Rubriken implicerar att jag skall göra något som skulle kräva att jag är introvert, det skall jag inte. Jag skall istället försöka sätta ord på en av de största utmaningarna i mitt liv.
Jag är extremt extrovert. Det innebär att jag är social, utåtriktad och uppmärksamhetssökande samt att jag njuter av att umgås med andra människor. Det innebär att jag söker upp människor, klättrar på väggarna om jag är ensam för länge, älskar folksamlingar och den upprymdhet som finns i en väntande folkmassa och att jag aldrig någonsin är obekväm med främmande människor. Detta är dock nu inte definitionen på en extrovert, det är definitionen på MIN extroverthet.
Min man är extremt introvert. Något han inte helt visste om förrän för ett par år sedan. Till denna dag övergår det mitt förstånd hur man hinner bli 23 år gammal utan att inse något så fundamentalt om sig själv. Hur man inte kan inse att det är så man fungerar. Jag tänker inte försöka mej på att beskriva den introverthet som är hans, för det är inte min expertis, det får han göra själv.
Man kan illustrera skillnaden mellan oss så att jag, i sociala sammanhang, suger åt mej all den energi som sprakar mellan människorna. Jag tankar energi, blir upprymd, glad och lycklig. Jag simmar omkring i den där energin, utbyter tankar och känslor och känner mej som ett fulladdat batteri när det är över. När jag tassar hemåt i natten sprudlar jag av energi, syn- och hörselintryck och hela jag bubblar av allt jag fått uppleva. För min man är hela sammanhanget snarare som ett svart hål som suger åt sig all hans energi. Det har inget att göra med hur trevliga människorna är eller var man är, bara det faktum att där finns andra människor äter av hans energiförråd. Han blir fysiskt trött och slut. Intryck pressar sig på alla hans sinnen och fyller hjärnan med upplevelser han inte hinner processa. När han avviker och tar sig hemåt känner han sig som en urvriden trasa.
Vårt förhållandes största utmaning har varit, är och kommer att vara att jag skall lära mej förstå hans introverthet. Jag har kommit en lång väg redan, men jag är inte framme ännu. Jag har gått från att förklara och känna ett behov av att försvara honom för alla i omgivningen till att respektera och acceptera hans behov. Jag förklarar fortfarande för alla som är intresserade och nyfikna, men jag känner inte längre ett behov av att försvara. Jag har kommit till insikten att det inte spelar någon roll, att jag respekterar honom. Jag njuter till fullo av de stunder jag får ha både min man och det sociala jag älskar. Men däremellan är jag tillfreds med att vara social utan honom, och njuta ändå. Det är inte det liv jag någon gång naivt målade en bild av, men det är det liv jag valt.
Det finns ett
personlighetstest man kan göra om man vill lära känna sig själv lite bättre. För några år sedan gjorde vi båda det och kom till att han är en INTJ (I står för introvert) och jag ENFP (E står för extrovert, senast var jag 95% extrovert). Internet är fullt med illustrationer för att förklara det, tydligen ganska vanliga, förhållandet mellan INTJs och ENFPs.
Men trots att jag kommit att respektera och acceptera hans introverthet och hans behov förstår
jag ännu inte. Jag kan fortfarande inte bearbeta faktumet att det finns människor som genuint inte gillar social samvaro. Vars uppfattning om att umgås närmast kan liknas vid spädbarns "parallell play". Som inte uppskattar och värdesätter långa konversationer om allt och inget. Som behöver ett specifikt ämne att koncentrera sig på eller något tillräckligt djupt för att alls utbyta idéer. Jag förstår inte, mina hjärnceller är inte utrustade med förmågan. Men jag försöker, och det kräver allt jag har. Det kräver, vad som ibland känns som en övermänsklig styrka, att svälja allt jag skulle vilja säga och bara acceptera. Det krävs också en enorm insats att tona ner min egen sprudlande lyckliga energifontän för att inte dränka min urvridna älskade trasa till man. En del av mej sörjer alla de tillfällen jag inte får uppleva tillsammans med honom, men en större del av mej är tacksam och lycklig över att jag fått denna chans att växa. En chans att förstå en större del av världen än den jag är uppvuxen i. Med åren har sorgen och frustrationen tonats ner och ersatts med andra känslor. Ersatts med acceptans, respekt, kärlek, lycka, tacksamhet och en förmåga att se det stora i det lilla. Att uppskatta till 100%, och vara närvarande i, en 3 minuters vals i hans armar.
Men också min man har utvecklats, något jag är oändligt tacksam för. Vi har vandrat en bit mot varandra, kanske inte mötts helt halvvägs, men mötts och vandrar nu tillsammans. Han har inte bara förstått sig själv utan också lärt sig att känna igen tecken på att hans energi tar slut och hittat mekanismer för att ladda batterierna också i det svarta hålet. Han har snällt tagit min hand och låtit mej visa en del av min värld, en liten, lagom stor bit av den värld jag är uppvuxen i. Tillsammans har vi skapat tillfällen som får också honom att se en del av min positiva upplevelse, som får honom att få en bra eftersmak. Skapat tillfällen han kan lämna med lite energi kvar, en liten fladdrande låga. Han har också öppnat sig och accepterat att det finns människor som njuter av sociala sammanhang. Förstått vilka egenskaper som sorgligt nog styr världen och försökt förstå han också. Han låter mej fladdra iväg när jag riskerar riva väggar på grund av all uppdämd energi och han orkar glädjas med mej när jag njuter.
Att sätta ord på allt denna utmaning väcker inom mej gör att stora känslor stiger upp till ytan. Det är klart att jag känner en viss frustration över att jag inte förstår, över att han inte heller förstår. Över att något som varit så självklart för mej hela min uppväxt inte är självklart för honom, och alltså inte heller är en självklar del av vårt gemensamma liv. Det väcker sorg och i viss mån ilska över att han skall behöva gå genom en extremt extrovert värld och aldrig förstå vad som händer. Men det väcker också lycka över hur långt vi kommit, över allt vi ändå fått uppleva tillsammans. Glädje och stolthet över hur lång väg jag redan vandrat och hur mycket jag har fått förstå, trots att jag inte ännu räcker till. Tacksamhet över det fina jag får vara del av och den ynnest det är att bli inbjuden att dela en introverts liv. Ödmjukhet inför det uppdrag jag fått och tagit emot. Lycka över inte bara den fina man jag har utan också den älskade svåger som jag får vara social tillsammans med.
Tårarna som rinner när jag skriver om detta är inte sorgsna, de är en salig blandning. Det är tacksamhet, lycka, sorg, ilska, uppgivenhet, styrka, stolthet och glädje i en salig blandning. Det är en enorm utmaning för en så extremt extrovert människa som jag, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer nå målet. Men jag har fått styrka och uppmuntran från de mest osannolika bekantskaper och fått se att det går. Att kärleken ändå räcker till. Att kärleken föder den förståelse som krävs, att det blir bra. Och att jag också kommer att klara det.
 |
| En av mina favoritbilder på oss. Bilden som säger "Nu är du lite för närgången, men jag älskar dej så jag låter dej ändå göra det" Bild: Kavilo Photography |
