söndag 14 juli 2013

Lärorik utflykt

I dag har jag varit på studiebesök...under motorhuven på min bil. När jag efter mycket om och men äntligen tagit mej ur sängen kring halv 3 på eftermiddagen och  knallat ett varv runt kvarteret föreslog Lennart en liten utflykt.

Det är ganska sällan jag känner mej som en stereotypisk kvinna men när jag dök in under ratten för att leta efter den förrädiska lilla spaken som öppnar dörren till det magiska landet under huven kände jag mej precis som en. Och jag känner hur världens alla bilmekaniker och män skrattar rått och gott åt mej.

Jag hittade spaken efter ett par sekunders fumlande med styva fingrar och påminner mej som hastigast om att spaken även bör föras tillbaka till sitt ursprungsläge om man vill kunna sluta huven igen utan dunder och brak. Sedan hoppade jag huvudstupa in i det underliga land som heter BILMOTOR.

"Det där se ut som en tjocktarm", "Haha, jag ser behållaren för spolarvätska", "Vilken söt liten vipu" och "Varför är den asymmetrisk" var meningar som sökte sig över mina förbryllade läppar när jag försökte ta in synen framför mej. Ett virrvarr av kablar, slangar, behållare, korkar och annat löst sladder mötte mina nyfikna ögon.

Jennifer 5 år har alltså idag utforskat innanmätet på sitt trogna lilla fordon. Och skrattat åt hur dum hon känner sig. Och försökt täppa till ett och annat hål i kunskapsväven. Och varit galet upprymd över sina upptäckter (och galet söt enligt sin sambo). Och hittat målet för hela exkursionen: Behållaren för lampor, en har nämligen sorgset slocknat och behöver bytas ut. Och för att inte helt bli kvinna i stilettklackar och huvudbonad (tänk er något som ser ut som en blandning mellan Prusiluskan och Filifjonkan) vill hon göra det SJÄLV! (läs: titta på medan älsklingen manligt gör det)

Efter 8 minuter av oändligt hög puls och svettiga handflator fick det vara nog med äventyr för idag. Mer spänning klarar jag inte på en och samma dag. Nu är huven tätt och tryggt sluten kring det mystiska där innanför och jag har kanske nått en liten bit på vägen mot förståelse av denna mystiska tingest kallad bil.

måndag 8 juli 2013

Antagningsyran

Facebook kryllar av statusar om var folk kommer att studera de följande åren. Jag tittar på detta med ett litet stygn av nostalgi. Visst var det spännande att vänta på brevet i fjol, men jag visste ju att jag skulle komma in till matematiken på bara studentbetyget så riktigt så där spännande var det ju inte riktigt.

Många har frågat mej om jag sökt någonstans, om jag inte skall söka till medicin. Jag lovade mej själv redan i fjol att jag inte skulle söka i år. Jag lovade mej själv att slappna av och njuta av att studera det jag brinner för utan stress över något annat. Jag har njutit så av det här året, inga funderingar, ingen stress, bara matematiken för hela slanten.

Jag är redan matematiker ut i fingerspetsarna, jag älskar logiken, sambanden, korrelationerna och vägen man går för att hitta dit man skall. Jag älskar att inse hur brillianta matematiker har varit när de byggt upp det vi idag har, lever för känslan när jag också inser det genialiska. Trivs så bra med idel matematiker runt mej, med samma sett att se på världen vi har runt omkring oss.

Ibland pendlar jag mot en insikt om att jag egentligen vill studera lite medicin, ibland pendlar jag tillbaka. Jag vägrar erkänna varken bu eller bä för mej själv ännu på några år. Jag behöver helt enkelt känna mej för utan någons krav. När man alltid har studerat som jag har man vissa krav på sig från omgivningen. Jag vill bara kunna ignorera dessa krav och på riktigt känna efter vad JAG vill.

Detta är vad jag vill nu. Just nu i denna stund längtar jag tillbaka till skolan, till uppgifterna och insikterna. Jag har skapat ett liv jag just nu är fullständigt tillfreds med. Jag skulle vilja skriva en skylt att hänga på magen så att folk direkt skulle kunna läsa det och inte fråga en massa frågor som får mej att känna mej som att jag behöver försvara varför jag studerar "bara" matematik.

Någon dag kanske jag kommer att studera något annat. Kanske. Vi får se. Jag har tid. Och ärligt talat vet jag inte ännu.

Jag är 19 år gammal, jag har all tid i världen.
Jag har just det liv jag vill leva just nu.
Jag har min nyvunna frihet att utforska, den är ännu spännande.
Jag har en fin lägenhet som känns som hemma för mej.
Jag har alla materiella ting jag bara kan önska mej, jag är lyckligt lottad.
Jag behöver inte ha ångest över studielivets ekonomi, jag har det bra.
Jag har en massa helt underbara vänner som följer mej i min vardag och
Jag bor ihop med mitt livs stora kärlek, han som alltid stöttar, orkar och älskar.

Jag har det bra, jag kan inte önska mej mer. Någon dag skall jag gräva fram allt självförtoende jag har och kunna stå upp och helhjärtat vara stolt över vad jag åstadkommit. Någon dag kanske jag kommer till insikt över vad jag egentligen vill. Men just nu vet jag vad jag vill och just det får jag också syssla med.

Det är inte så hemskt många förunnat.




torsdag 4 juli 2013

En bra dag

Jag försöker bana mej väg genom oredan i mitt klädskåp på jakt efter något att klä på mej. Jag skall vara klar om 13 minuter... Kommer inte att lyckas.

Har just varit och donera blod igen, andra gången. 98 gånger kvar då innan jag nått mitt blodgivarmål. Före det har jag cyklat 17 kilometer från Lennart hem till mej så det har varit en sund och bra dag hittills. "Synd" bara att vi nu skall styra kosan mot Ingå och träff med våra gamla grannar. Det kommer nämligen inte att fortsätta vara en sund dag, Benita lagar alltid så himla god mat så man kan inte undgå att stoppa i sig massor. Nåväl, ha en trevlig kväll!