Att ha hund

Att ha hund innebär många saker. Jag var nog aldrig beredd på allt vad det skulle innebära att ha hund. När man som liten önskar sig en hund får man höra att man måste stiga upp tidigt för att gå på promenad och att man aldrig kan resa någonstans. Latare hund än vår får man dock leta efter, och vi har turen att ha många fina människor omkring oss som gärna lånar hunden några dagar, så vi kan resa vart vi vill. Nu är ju vi (läs: min man) dock inte så resesugna, så det är inte ett problem hur som helst.

Men att ha hund innebär så många andra saker. Det innebär att bära ansvar för en levande varelse, en varelse som inte klarar sig utan ens hjälp. Att varje dag ta sitt ansvar för att hunden får mat, vatten och motion. Att möta behov av att bli sedd, uppmärksammad och skrapad bakom örat. Att torka, tvätta, skölja och putsa. Att undersöka och applicera salvor och krämer. Att städa upp både utomhus och inomhus det som hunden lämnar efter sig. Att förstå vad som sägs med ett svansvift, ett lyft öra eller en ryckande läpp. Att förstå när något är fel. Att åtgärda när något är fel.

Det innebär att engagera sig. Att förklara hur vår människovärld ser ut och vilka saker som är farliga och vilka saker som inte är det. Att lära ut vem man får morra på (skumma gubbar som stirrar lömskt på matte) och vem man inte får morra på (alla andra människor). Att ta med hunden på äventyr och låta den uppleva världen. Att ge fysisk motion och psykisk motion. Att ge social kontakt men människor och skapa förutsättningar för social kontakt med andra hundar.

Det innebär att älska. Att älska någon som alltid alltid alltid älskar dej tillbaka. Som aldrig dömer och aldrig kräver. Som alltid tröstar. Som slickar tårar och lägger sig nära. Som känner när man är stressad och följer en i hälarna, ständigt redo.

Vår älskade guldklimp

Och det innebär att ta sitt ansvar när hunden gör andra illa. I vår bossiga guldklimp har det vaknat en liten krigare som orsakar problem. Nu är han satt på tillfällig time out från allt vad lek med hanhundar heter tills vi kommit på en lösning. Vår älskade härliga underbara herreman har blivit en stor stridstupp. En stridstupp som den ena dagen biter hål i örat på en annan för att nästa dag inte våga hoppa in i bilen för att där sitter två tikar och tittar på honom. En stridstupp som behöver moraliskt stöd av matte för att gå ner och dricka eftersom det kanske kan sitta en katt i vägen. En stridstupp som orsakar huvudbry och veterinärbesök.

Att ha hund innebär toppar och dalar. Att vara arg och ledsen och förvirrad utan att låta det gå ut över hunden, för han förstår ändå inte varför man är arg. Att vara stolt och glad och uppfylld av kärlek och låta hunden få veta det. Att svälja sin besvikelse och ändå låta hunden krypa upp i sängen och lägga sig nära. Att försöka älska lika villkorslöst som hunden älskar.

Vem kan vara arg på detta knippe kärlek, som sov så tungt i min säng när jag hade borstat tänderna och var redo att krypa ner under täcket?

Jag var nog aldrig beredd. But I'm getting there.