känner hur hela mitt väsen njuter och lever upp